Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Om du får professionell hjälp, börja lita på dom råd du får. Gör som dom säger inte som du tycker.

Skaffa vettiga rutiner och friska kompisar. Sluta posta i Laidback i tid och otid. Skaffa vettiga sysselsättningar.

Tristess och ångest är ofta egentligen bara abstinens. Det kryper i kroppen och enda lösningen du ser är mer sprit/droger.

Men framförallt se till att bli drogfri, kosta vad det vill. Du har ju hela livet framför dig, varför kasta bort det i ett fullständigt meningslöst drogberoende?

Visst det tar tid och innebär lidande att nå drogfrihet, men jag lovar dig att det är värt allt.

Vad betyder några månaders lidande om du kan bli frisk?

Testa i alla fall utan egna villkor, kommer funka. Funkar det inte försök igen eller dö i ditt missbruk.

Finns liksom inga alternativ, det är helt och hållet upp till dig. Ingen annan.

Har byggt upp ett slags beroende under en tid nu känns det som. Vill sluta dricka, ska fan inte dricka mer. Hoppas att man bara kunde hålla sig till en öl.

Om du känner att du inte vill dricka längre, gör inte det då. Du verkar ändå vara lite splittrad då du inte ska dricka mer men vill kunna hålla dig till endast en bira.

Det är precis som det klassiska alkistänket; "-Om jag kunde dricka som normala människor kan så skulle jag göra det varje dag."

9,5 veckor nykter blev det, men nu är jag full igen.

Jag har varit så jävla deppig de senaste veckorna, i bland så betalar man nästan vad som helst för att må bra en kväll.

Skit samma, det var ett återfall, i morgon fortsätter min nykterhet.

Det där är nog en dålig idé. Jag kan inte tala för nån annan än mig själv, men att bara dricka lite är plågsammare än att låta bli helt. Då sätter hela karusellen igång i skallen och man vill ha mer.

En inställning som är tillfredsställande är att se det som att man slipper dricka när man låter bli.

Hemsk dag detta, jag måste ta mig ur min senaste långfylla. Jag minns inte riktigt hur många dagar på raken jag varit full men minst 10. Vaknade upp idag och upptäckte ett krossat vinglas och intorkat rödvin på golvet bredvid soffan. Har bara ett vagt minne av att jag välte ner det från soffbordet igår kväll och då tänkte "fuck it, jag går och lägger mig".

Fint väder ute och genom fönstret ser man normala människor ute på normala aktiviteter och här sitter jag med ångest och begynnande kallsvettningar bland tomglas och burkar. Fy fan! Nu måste jag ta mig i kragen och ändra på detta.


Haha, ja så funkar min alkishjärna.

Snart två månader nykter!

Livet rullar på och är mer händelserikt än nånsin. Orken är bra men inte helt återställd. Motionerar flera gånger i veckan, träffat massa nya kompisar och trivs på jobbet. Har börjat trappa ner på de olika preparat jag har för sömnen. De behövs fortfarande men då och då kan jag sova gott utan och nån natt av dålig sömn tär inte så hårt heller.

Mina tidigare tankar om att kanske kunna dricka normalt senare i livet känns nu absurda och avlägsna. Varför skulle jag göra det när allt är så mycket bättre helt utan alkohol? Jag vill inte se skiten mer. Jag vill leva istället och jag tänker inte gräma mig över de år jag kastat bort. Gjort är gjort kommer aldrig mer igen.

Kämpa på alla ni som strävar mot den ljusa sidan. Hoppas våren kan hjälpa er på traven!

Har fått värre och värre fylleångest med åren samt funderade på att blåsa skallen av mig på lördagsmorgonen efter att jag såg exet dra hem en annan. Kom då dagen efter till insikt att det var JAG i kombination med ALKOHOL som gjorde att vårat förhållande sket sig för flera år sedan. Samt att ha självmordstankar är ju helt sjukt och så kan man inte ha det. Hoppas bara att jag klarar mig längre nu än min standard på 2 till 4 månader och att inga kompisar ska försöka bjuda en. Kom även på att de viktigaste löftena att hålla är de man ger sig själv, för kan du inte lita på dig själv hur ska då någon annan kunna göra det?

Kanske dags att göra försöket lite annorlunda denna gång?

Känns som du bitit på naglarna förut, men bara återfallit. Funkar inte till slut, konsekvenserna blir för stora.

Jo, det har du rätt i. Och nu när det kom med en deppig episod med dåliga tankar så måste jag komma bort från där jag är. Klarar jag att vara nykter till sommaren är slut och klarar två veckors semester på varmt ställe om två veckor så tror jag att det kommer gå. Under de perioder jag jobbar så klarar jag mig att vara nykter för att jag är rädd om körkortet. Men de lediga veckorna är det illa, får inget gjort så jag ska skaffa mer att göra och börja springa igen. Sen så ska jag jobba på min personlighet och inte tro att jag ska få exet tillbaka, utan bryta helt med henne. Det kommer bli svårt med tanke på vårt gemensamma umgänge. Sen så skäms jag alltid så efter dåliga episoder på fyllan. Att jag är ett as på fyllan och att folk förlåter mig är en stor del av problemet.

Men jag tror det ska gå den här gången.

Om det inte går denna gången heller, vad ska du göra då? Söka hjälp?

Är det inte bättre att göra det redan nu istället för att chansa, du är inte ensam om att ha försökt om och om igen, jag försökte bli nykter själv i många år innan jag nådde min botten, gud vad jag önskar att jag svalt stoltheten 20 år tidigare och lagt alla korten på bordet och sökt hjälp, då hade jag besparat mej själv och min omgivning en massa lidande både psykiskt och fysiskt. Jag klarade aldrig av det själv, jag behövde hjälp och jag behövde inse att jag inte kan bruka alls eftersom jag aldrig kan sluta hälla i mej innan det är för sent och jag är full som en kastrull. Min fiende är det första glaset, efter det första glaset är jag igång och det finns ingen hejd på intaget, är det samma för dej?

Ja, går det inte nu så ska jag söka hjälp. Men det är kanske är bättre att göra det nu istället för vid ett evt misslyckande.

För jag har nu fattat att jag inte kan söka tröst i alkohol, det är den som är fienden kombinerat med dålig karaktär. Har nu även insett att jag bär på ett självförakt stort som en ladugårdvägg. Så jag sväljer stoltheten för jag har inget att vara stolt över. Jag har kastat bort ett decennium på skit och jag får ta och växa upp så att jag inte kastar bort ett till. Men jag tycker att mina problem inte är så farliga när jag tänker på andra i liknade situationer som inte kan sköta jobb och förlorar sina barn och ännu värre grejer. Att de kommer ur skiten går mig att inse att det måste även jag klara.

Men hur klarar folk av att inte ta den där
"första" när de mår lite bättre igen? För det är som du skrev pappa66 att när den väl är tagen så finns det ingen hejd. Men jag börjar fatta att jag inte kan ta en droppe mer. För det börjar alltid med att jag tar en lättöl, nästa tillfälle en folköl, nästa tillfälle fyra stycken, efter det 10 stycken, sen blir det starköl, vin, whiskey, etc och sen är man inne på samma spår och mår skit.

Ska man helt ta avstånd och aldrig vara på samma ställe som alkoholen?