Benedict Andersons teori om "den föreställda gemenskapen" - stämmer den verkligen?

Sorry, det här föll bort ur min att göra-lista. Jag har för mig att Lauritz Weibull har nämnt saken i en uppsats i Scandia, men jag sitter ute på landet utan referenslitteratur, och kan inte belägga just nånting här ute. En väldigt sekundär tredjehandskälla, som åtminstone belägger att föreställningen om gamla förbud existerar, kan beskådas här: http://www.lodose.eu/wp-content/uploads/2013/06/Nationsgranser-Konflikter-Tullar.pdf. Där påstår alltså den anonyme websideförfattaren att landshövdingen och bona fide historikern Per Nyström skulle ha skrivit att Birger jarl skulle ha förbjudit västgötarna att skälla norrmän för baggar.

Behöver man verkligen vara uttryckligt medveten om sin identitet för att ha identiteten?

Jag vet inte om identitet är rätt ord, men om man verkligen gör saker och ting på ett visst sätt, exempelvis att man försvarar sig mot fiender och grupperar sig enligt en viss ordning, är man då inte redan detta innan man uttryckligen säger det?

Tänkte på detta då jag nyss lyssnade på en föreläsning om Heidegger och hans tankar om sådant här. Alltså borde väl detta vara utbrett inom humaniora?

Terminologin är nog inte den rätta, men visst kan man i någon mening ha en identitet som man inte är medveten om.

I dagens Sverige finns ju många som förnekar sin svenska identitet, men som ändå är uppenbart djupt präglade av att växa upp som just svenskar.