Filmprojekt 2: Akira Kurosawa
#23 High and Low (1963)
Imdb
Kingo Gondo (Toshiro Mifune) har planerat att överta makten i företaget han är delägare i genom att i smyg köpa upp tillräckligt mycket aktieandelar så att han ensam äger mer än de andra delägarna tillsammans. För att ha råd till det har han lånat och använt sin lyxiga villa som säkerhet. Precis när hans plan är på väg att verkställas får han veta att hans son har blivit kidnappat. Lösensumman är 30 miljoner yen. Direkt inser de att det är ”fel” pojke som blivit kidnappat. Det är inte Gondos son utan chaufförens pojke som kidnapparna råkat ta istället.
En riktigt tät och spännande film av herr Kurosawa. Premissen är enkel och effektiv som också ger upphov till ett moraliskt dilemma för Mifunes karaktär då kidnapparna envisas med den höga lösensumman då de kallt räknar med att han viker ner sig och betalar för chaufförens son. En spännande thriller samtidigt som vi får med drama och polisdetektiv/kriminalare.
Så
TL,DR: En fängslande och spännande film.
Första halvan av filmen spenderar vi i familjens lyxiga villa högt belägen ovanför staden. Det är vackert och fint, även fotot är behagligt och lättsamt att vila ögonen på. Andra halvan av filmen befinner vi oss nere i staden. Där är det bullrigt och stimmigt med allt folk. Svettigt och varmt, en stor kontrast till Gondos hem som oftast går att se från staden. Dess plats får folk att nästan hata huset och de som bor där, då den enligt en av poliserna ”ser ner på en” från dess höga plats.
Skådespelarna visar sig från sin bästa sida. Mifune verkar lite äldre och får spela det bekymrade offret för utpressningen. Detta gör han med bravur. Även om rollen inte precis är den mest minnesvärda eller ikoniska i hans karriär så kan man inte klaga på hans prestation. Den andra som bör lyftas fram är den fenomenala Tatsuya Nakadai i rollen som polisinspektör Tokuro som har hand om kidnappningsdramat. (Han spelade även de två skurkrollerna i
Yojimbo och
Sanjuro vilket kan vara värt att påpeka.) I takt med att Mifune mjuknar upp och ger med sig för kraven så ökar det polisens respekt för honom och deras egna krav på sig själva blir ännu högre för att göra det de kan att lösa brottet och få fast på kidnapparen. Nakadai spelar sin roll proffsigt och trovärdigt. En riktigt klippa. Även Takashi Shimura finns med på ett hörn, samma med Susumu Fujita (huvudrollsinnehavaren i de två
Sanshiro Sugata-filmerna) där de spelar polischeferna och muttrar några repliker. Kul att se dem men man får mest räkna dem som en bonus, typ som att se gamla bekanta igen. Barnskådespelarna gör ett bra, klanderfritt jobb.
Tekniskt sett är det bara att upprepa det jag skrev i förra recensionen. Kurosawa vet vad han gör och som jag nämnde tidigare i hur filmen är uppdelad i två halvor så kan man se detta även i utförandet med fotot och klippningen. När v beger oss ner till staden blir det mer rörligt och tekniskt avancerat jämfört med det mer stillastående fotot och klippningen uppe i villan. Tågscenen i mitten av filmen är bland det mest intensiva jag har sett och definitivt något av det mest spännande som något Kurosawa gjort hittills och fungerar som en brytpunkt mellan de två halvorna.
Det negativa då? Slutet är lite utdraget och kunde kanske ha varit mer rafflande. Annars har jag inget annat än lovord för den här filmen. Om
The Bad Sleep Well var en svag fyra så blir detta utan tvekan en stark fyra!
Betyg: 4.5/5!
