Tips på asiatisk film

Yojimbo - Lätt och förstå samt sjukt underhållande.




Eller vafan, ta allt av Kurosawa, du blir inte missnöjd.

Därefter ta en titt på Chan-Wook Park, Masaki Kobayashi, Kenji Mizogushi, Yasujiro Ozu.

När du sett många filmer av dessa och tycker om dom kan du skryta om att du har bra film smak.

Vad har det med filmens kvalitéer att göra om den är lätt att förstå?

Ja då var den inte speciellt svår att hitta.

Cure (1997) verkar vara svårare att hitta för en överkomlig summa. 30 dollar är lite väl dyrt via Amazon. Vill man dessutom ha den Japanska utgåvan så får man slanta upp lite till.

Nämnde det eftersom om OP är som dagens ungdomar, dvs bara vill ha explosioner så är Yojimbo en av de lättaste att titta på av alla Asiens kungliga regissörer.

Precis, hittade den hur lätt som helst och ska se på den nu!

Lite trivia att Cure fanns att hyra på svensk VHS under början av 00-talet minns jag, praktiserade hos den lokala videobutiken som hade den i sortimentet. Däremot nådde aldrig en DVD dagens ljus i Sverige.


Då är jag med på noterna.

Har precis sett klart Gantz: Perfect Answer, och jag tyckte den var fet! Som tidigare nämnts så innehåller denna bra mycket mer action än i den första filmen. Iaf som jag minns. Gillade den första filmen också, men tyckte nog att denna var snäppet bättre ändå. Såg den första dubbad och tänkte att jag skulle se om den också.

Vad är det för skillnad på Another Gantz? Har jag förstått det rätt om det är den första filmen fast med en "sub plot"?

Hazard (Sion Sono, 2005) - I en tryckt intervju med Sion Sono som följer med dvdn till Hazard så säger han att han tycker Jai West är en fantastisk skådespelare. Han tycker att West är så bra att han överglänser Joe Odagiri. Jag tror det är här problemet med Hazard och Sonos ojämna utbud överlag ligger, dåligt omdöme. Medvetet eller omedvetet. Det är inte svårt att anta en vilja att vara annorlunda och tvärtemot i Sonos filmer, han verkar vilja anpassa sig efter normer och regler ungefär lika mycket som karaktärerna i hans filmer och att då påstå att Jai West är en bra skådespelare är kanske det ultimata upproret.

Joe Odagiri spelar Shinichi, en collegekille som tröttnar på sin sömniga tillvaro i Japan och bestämmer sig för att åka till New York efter att han läst att det är världens farligaste stad i en guidebok. Väl där blir han rånad på allt han äger men som tur(?) är springer han på Lee (Jai West) och Takeda (Motoki Fukami), två smågangsters som roar sig med att sälja spetsad mjukglass och råna snabbköp. Shinichi dras snart med i deras fria livsstil, inget ansvar, lev i nuet, gör och ta vad du vill. Som alltid i såna här filmer blir det till slut konsekvenser av deras handlande och Hazard är inte en originell film. Dock så finns det inget djup eller budskap, inte ens i filmens påklistrade slut (som Sono är expert på) tillförs någon slags mening till det som pågått men det kanske är det som är poängen. Det finns inte mycket djup eller mening i att leva som huvudtrion i filmen gör och det är därför ett så okarakteristiskt handlande som Shinichi utför i slutet är möjligt. Hela hans, Lees och Takedas tillvaro handlar om att vara coola och filmen väljer att inte gå djupare än så.

Frågan är om Sono tycker att han lyckats, Jai West skriker sig igenom filmen, Odagiri är en sömngångare, den är i det närmaste smärtsam att ta sig igenom. Om den är lyckad eller inte beror helt på Sonos intentioner. Antingen vill han visa hur ytlig och enormt fånig ungdomen kan vara och driver med oss när han säger att Jai West är en fantastisk skådespelare, eller så är han fullt allvarlig och tycker att det här är en "cool" film. Jag har svårt att bestämma mig för vilket.

Är I saw the devil värd att se? Fick en känsla av att det var mer en skräckfilm, och det är inte min kopp te riktigt..

Bra skrivet och detta passar in på alla Sonos filmer. Alla hans filmer döljs i ett töcken av ironiskt skådespeleri, menlösa blodiga orgier och ändlösa scener som i bäst fall kan beskrivas som buskis. Efter fullständigt hopplöst usla Coldfish kommer jag aldrig mer att lura mig själv att se en av Sonos filmer igen då jag måste tillstå att på förhand verkar alla hans filmer vara spännande, intressanta och bra men nu har jag för evigt övergivit hans skitfilmer, tack och lov.

Jag håller med om att det passar på de flesta av Sonos filmer som jag sett, däremot gillade jag ändå Cold Fish. Förutom det tramsiga slutet så tycker jag ändå han lyckats göra en hyfsat tight verklighetsbaserad thriller där (med reservation för hans vanliga utsvävningar om sargade familjer). Den räcker iallafall för att jag ska ge hans Guilty of Romance en chans, men skulle han där falla tillbaka till något som påminner om det krystade uppmärksamhetshorandet i Suicide Circle, Strange Circus, Exte och Love Exposure så ger jag upp.

Jag har ungefär samma känslor inför Sono och hans filmskapande som jag har inför den där kompisen/systern/flickvännen/pojkvännen etc som alla någon gång träffat; ni vet han/hon som har alla förutsättningar att göra något enastående av sitt liv men som inte verkar bry sig också blir allt, till synes i onödan, pannkaka till slut.

Några exempel på scener, förresten? Vore kul att se om det är samma som där jag själv tycker att han tappar bort sig.