Tips på asiatisk film

Om man är öppen för nånting rätt weird tycker jag det! Kändes som nåt som lätt hade kunnat komma från Japan.

Ska se The Great Hypnotist nu, inga förväntningar direkt.

Jag gav den också en trea, den var väldigt bra faktiskt. Bra skådespelarinsatser av Bae Du-na (som vanligt) och även flickan.

Dumbeast - Intressant inlägg och tankar om My Man. Inte sett den ännu, varit dålig på att se film ett tag nu, men blev lite mer sugen att se den nu.

Se den alpra, inte bara för att Kumakiri alltid gör bra filmer utan också för att såna roller av Asano blir allt mer sällsynta.

Är uppe i ett Toshiaki Toyada-maraton där jag bestämt för att se hans filmografi i kronologisk ordning efter att först ha sett den fantastiska Blue Spring. Tänkte skriva några korta kommentarer om varje film.

--

Tokyo Rampage (Poruno Sutâ) 2000

Toyodas debutfilm låter oss följa en ung man med outtalade grava störningar på en sorts odyssé i blod genom Tokyo med fokus på de yttersta skikten på den undre världen. Denna kortfattade beskrivning av handlingen är egentligen tillräcklig. Vi vet inte varför vår protagonist bär runt på en väska med knivar eller varför han anfaller en yakuza-medlem; en handling som forcerar honom in i ett obekvämt samspel med en undergruppering av små-gangsters ledda av stadsdelens lokala badboy Kamijo. Där handling, karaktärsmotivationer och dialog hamnar i bakgrunden är det tur att vi har en estetiskt vacker och energifylld film att titta på. Kamera-arbetet sjuder av skaparglädje och soundtrackets smutsiga rockmusik fyller mig av en nostalgisk känsla av den tid vid millennieskiftet jag själv vill minnas.

Den amoraliska historien som berättas är inte gripande men dess brist på ett stabilt narrativt sammanhang understryker den känsla av utanförskap som kom att bli utgångspunkten i så många av Toyodas filmer. Kanske är det just därför jag blir allra mest berörd i en scen där protagonisten åker skateboard med en av flickorna som kretsar kring den kriminella gruppering han hamnat i. Berättarmässigt så saknas det kanske logik och motivation men musiken och kamera-arbetet ersätter detta effektivt. Filmens vaga story blir helt plötsligt ett trumfkort när Toyoda spelar på de känslomässiga strängarna. Korta ögonblick men med överväldigande effekt. Det är inte karaktärernas känslor som berör mig; vår protagonist förblir oberörd av omgivningen. Vad som berör mig är min egen projektion av känslor; hur lätt jag ersätter karaktärer med mig själv. Att forceras in i ett moraliskt och känslomässigt vakuum och ändå finna beröringspunkter är sällsynt och kraftfullt. Det krävs något speciellt för att ge mig förutsättningarna att göra det. I en film med många svagheter visar Toyoda att han innehar speciella förmågor redan i sin debut. Detta, tillsammans med ett mycket bra soundtrack (och tillika mycket bra använt) samt kreativt kamera-arbete och god användning av miljöer höjer en till en början ganska svag film till slutligen en mycket starkare filmupplevelse än vad jag till en början trodde att det skulle bli. En stark debut som lovar gott och som med facit i hand var god för sina löften.

http://www.imdb.com/title/tt0166314/?ref_=nm_flmg_dr_9

3 av 5

--

Fortsättning följer...

Någon som sett Tsumetai nettaigyo a.k.a. Cold Fish från 2010? Är den sevärd?

Japp, mycket sevärd och en av tre filmer som jag klarar av att se av regissören som jag annars inte står ut med! Nu senast såg jag ju Sono's senaste film, Tokyo Tribe som var hemsk på många negativa sätt.

Då tackar jag för svar, har nämligen en liten lista med asiatiska filmer jag tänker plöja igenom en vacker dag.