Cp-ungar när vi var små (särbarnen vi minns)

Fy fan vad jag inte tål människor som är ansvariga för barn men är så handlingsförlamade att de inte klarar av att göra nåt när ett barn betett sig idiotiskt.

Sverige, landet där skolelever slänger flaskor på läraren och läraren inte får ta tag dem i armen tillbaka.

min skola var ganska stor och hade en rejält stor avdelning med cp barn. Flera olika klasser med olika graveringar på hur störda dom var. säg att det var 20-30 st cpbarn på hela skolan (en del gick även i vanliga klasser)

Var en tjej som alltid satt i träd, hon var aldrig med någon kompis eller så, inte ens någon cp kompis. hon satt och spelade gameboy uppe i ett träd när jag tänker efter var hon inte klassad som cp utan mer bara allmänt skum.

Fanns en kille som satt inne i ett rum på lågstadiet, öppnade dörren tillsammans med en kompis och killen drog in oss. notera att han var 3-4 år äldre också. Han brottade ner oss båda två på golvet och inga lärare var där. Var riktigt rädd eftesom jag visste inte vad han skulle kunna göra.

Vi hade även killen som var typ 12 år o va 1 M lång. Han gick alltid omkring runt skolan och bara gick och gick, plockade upp pinnar o gick omkring med dom.

Nu orkar jag inte berätta mer för denna stund. vill ni höra mer så säg till!

På min skola var det 80-talisterna som var de "tuffa" och "bråkigaste" av alla på skolan. Minns att vi brukade spela kula varje dag i plugget. 80-talisterna var rena maffian när vi skulle spela kula. De brukade limma ihop pyramiderna, måla om stenkulor till järndankar, drog dragsmällare i örat på folk som skulle kasta kula. De hade alla möjliga jävla knep för att kunna lyckas lura till sig kulor, har för mig att många utav dessa ungar idag är riktiga drägg.

I min barndom var jag tyvärr "vän" i några år med det värsta WT jag någonsin träffat. Försökte lura i mig att vi var släkt. Grät på lektionerna utan anledning. Kastade iväg sina egna saker lite överallt runt skolan utan anledning. Var väl på gränsen till anorektiskt (är övertygad att h*n testat att ha bulimi nån gång i sitt liv). Var förlovad med en flera år yngre person när vi var barn. Var allmänt elak mot mig på många sätt och förstörde min senare barndom som faktiskt hade kunnat vara ganska lycklig om inte denna personen existerat. Men karma is a bitch och h*n fick barn som 14-åring Tycker väldigt synd om ungen dock...

En kille liten tjock som gick i vår klass i en termin i trean brukade sitta och runka i hörnet av duschrummet efter gympan. Han bara satt på det kalla kakelgolvet, med ansiktet mot väggen, och hissade skinn i fullkomlig tystnad.

Märkligaste är kanske att ingen av oss andra tyckte att det var särskilt konstigt. Ingen av oss pojkar såg något problem i hans duschrunkande, för han var så försynt och beskedlig. Det var först när det kom ut till lärarna efter ett halvår som det blev ett jävla halliballoo. Tjejerna i klassen fick då också reda på det, och han tråkades rejält av dem. Jävla fruntimmer.

Han flyttade något år senare. Vete fan vad han gör nu för tiden, eller ens vad han hette.

Minns en knasig unge. Knuffade mig i tredje klass så jag for Med ansiktet före in i en stentrappa. Gick ganska illa eftersom hakan sprack upp och har fortfarande ett fint ärr.

I sexan kastade idioten ett mynt på mig. Träffade alldeles under ögat så även där fick jag ett ärr. Typ nån månad före eller efter Minns inte så bet han en kompis i handen. Även han fick ett ärr. Ofta såg man grabben i raserianfall springa efter nån stackars sate med bandyklubba i högsta hugg skrikande jaaaaag skaaa mööörda dej!!!!.

Just ja det glömde jag. han runkade Ofta på skoltid. På toa eller i tomma klassrum.

Spelade fotboll med ett par polare när jag var 15, efteråt satte vi oss på en bänk och så kommer en liten unge och börjar snacka med oss, inget konstigt till en början men sen slank det ur honom att han minsann kan bli helt galen ibland.

Vi bad honom visa hur han är som galen och de han gör är att skrika, springa mot ett elskåp där en yngre unge sitter och puttar ner honom därifrån för att sedan komma skrikande tillbaka till oss.. De kändes rätt halvskumt, fick senare reda på att grabben var lillebror till en bekant och då föll polletten ned: Jaså därför är han som han är..

En annan skum unge i min klass grät vid minsta lilla grej, fick han en boll på tex låret under en fotbollsmatch var det alltid där han hade ett blåmärke (väldigt slumpartat) och denne kille ville aldrig duscha efter gympan, fick senare reda på av föräldrarna att de va för han skämdes över sin lilla snopp vilket jag bara ser som lite tragikomiskt såhär i efterhand, inte ofta som 7-åringar tänker på sånt.

I högstadiet var det en elev som ständigt läste Pippi/Bamse/Mulle Meck mm på rasterna och fick grova raseriutbrott om man tog ett foto på honom. Med andra ord var de som upplagt för att killen skulle bli retad vilket han också blev till en början men de avtog med tiden.

Jag hade en i min skola när jag gick något av de första åren. Minns inte exakt vilken klass jag gick i, men iallafall..

Han åt allt man sa åt honom och äta. Jag minns att jag såg honom äta allt från sand, till löv till maskar. Han var dock inte kvar så länge vad jag minns. Jag kommer inte ens ihåg vad han hette.

Vi minns dem allihop, de där ungarna som var lite annorlunda, inte bara som personer, utan även rent fysiskt. På större skolor fick de egna klasser, på vissa orter hade de egna skolor men delade ofta matsal eller gymnastiksal med oss som inte dragit det kortaste genetiska strå't. Gick man i en mindre skola hade man det många gånger tvivelaktiga nöjet att få ha ett kreatur med sneda DNA-strängar ständigt övervakad personlig assistent/fångvaktare i klassen.

Allesammans minns vi dem, de där som lärarna fick oss att lova dyrt och heligt att vi inte skulle skratta åt eller reta. De där ungarna som hade sluddrande, oartikulerat tal. Ungarna som dreglade och hade udda proportioner, lustiga bokstavskombinationer och mysiga utvecklingsstörningar. Barnen som var fyra år äldre än du, men ändå gick två klasser under dig.

Vad har Flashback för minnen av särskolebarn och deras förehavanden?

Två minnen sticker ut för mig:

1. Högstadiet. Jag befann mig i matsalen och försökte att inte drabbas av ätstörningar av kvaliteten på maten. Lyckligtvis kunde man kväsa den värsta hungern genom att ta för sig i salladsbaren, istället för att försöka smyga sönderkokt potatis och snustorr fisk förbi kräkreflexen. Ett särbarn av modell Downs syndrom med Hulkenfysik tågade tanklöst och levnadsglatt mot salladsbaren och stannade framför skålen med rivna morötter. Han log sådär härligt mongoloidsnett och såg sig vaksamt omkring för att försäkra sig om att ingen speciallärare eller annat slags djurskötare befann sig i närheten.

Viss om att ingen med överkroppsstyrka och cp-barnserfarenhet nog att ingripa hade honom under uppsikt satte han sin geniala plan i verket. Hans båda gigantiska nävar for med en kvickhet som bara uppnås genom innehav av extra kromosomer ned i skålen med rivna morötter och med två grabbnävar av imponerande storlek fyllde han gapet med oändliga mängder morötter. Skinande av lycka tuggade han i sig morötterna med ett förnöjt flin. Halvtuggade morötter föll ur truten på honom och tillbaka ned i skålen igen. Morotsfärgat saliv rann sakta ned för hans haka, ackompanjerat av ett lågt men intensivt "huhuhuhuhuuuuu". Mongoloiden hade funnit paradiset i jordelivet och hade något saligt i blicken.

Under det att en av cp-skötarna tog morotsmiffot på bar gärning lovade jag mig själv att aldrig mer närma mig salladsbaren. Några ögonblick efter att skötaren tagit hand om sitt kolli gjorde en vän till mig entré och begav sig snart mot salladsbaren och lassade upp allehanda grönsaker på en tallrik, däribland morötter i mongomarinad. Som den trogne vän jag är berättade jag självklart för honom om vad jag tidigare bevittnat. Tyvärr kom jag inte på det förrän efter att han slevat i sig sin sallad.

2. Mellanstadiet. På den lilla byskolan gick en kille som hette Micke. Han var väldigt tidig i utvecklingen, ett huvud eller två längre än oss andra och mer vuxen i proportionerna. Detta kompletterades med allehanda inlärningsstörningar och en mildare form av vattenskalle. Han hade även ett gravt synfel och något fel i magen som gjorde att han inte kunde känna mättnad, vilket gjorde att han ibland åt så mycket att han kaskadspydde i matsalen om ingen lärare hindrade honom från att ta 4 extrastora portioner.

Micke var alltid djupt förälskad och skrev kärleksbrev medelst kritor och sin moders parfym till diverse mindre tacksamma flickor. Frågade man honom vem han var kär i så rabblade han alltid upp en lista som oftast innefattade större delen av alla tjejer på skolan, samt även en del av personalen.

Micke var fredlig och gjorde ingen förnär - en genetiskt undetmålig Tjuren Ferdinand.Ingen var på honom och mobbades. Om någon understod sig att ge sig på honom åkte vederbörande på kompanistryk.

Mitt starkaste minne var ändå ett väldigt ödesdigert toalettbesök. Micke satt och sket. Efter avslutad tarmtömning upptäckte han till sin efterblivna förskräckelse att toalettpappret var slut. Han visste att lärarna kunde hjälpa honom och var klok nog att leta reda på en.

Jag satt i klassrummet precis bredvid toaletten och hade en lagom högintressant mattelektion. Ett skrik hördes i korridoren. Skitungarna i trean hade väl precis fått gå på rast. Ett till, mycket längre, skrik ekade i korridoren och hade karaktär av ett avgrundsvrål - ett sådant som man kunde förvänta sig av en kättersk pederast i skärselden.

In i klassrummet far Micke, spritt språngande naken och med händer nedsmetade med bajs. "Pappret är sluuuuuuuuuuuuuuuuut!" vrålade han, med en sådan där särskolestämma som låter som om en ko med nästäppa försöker sig på språket som talas i människobyn. "Papper! Papper!" skrek han med armarna i vädret och med en alltmer panisk framtoning. Matteläraren var svart i blicken och grön i ansiktet. Han stormade fram, grep Micke i handlederna, höll hans fekaliefingrar på behörigt avstånd och marscherade ut med nakenfisen och in i lärarrummet där han prompt överlämnade honom till en måttligt road speciallärare som fick tvätta av Micke och försöka förklara att man inte måste vara helt naken när man fördriver avföring.

Nästa vecka var det glömt, för då upptäckte Micke onani. På skolgården.

Nåväl, vad har Flashback för minnen av de där härliga ungarna med särskilda behov?

awesome har dock Inga minnen I närheten utav detta gjorde min dag...

Du har ren tur som inte fötts med CP-skada. Sedan har du mage att kalla speciallärare för "djurskötare". Fy fan för dig.

Är man elak för att man finner detta underhållande & roligt?

Självfallet har även jag minnen av "personer med någon form av utvecklings-störning" dock inte historier av de grova mått du fått uppleva.

När jag gick i högstadiet så fanns det på min skola en så kallad "7-9:an-klass", i vilket det då fanns några utvecklingsstörda personer, dock inte alla.
Jag minns framförallt en tjej i den klassen, mest på grund av att hon var ofantligt högljudd & kläckte ur sig märkliga & dumma frågor, ofta frågor hon ställt tidigare. I matsalen kunde man bland annat höra henne även om man satt flera bord bort.

- "The special one". * "Är oliver en grönsak?"
- Läraren/klasskamrat: "Nej det är en frukt."
- "The special one". *: "Jag gillar oliver."

Jag vet inte hur många gånger jag hörde henne ställa den frågan i matsalen & därefter hörde henne replikera att hon gillar oliver. Säkert 20-30 gånger.