Tacky medelklassfenomen (jmf WT-tråden)

Sedan finns det ju sådant som är positivt också, särskilt i den övre medelklassen. Att de pushar sina barn, inte bara när det gäller utbildning utan även idrott, naturupplevelser, allmänbildning och sådant som faktiskt är folkförbättrande. Att de introducerar sina barn till opera, teater, klassisk musik, balett, konst, muséer o.s.v. - företeelser som skulle dö ut annars.

Jag känner ett par arbetarklassfamiljer (LO-yrken) med adopterade barn. Men de blev adopterade på 80-talet, när löneskillnaderna mellan delar av LO-kollektivet och TCO/SACO-kollektivet var lägre. I båda familjerna finns det även äldre syskon som har kommit till på det vanliga sättet.

Att adoptioner är vanligare bland de som har det gott ekonomiskt är inte så konstigt eftersom det kostar en massa. Om lönerna ökar så kommer nog fler ur LO-kollektivet att adoptera.

OK, men hur förklarar du att överklassen inte vill adoptera då - om det bara handlar om kostnader..? Undantag finns förstås som syskonen Hübinette - men de är nästan ensamma, också...

För att gå tillbaka till arbetarklassen, så tror jag att de även oftare blir underkända i medgivandeutredningen p.g.a. att socialsekreterarna är medelklass, och vill se adoptivföräldrar som är ungefär som de själva...

Det beror väl lite på hur du definierar "överklass". Vi tar oss bortom vår anekdotiska evidens och kollar på lite siffror.

"De internationellt adopterande föräldrarna slutligen kännetecknas av en hög andel tillhörande socialgrupp 1, och en låg andel tillhörande socialgrupp 3 med avseende på utbildnings- och inkomstnivå.9 Enligt en
Högskoleverket-rapport från 2001 tillhör 39 procent av adoptivföräldrarna till de utlandsadopterade socialgrupp 1 att jämföras med 20 procent i totalbefolkningen, 49,8 procent socialgrupp 2 att jämföras med 48,2 procent, samt 10,9 procent socialgrupp 3 att jämföras med 29,5 procent (Reuterberg & Hansen 2001).10"

http://www.tobiashubinette.se/sverige_adoption.pdf

Litar du inte på honom så får du väl kolla upp hans referens. Det finns en SOU från 2003 som kan vara intressant i sammanhanget också (2003:049).

Du har missförstått tråden helt och hållet. Den tacky medelklassen är vare sig naturromantiker eller finkulturälskare, möjligtvis vill de framstå som sådana.

Nu får vi ju inte glömma att tråden handlar om TACKY medelklass

Det är inte liktydigt med alla former av "högre" kulturyttringar, såsom opera, klassisk musik, eller museum, bildning, konst. Det vore ju konstigt om all kultur och alla företeelser som inte är lättillgänglig tv4-underhållning skulle anses "tacky".

TACKY är när någon på ett nyrikt och vräkigt sätt försöker ta statuspoäng utan att riktigt lyckas helt och hållet. Typ genom att försöka inreda "ljust och fräscht" i sitt nyfunkishus men resultatet trots påkostade märken ändå ser ut som ett rusta-svennigt hemnetobjekt. Framhäva intresse för "cupcakes", blogga ut sina shabby chick-drömmar eller stoltsera med sina lyxiga unns-sig-grejer från nån delikatesschark-disk.

Den tacky medelklassaren gör potatismos av riktiga potatisar.

Vi har en sådan på jobbet. Han jobbar på inköp och springer runt på lagret ibland med snyggbyxor och skjorta när han ska kolla någonting nere hos oss. Han gör potatismos av riktiga potatisar har han berättat. Det ska naturligtvis vara svindyra potatisar i små 900-gramspåsar, och inte ur bingen med potatis för 2,99 kr/kg där vi andra handlar. Det kanske är dags att lämna bondesamhället och kliva in i industrisamhället? Jag kan upplysningsvis tala om att det finns pulvermos nu. Man föreställer sig Karl-Oskar och Kristina stå och stampa potatis på vedspisen i Minnesota på 1800-talet, men inte nu när vi har pulvermos, iPad och vätebomben.

Man värmer lite vatten i micron, rör i pulvret och kryddar med grillkrydda. Man kan steka lite bacon till så får man med det salta från kostcirkeln också. Klart på 1 minut. Nej, i stället ska han stå och skala, dela, koka i 20 minuter, stampa, smaka av, krydda med muskotnöt, smaka av, röra i smör (riktigt smör från kor, alltså) och sedan välta över moset (jag ger mig fan på att han kallar det mousse de potatice, eller någonting liknande) i en keramikskål. Då har halva kvällen gått och jag har redan ätit färdigt och är halvvägs inne i en Eddie Murphy-rulle.

Haha nu fick du nog in en fullträff på mig åtminstone. Brukar oftast göra på det viset (exklusive franskan och överpriset), fast jag gillar att låta skalen vara kvar.

Vad säger panelen, är det tacky att duka med flertalet olika bestick när det vankas finmiddag med enbart familjen (föräldrar, far/morföräldrar, syskon, respektive)? Mina farföräldrar brukar alltid göra så, fast det kanske hör till den generationen, vad vet jag. Sedan ställs det alltid några "finöl" i en korg i närheten av middagsbordet som man kan gå och ta ifrån om man vill. Jag tycker det är rätt trevligt, men jag ser nu när jag läser detta att många i tråden lär se det som någonting tacky.

Swimp och Petronius: jo jag förstod att man skulle skriva det som var negativt - det som man kan skratta åt - och det gjorde jag också. En lång lista i ett tidigare inlägg! Men sedan ville jag, som en eftertanke, lägga till det som jag tyckte var bra också. För att beskriva verkligheten som den ÄR. Inget är ju antingen svart eller vitt (utom möjligen tiggande zigenare! :-D ).

Du förstår fortfarande inte. All medelklass är inte tacky. Det finns en riktig kulturälskande övre medelklass men det finns också en tacky medelklass. Separata grupper. Den här tråden handlar om den tacky medelklassen. Tacky medelklass förstår sig inte på finkultur.

Ironi? Eller har tråden spårat ut så mycket nu att det anses tacky att inte äta pulverpotatismos?

Ja, definierar man "överklass" endast som "de som har mycket pengar" så kan det säkert stämma. Eftersom socialsekreterarna tittar efter bra bostäder med stor tomt för barnen att leka på och stora, luftiga rum, rymliga, trafiksäkra bilar, semestermöjligheter, intresse för akademiskt inriktade privatskolor... Och gärna blir imponerade av fina titlar o.s.v..

Men jag är helt säker på det jag säger, när det gäller adeln och de kungliga. Blodsbanden är enormt viktiga där, och det är dessutom så att ett adopterat barn inte ärver själva "adelskapet", alltså titeln och allt som följer med den. Förr, när det var fideikomiss (som avskaffades för bara några år sedan) kunde de inte heller ärva ett gods på det sättet, utan det gick alltid till den äldste biologiske sonen, och om ingen sådan fanns den äldste biologiske brorssonen, kusinen o.s.v.. De adliga efternamnen får adoptivbarnen ärva idag, men Riddarhuset har inte varit glada åt det.

Det är likadant med de kungliga för övrigt: om Victoria och Daniel inte hade fått Estelle, utan valt att adoptera ett barn (vilket de helt säkert inte skulle ha gjort), så hade det barnet ändå inte fått ärva Sveriges tron. Utan den hade gått till C P om han levde när Victoria dog, och annars till C P:s äldsta barn (om han får några).

Min erfarenhet är, att om en adlig man inser att hans fru är ofruktsam, så tar han ut skilsmässa och börjar om med en yngre förmåga, hellre än att börja ta upp främmande barn som sina.

Fixeringen vid blodsbanden är inte så konstig egentligen, eftersom just föreställningen om "blått blod" och vetskapen att man härstammar från far till son i många släktled från ättens stamfader, är det som ger de adliga och kungliga hela deras värde, hela deras särställning. Den skulle snabbt urvattnas annars.