Tycker bara att det är så underligt att man väljer att se på en sådan ceremoni på ett sådant sätt?
Varför väljer man inte att se det som ett välkomnande?
Kanske för att man känner sig annorlunda, som att det inte är ärligt menat.
Men vems problem är det och vad kan vi göra åt det? Jag känner inget ansvar för det. Antagligen lika lite som Somar känner tacksamhet. Och för varje gång svenska folket
kollektivt ska någonting så känner jag att jag bli lite mer trött på listan av saker som jag ska bry mig om och ömma för.
Tyckte Mohammed Omar uttryckte det bra:
Citat:
Det sägs ofta att svenskar är konflikträdda och inte gärna säger vad de tycker, särskilt när de har en avvikande åsikt. Jag tror det ligger någonting i det. Tyvärr verkar det som om Somar Al Naher och vissa andra har tolkat denna tystnad som ett frikort att vara hur fräck man vill.
Hon misstar sig. Om hon vill att svenska folket ska fortsätta öppna sina hjärtan och ta emot fler invandrare per capita än något annat land i västvärlden så ska hon inte spotta dem i ansiktet. Även om svensken i gemen inte blir aggressiv och börjar hota och slåss så kokar det inombords. Man måste själv klara av att sätta gränser. Det kallas hyfs.
Jag blir också provocerad men sedan minns jag att det är det Somar vill. Och då tycker jag mest synd om henne och hennes likar som så gravt missbedömer situationen.
Jag tycker inte Somar behöver vara tacksam om hon inte vill det. Livet leder en dit man hamnar.
Men som Omar skriver finns det människor som hon nog inte gillar som skördar efter hennes ganska ogenomtänkta utbrott.
Jag ser samma sak i de pojkar som i Studio Ett gnäller efter lokal efter att ha betett sig som små svin på biblioteken. Ni måste ge oss saker, ni måste ta hand om oss. Men ingen bryr sig längre för man få bara mer skit tillbaka.
Somar och de små ligisterna blir liksom aldrig nöjda, tar aldrig eget ansvar, förstår inte var de finns i sammanhanget i detta "nya kalla Sverige". För många har utdelat dem offerrollen för många gånger och för varje gång glömmer de lite grann att vi andra inte vill vara spottkoppar, de onda, för alltid. Det har blivit helt normalt i deras tankevärld och antagligen umgänge, hela den dynamiken.
Offer, förövare. Men folk tröttnar.
Jag kan se att livet inte alltid varit lätt för Somar. Men det har det inte alltid varit för mig heller. Kan jag skylla på någon för det?
Nej, lika lite som Somar borde skylla på Sverige och önska att det (vilka det nu är) bad om ursäkt.
Att ens hamna i ett sådant tänkande som att en nation ska be om ursäkt för att någon var tvungen att gå igenom en process innan man får uppehållstillstånd kan nog bara vara möjligt i Sverige, så otroligt fast i självhat. Som om att det fanns något genuint ondskefullt i att ta ansvar för ett land och deras befolkning. Något fult i detta som man ska be om ursäkt för, att världen inte ser ut som Somar vill att den ska göra. Vi har nu kollektiv skuld i Somars olycka.
Tack för den, men jag känner det inte så.
kallar alltså andra med utländsk påbrå för husblatte från det lustiga hustomte när man inte alls håller med dennes till synes snevridna kommunist syn på staten, hysterisk roligt.
