Citat:
Ursprungligen postat av
Fizzlor
Klockren analys, som allt annat du skriver i den här tråden.
En journalist bör sakligt granska allt och alla på lika vilkor, oavsett vad man själv har för personliga åsikter eller anledningar.
Jag tror att svenska journalistkåren till 99% består av karriärister med bekräftelsebehov. De skiter fullständigt i samhällsutvecklingen, de skiter i vad deras agerande får för konsekvenser - det enda viktiga är det egna varumärket. Därför glider man smidigt ner i samma mysiga fack som alla andra, det är jävligt safe. Du får bekräftelse av att skriva precis samma som alla andra,, uttrycka samma åsikter, du får ryggdunkningar, du får behålla jobbet. Varför gå emot det? För att göra det som en journalist faktiskt ska göra, dvs förmedla saklig och korrekt information till medborgarna samt granska makten oavsett ringhörna? Pfffffffffff det kan nån annan göra! Inte vill man riskera att det egna varumärket får sig en törn.
Tack och dito!
Det här är en viktig sak som hamnat lite i skymundan.
Ofta så kritiseras journalister för att de väljer och väljer bort nyheter beroende att de vill gynna den egna politiska övertygelsen.
Det vore i så fall fel. Men det är ändå att ge journalister mer cred än de förtjänar. Det vore i alla fall ett tecken på engagemang, lite mod också att "fuska på jobbet" för sin övertygelse.
Men till 99 procent handlar journalisternas val inte om något annat än dem själva. Inte ideologi eller patos. De väljer bort att granska vissa saker med grund i sin egen trygghet. Väljer bort att granska IS för sin fysiska säkerhet, och väljer bort granska DN för sin anställnings säkerhet.
Tittar bort från det etniska mönstret vid gruppvåldtäkter för sin sociala säkerhet, och mobbar Marcus Birro för retweeten.
De är inte upprörda över att Birro talat med SD, eller att män sitter bredbent på tunnelbanan eller att Söder sa att samer inte var svenskar. Lika lite som de är upprörda över att IS värvar i Sverige eller invandrargäng jagar svenska småflickor att gruppvåldta.
Inget upprör dem, inget engagerar dem. Bara sig själva. Sin egen trygghet, sitt eget jobb, sin egen karriär, sin egen lön, sin egen status.
Det är därför det kan upplevas så frustrerande att höra dem. Man vill skrika åt dem... "men du kan väl inte vara så träskallig... du måste väl begripa... hur fan kan du säga så, men i nästa andetag säga så"
Men det är bara för att vi ser dem som mäniskor som kämpar (förvisso medelst lögn och censur) för en annan åsikt. Och vi kan inte begripa åsikten. Kan inte förstå att de inte ser inkonsekvensen, det motsägelsefulla.
Men det är inte motsägelsefullt för dem. Utifrån deras persona så följer de en ytterst stringent mall - det som gynnar dem själva. De begriper inga andra värden, och därför kan vi heller inte vädja till deras förnuft. Utifrån deras kompass agerar de ju redan förnuftigt. De skriver inte om något som är farligt, säger bara det som är godkänt, slår på den svage. För dem är det logik, förnuft.
Att förklara för dem att just de grupper ni är rädda för, är just de som ni borde granska eftersom de har makt. Det är som att försöka övertyga en orm om att inte äta skadade skogsmöss. Ormen skulle inte begripa konceptet med att det är ärofyllt att inte välja det enkla bytet.
"Vadå, varför skulle välja en motståndare som är farlig när jag kan välja en som är enkel", skulle ormen väsa och skaka på huvudet.
