Benedict Andersons teori om "den föreställda gemenskapen" - stämmer den verkligen?

Här förutsätter du att kampanjen mot dialekter i skolan primärt syftade till att utrota dialekterna. Det gjorde den inte. Det var en det tidiga 1900-talets pedagogiska modefluga att dialekttal försvårade inlärningen av skriftspråket, och det var allmogens skrivförmåga man primärt beflitade sig om. Idag vet vi att dialekttalare inte har svårare än andra att tillägna sig ett gott skriftspråk, precis som vi vet att mängdlära inte är en speciellt bra början på små barns matematikstudier.

Jag tycker att artikeln håller god kvalitet. Och i vissa fall är det ju uppenbart att det inte rör sig om att allmogen säger det överheten förväntas vilja höra, eller att överheten modifierar vad allmogen säger i enlighet med föreskrifterna. Särskilt tydligt är detta i portalberättelsen om den danskfödde mannen som dödats i ett slagsmål orsakat av att motparten sjungit en försmädlig visa om danskar.

Usel kanske var lite starkt uttryckt. Är dock (fortfarande) inte lika övertygad om att det Lerbom tycker sig se i protokollen i själva verket är stereotypa formuleringar. i den här länken utvecklar han för övrigt fallet du nämner. Klicka på "shame on the danes": http://www.globarch.org/conference-encoutering-the-other/

Vacker är han inte, engelskan bitvis usel, men jag tror han menar att det där med främlingsfientlighet inte var grejen på 1600-talet på gräsrotsnivå.

Som jag förstår talaren, genom den bisarra dialekten, så är det något sådant han är ute efter.

Den är ganska intressant i sett relation till Benedict Andresons verk och diskussioner som uppstår utifrån den. Exempelvis olika föreställningar, med lite olika teoretisk bakgrund, om den Andre i olika former och gestalter: Är det alldeles nödvändigt att de dyker upp i just de former som Anderson nämner, eller i de former som ligger närmast medvetandet när man tänker på "nationalism". (Dvs om man först tänker på nationalstaten av modernaste tappning).
Historiska data förefaller ju inte peka på att det nödvändigtvis måste vara så. Att centralmakten kan erkännas och tillhörighet till statsbildningen, utan att de föder en del specifik fientlighet (i det här fallet en geopolitiskt definierad och avgränsad fientlighet).

Jag är helt säker på att jag har läst ett citat av en vers som klasserna skulle framföra i kör om hur man talar rätt. Och givet hur fyrkantiga statens tjänstemän var förr så är det inte en orimlig tolkning om att det handlade om att införa en monokultur. T.ex. idag så kan politiker dra växlar på att familjen Muhammedsson talar arabiska vid köksbordet. Vad förväntar de sig? Att de skulle tala rätoromanska?

Det är bara om du håller dig inom en strikt avskild grupp som du bara kan tala på ett sätt hela tiden. Typ sitter i isoleringscell och inte får några besökare. Vilket är extremt sällsynt. Så alltså måste varje person kunna behärska flera olika språk/"lekter". Varför det skulle vara så farligt att kidsen för 100 år sedan talade skolsvenska parallellt med "hemsvenska" förstår jag inte.

Nationalismen som ideologi formulerades ju på 1800-talet. Men givetvis fanns ju en medvetenhet kring en större gemenskap även innan. Men känna nationell gemenskap kan man ju göra i olika grad och utan att nödvändigtvis finna lojalitet i att man är samma folk.

1800-talets nationalism efter antingen den franska "medborgarmodellen" eller den tyska "blod och kulturmodellen" innefattar idéen om ett folk- en nation och tränger undan andra former av gemenskap och lojaliteter.

Samtidigt betyder det ju inte att man inte kunde känna flera gemenskaper även på 1800-talet. Ett exempel är ju Sverige där både nationalism och skandinavism samexisterade.

Du verkar ha försummat ordet primärt i det inlägg du besvarar: Jag har inte på minsta sätt förnekat att skolan bekämpade dialektuttal under typ perioden 1900-1960. Jag har bara hävdat att man gjorde det i syfte att eleverna skulle lära sig skriva bättre, eftersom de dåvarande förhärskande pedagogiska teorierna gick ut på att dialekttalare hade svårare att skriva korrekt svensk skrivnorm. Men det fanns alltså inga bakomliggande teorier om att en nation med ett enhetligt talspråk fick en enhetligare identitet, eller något i den stilen.

Det slår mig plötsligt att det flera gånger under medeltiden utfärdas förbud mot att svenskar kallar norrmän för baggar. Detta visar för de första att efterleden -bagge i norrbagge har gammal hävd, men visar också på att någon form av nationella föreställningar fanns - eljest skulle knappast den ena kungens undersåtar ha hittat på spenamn om den andres.

Intressant och okänt för mig att det var förbjudet på medeltiden att förolämpa norrmän. Har du möjligtvis någon/några källor att hänvisa till?

Nej, men om pedagogiken var en monopedagogik så har jag svårt att se att den skulle vara helt neutral till en nationell monokultur.

Jag tror absolut på den teorin.

Som någon redan skrivit så tror jag att vi fick en stark nationell identitet i samband med en stark centralmakt, som försåg allmänheten med propaganda. Bör ha inträffat någon gång under slutet av 1400-talet i Sverige att allmänheten mer identifierade sig som "svenskar" just tack vare propagandan av Sten Sture den äldre, Sten Sture den yngre och Gustav Vasa som alla tre gjorde "dansken" till "dem" och "svensken" till "vi".

Du säger väldigt lite med det där användandet av samma förled två gånger. Den svenska matematikundervisningen har i princip alltid varit präglad av en monopedagogik, också in i vår egen tid - låt vara av över tid rätt olika monopedagogiker. Menar du att denna nutida monopedagogik skulle vara positivt oneutral till en nationell monokultur? Om inte, varför skulle monopedagogiken i skrivningsundervisningen partout för hundra eller sjuttio år sedan partout behöva vara det?