Cp-ungar när vi var små (särbarnen vi minns)

Jockiboi (eller vad han nu kallar sig)?

Kläm fram vem det är..

Ahhh..kul tråd. Själv var jag inte guds bästa barn när jag växte upp och det var en hel del ofog med snöbollskrig inomhus och utomhus och div påhitt. Att tejpa igen dörrarna i korridoren var en annan klassiker jag och några till kunde roa oss med på rasterna

Men om vi nu skall hålla sig till särbarn och i den mån jag inte var ett sånt själv då jag ju har aspbergerdiagnos( nej jag har inte varit mobbad och sågs nog inte som ett sär)

1) under min tid i mellanstadiet fanns det en kille som kallades " fråge per". Denna fråge var nått år yngre än mig och gick inte i en normal skola men höll till på samma fritids som där jag gick i låg-mellanstadiet. Han fråga om precis allt, och då menar jag allt..varför är din tröja blå, varför är dina skor svarta, varför är du blablablabla osv. Han var sjukt jobbig men egentligen ganska harmlös.

En kille i min klass drog ned brallorna på honom en gång mitt framför ögonen på en massa folk( ja det var taskigt men vi skrattade gott då )-

2) Högstadiet i en klass under mig: En kille som iofs gick i en vanlig skola, men det var nog ganska grymt mot honom. Men han hade ett utseende som ett klassiskt särbarn, vinögd, kobent, gänglig..och pratade med den där typiskt distinkta dialekten man hör hos särbarn. Han fick stå ut med en hel del mobbing..tyvärr. Vi i min klass mobbade honom bara så till den graden att vi sa " hej" till honom, något som gjorde honom förbannade och som hans klassföreståndare menade var mobbing från våran sida...jaja.

Spårade ur helt och trodde han var jagad av en massa gäng, kunde helt plötsligt gör hoppsparkar i ryggen på folk och hade vid ett tillfälle med sig ett samurajsvärd till skolan som han höll på att peta en lärare i ansiktet med...ja jisses

3) Också i högstadiet. Denna kille var nått år äldre än mig och gick inte på min skola men höll till mkt i kring den frititdsgård där vi var. En vanlig " trög " snubbe som väl bara var ett vanligt sär men som vi vid ett tillfälle på en stor innebandyturnering( hade en sådan varje höst mellan olika lag runtom i kommunen) lurade att skrika som hejarramsa " jag är bög" högt bland allt folk ...taskigt ja, och ja vi gjorde oss förtjänta av stryk där egentligen men då var det kul

Vid ett annat tillfälle hade några killar i min parallellklass lurat honom att visa kuken för några tjejer och det var väl egentligen värre, har för mig det blev efterräkningar för det där( nej jag var inte med)...

Var väl dom särhistorier jag hade att bjuda på. Skall läsa denna tråd grundligare vid annat tillfälle. Kul läsning.

Det värmer att denna tråd lever, asgarvat åt många historier ikväll från fråge-Per till han med operativsystemet Linux.

Jag var ett särbarn i första klass.

1. Slog lärare
2. Jagade elever med saxar, stolar osv.
3. Tände eld inne på toaletterna flera gånger.
4. Slängde in brinnande tidningar i en korridår. [blev mordbrand av det]
5. Slogs varje dag
6. Fick raseriutbrott varje dag.
7. Tog brudar på röven
8. All jävla satyg som finns.
9. spräckte läppen på min pappa som var med mig i skolan.

Med mycket mera.

Utveckla gärna dina erfarenheter, jag är nyfiken på hur nummer 9 utspelade sig! Själv hade jag nog fått veta att jag levde

Gick fram till tjejer bakom dom smekte röven och skrek "oliboli". Såg det från någon film bert kanske.
Brukade slåss mot hela klasser jag var sjövild. O så mycket lärare jag slog.

Kommer ihåg en lärare han sa "nu skärper du dig!!" NEJ JAG ÄR EN KATT wrauh så bet jag honom i handen.
Min pappa var med mig varje dag i skolan i ettan av säkerhetsskäl. Fick ett utbrott på en snubbe så kom pappa emellan och fick en smäll över läppen. Fick fet ångest. Folk skrek och grät när blodet forsade och någon gick runt och sa att jag hade slagit ihjäl min far. Det sjuka är att idioterna trodde på det med såklart. "Där e han spriiiiing" Då sprang ju jag efter såklart undrande vad fan det är som händer.

Blev skickad till ett skolveckohem som låg på en ö strax efter.

Aj aj...

Jag var inte snäll som barn/tonåring och kunde visst bråka ibland och göra taskiga saker såsom " avrättningar" med snöbollar under vintertid( jag var ganska dålig på att sikta dock en polare var mkt mer skoningslös än mig där). Dock stannade det med en del samtal med föräldrar, lärare och lite annat smått och gott . Då höll man sig lugn ett tag men rätt vad det var dök någon ny ide till rackartyg upp och resten är historia. Men ja så blev man äldre och " växte" väl ifrån det där allt mer. Idag är jag en snäll skötsam medborgare med både utbildning och jobb så oroa er inte

Tycker folk jag nu var ett särbarn så får jag väl bjuda på det

Du däremot verkar ha varit en riktig dåre faktiskt. Ta det med glimten i ögat och förstå jag inte menar illa men du verkar ha varit spritt språngande galen faktiskt då jag bara var lite av en mobbartyp kanske

Hahaha, måste vara det bästa och sjukaste jag läst på länge!

Hade en del adhd, obs-typer etc på mina skolor genom tiderna. Var själv rätt energisk av mig och gillade att retas mm, ofta med personer som hade kort stubin, vilket ledde till att man åkte på spö otaliga gånger och fick järnrör och annat kastat efter sig

Har läst denna tråden länge men inte orkar skriva själv än, men det har varit tyst här för länge så jag tar ett exempel från min högstadietid för att liva upp tråden!

Vi hade en kille på vår lilla skola som hette Tim (vi kan kalla honom så) som nog hade någon form av aspergers, autism eller dylikt. Han gick en del i vår klass och en del i någon obs-klass, som alltid hade lektion i rektorsbyggnaden.
Vi var en ganska liten skola så de konstiga ungarna fick ofta vara med oss mycket, fast de helknäppa ungarna hade alltid lektion separat från de normalare ungarna.

Hur som helst, Tim var en genuint snäll kille och han var stor för sin ålder, han såg nästan vuxen ut och var nog 1.80+ med 80-90 kilo på det. Tror till och med att han hade lite skägg när vi gick i 7an.
Han klädde sig tråkigt och vuxet, hade glasögon och sidbena som frisyr. Kom alltid lunkandes på en vinröd ryggsäck som satt spänd något så in i helvete på honom haha!
Men en ganska smart kille även om han var konstig, socialt handikappad med han var sjukt bra på matte bland annat. Lyssnade på mozart och annan skum musik för att vara 13-14 år gammal.

Han var alltid snäll och hälsade alltid på mig med mitt namn i hälsningsfrasen varje gång han såg mig och frågade hur jag mådde. Jag brukade oftast vara snäll tillbaka men jag kunde driva ganska mycket med honom också, ofta för mycket. Men hans toleransnivå var sjukt hög och han tog i stort sett aldrig illa upp när man retade eller drev med honom och vi var bergsäkra på att han var totalt ofarlig men det fick jag veta att så var inte fallet, en dag när det hade kommit mycket snö på skolan..

Han stod i kön in till matsalen och jag hade bombarderat honom med snöbollar hela dagen och han hade bett mig vänligt att sluta ett antal gånger, vilket jag ignorerade.
Droppen för honom blev nog när jag gick fram med snö i handen och smällde i nacken på honom, han vände sig om och på en millisekund svär jag att han blev bruce lee!
Jag själv var liten till växten och vägde kanske 45 kilo, men han greppade tag i mig utan att säga ett ljud, smällde ner mig i marken och gränslade mig en ground n pound, där han bara matade knytnävslag i ansiktet på mig tills 3 lärare lyckades slita bort honom

Var lagom chockad när jag reste mig upp, läraren kollade förskräckt på mig och frågade om jag ville åka till sjukhuset men jag sa att det var lugnt då jag skämdes över att ha fått spö inför halva skolan av Tim och alla visste att jag förtjänade det
Det blev inget lärarmöte eller något alls i samband med detta vilket ändå känns skumt nu i efterhand.


Minns att farsan frågade vad fan som hade hänt när han såg mig när jag kom hem, men skämdes så mycket då med att jag inte kunde säga vad som hade hänt, utan jag sa att jag hade trillat.
Farsan tyckte att det var konstigt att jag trillade med ansiktet före utan att ta mot med händerna Han fattade väl att jag inte ville berätta så.. Var inte mycket mer med det!

Hur som helst, hade aldrig kunnat ana att Tim var kapabel till sådana våldshandlingar som den dagen han använde mig som slagpåse och gav mig för allt jag gjort honom haha..
Dagen efter var han som vanligt igen dock och låtsades som inget hade hänt och hälsade på mig som vanligt, jag hälsade tillbaka och tog aldrig upp det som hänt igen.

F.ö så lugnade jag mig i övre tonåren och blev en ganska samlad människa som började vara snäll, istället för dryg mot folk.

Är väl egentligen inte något särbarn men det liknar historien ovanför.

Var en person i parallellklassen som var den mest skötsamma personen man kan tänka sig, alltid tyst och korrekt, tog ingen plats. Ja ni vet hur jag menar, aldrig haft problem med lärare eller något i den stilen.

Det var på vintern och han hade varit hos den lokala turkaffären med några andra i klassen när han var på väg tillbaka till skolan och gick över skolgården och plötsligt TJOFF, han blev träffad i ansiktet/tinningen av en snöboll som några sjuor hade kastat uppifrån en bergknalle. Det var alltså ett brant berg säkert 4-5 meter upp de stod. Glasögonen hamnade på sniskan och han tittar upp mot dem. Argt tittar han mot dem, han som kastat står och skrattar.

Det är då det sker, han springer vig som en bergsget upp för berget och får tag i sjuan som kastat snöbollen. Kom nu ihåg att det hör är den lugnaste, timidaste person som aldrig bråkat med vare sig lärare eller elever. Han får tag i sjuan och sätter sig över honom och börjar verkligen mata slag i ansiktet på honom.

Bumpar tråden i hopp om fler berättelser om "cp-barn"