Henrik Arnstad ljög om examen

Statsminister Stefan Löfven har gett Henrik Arnstads tolkning av Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti ett slags officiell sanktion. Men Arnstads idealtypiska definition av fascism saknar analytisk skärpa och hans empiriska underlag är minst sagt bräckligt.

... Griffin anser sig ha hittat en formel, giltig för all ”fascism”. Och inte nog med det – han menar att denna formel vunnit allt större erkännande och blivit konsensuell inom forskningen. En idealtypisk begreppsbildning förutsätter en grundläggande likhet mellan de företeelser som definieras; är olikheterna för stora tenderar den idealtypiska definitionen att bli så allmän att den förlorar i analytisk skärpa. Den blir helt enkelt trivial. Detta gäller Griffins definitionsförsök.

... Griffins definition av fascismen är närmast godmodig, ja oförarglig. Den är heller inte konsensuell i vetenskapen. Det är bara något han påstår. Att han tas upp i detta sammanhang beror på att han i Sverige fått en särskilt aktualitet genom sin lärjunge Henrik Arnstad, som under hänvisning till Griffin hävdat att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Genom att statsminister Stefan Löfven i ett pressat ögonblick påstod att Sverigedemokraterna var ett fascistiskt parti och hänvisade till Arnstad, har denna tolkning fått ett slags officiell sanktion. Fascismen i Sverige som under mellankrigstiden inte lyckades komma över 1 procent-nivån i valet 1936 skulle nu samla nära 13 procent av den svenska valmanskåren.

... När Arnstad går ut i pressen och förklarar att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti är det ofrånkomligt att detta får en moralisk innebörd: Sverigedemokraterna framstår som en inkarnation av ondskan, inte som ett parti som drömmer oförargliga nostalgiska drömmar om ett svunnet Sverige à la Griffin.

Att beskriva Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti upplyser inte utan blockerar en analys av dem som politiskt fenomen. Genom valframgången 2014 har de i praktiken snarare återupprättat vänster-högerdimensionen i svensk politik, som varit försvunnen under större delen av efterkrigstiden.

Uppställandet av fascismteorier är ingen oskyldig sysselsättning. De kan ge upphov till handlingsstrategier som – om de saknar verklighetsförankring – kan få fatala konsekvenser. Kommunisternas beskrivning av socialdemokratin på 1920- och 1930-talet som ett slags vänsterfascism är ett varnande exempel.

Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget. Det presentistiska perspektivet dominerar, vilken lett till en besvärande ensidighet i synsättet. Historismen med dess strävan efter förståelse har blivit kontroversiell. Vad Johan Östling i en uppsats kallar den ”moraliska motberättelsen” har blivit nära nog allenarådande. Denna moraliska motberättelse är i behov av en ny motberättelse.

Vid krigsslutet restes i Sverige, liksom i andra länder, inte minst i våra nordiska grannländer, krav på ”uppgörelse” med krigsårens politik. Antinazismen blev ”vår tids stora idealism”.

... Andra världskriget är vår civilisations främsta meningsskapande händelse. Det har givit västerlandet en sekulär moral. Antinazismen är inte en åsikt utan en integrerad del i den svenska värdegrunden. Innebär detta att historikerna, som Gunnar Richardsson antyder, bör bli domare och låta saklighet och objektivitet komma i andra hand? Så kan det inte vara. Värdegrunden är det konsensuella ”kitt” som håller samman samhället. Men konsensus är ingen ofarlig sak. Den kan förvridas genom fanatisering. Som den kinesiske tänkaren Lao-Tse uttryckte det för tvåtusenfemhundra år sedan: ”När alla är ense att det goda är gott, då uppstår det onda”.

Denna process – hur ädla mål omvandlas till förtryckande ideologi – upprepas gång på gång i historien. En viktig uppgift för historievetenskapen är att stå emot sådana fanatiseringstendenser genom att lyfta fram skeendets komplexitet.