Mammor och deras strider för att bli av med sina ex och få ensam vårdnad.

Det här med mammor som flippar ur och med hjälp av ett stort uppbåd i form av socialtjänst, familj, skolpersonal och tingsrätt skickar av sina barns pappor är alldeles för vanligt. Pappan har liksom inte en chans.

Man blir rättså skärrad när det droppar in brev från advokater och stämningar från tingsrätten där grunden för stämningarna är ytterst tveksam, som endast handlar om att mamman vill ha 100% kontroll. Det är lätt att tappa fattningen, så var det i alla fall för mig.
Man mår fruktansvärt dåligt av att bli angripen på det där sättet. Mamman vet antagligen väldigt väl var hon skall stoppa in kniven för att döda och en advokat kan med väl valda ord förvandla nästan vem som helst till en rest.

Jag tror att det bästa är att låta mamman köra sin stil i godan ro. Att inte svara med samma mynt, för då är kriget ett faktum. Ett krig som bara har två fåniga förlorare + att barnet får en del av sin uppväxt förstörd. Men mamman är nöjd för kriget slutar för det mesta så som hon vill: Hon får mer kontroll över barnet, vårdnadsbidrag och hon får manifestera sin bitterhet över sitt ex.
Barnet i sig är inte så viktigt då mamman prioriterar sina egna behov först. För henne är barnet som vilket husdjur som helst.

Mitt råd till de pappor som blir angripna av välskrivna brev från advokater är att bara ta det lugnt. Förhala processerna, se till att de kostar mamman så mycket som möjligt, men ge fn i att själv lägga någon energi på det hela. Besvara advokatbreven själv med lite lätt ironisk ton, eller bara dumpa dem, titta in till tingsrätten när förhandling utlyses, men ta det inte så allvarligt. Det är illa nog som det är, i synnerhet som mannen inte vinner annat än om mamman knarkar eller liknande. ALL energi och ALLA pengar som läggs på en sådan här process är en stöld från barnet.


Socialen är ett kapitel för sig. Nästan alla som jobbar där är idioter. De som inte är det, de styrs väldigt hårt av märkliga direktiv. Mamman tillåts att häva ur sig i princip vad som helst utan att hon ställs till svars med frågor som "vad menar du med det där" eller "på vilket sätt gör det du nu säger tillvaron bättre för barnet". Den enda gången som handläggaren sagt stopp det var när mamman, till samtalsledare, sade något i stil med "du tycker väl att han verkligen är en idiot".
Det hände vid ett tillfälle att en av två samtalsledare EFTER ett av många gräsliga samtal kom fram till mig, ställde sig nära och sade ordagrant "det är verkligen beundransvärt".

Man är inte direkt kaxig när man, med en stämning hängande över sig, går på samtal hos socialen tillsammans med exet. Att de som leder samtalet är välutbildade och begåvade är därför av största vikt. Men så är det alltså inte. Om man ger mamman svar på tal, då kommer hon att börja snyfta "det är ju så synd om mig, jag är ju bara ett offer och han ett monster". Då händer något ytterst intressant, nämligen det att en ask med snyftnäsdukar ställs framför henne. Självklart saknas fortfarande all fokus på barnets bästa, det är mammans behov som är det primära. På¨socialen dansas mammas vals.

Detta med erfarenhet från tre olika socialtjänster och runt 40 samtalssessioner, varav 25 tillsammans med exet. Runt 20 av dessa samtal leddes av två handläggare.


Så låt mamman äta sin egen skit istället för att göra henne sällskap där hon sitter och gottar sig i sin skithög. Ägna kraften och pengarna år barnet istället. För om du sjunker ned till samma sjabbiga nivå som mamman är risken stor att du tappar såväl kontroll som kontakten med barnet eftersom mamman rent juridiskt kommer att vinna striden, en strid som i praktiken bara har förlorare.

Bara att ta rygg på dig, sitter i samma situation. Trista är att det funkat bra med delad vårdnad tills jag träffade en tjej. Nu ska barnet skyddas från detta nya väsen som kommit in i matchen. Barnet hjärntvättas och vill bara vara varannan helg hos mig. Det är bra för barnet enligt modern.

Kämpat med familjerätten och förklarat att det är exet som hittat på allt i någon svartsjukepsykos. Barnbidraget och underhåll bara tjoff till mamman. Ringt och talat med försäkringskassan och frågat hur de bara kan ändra utan mitt medgivande. Vi går på de uppgifterna som modern lämnar. Jag känner mig rätt överkörd. Bara att betala och vara glad för 4 dagar i månaden.

Du har låtit mamman korpa åt sig så att du numera bara har ditt barn varannan helg. Där har du gjort ett misstag.

Skriv brev till mamman. Var tydlig med att ni tillsammans är föräldrar till ert barn. Försök få henne att uttrycka vad hon känner inför situationen och försök i någon mån att gå henne till mötes. Men låt henne inte korpa åt sig barnet så som hon nu tydligen har gjort.

Brev, därför att det som skrivs är ett dokument på att du verkligen har försökt.
Kanske kan du föreslå att ni går till någon sorts psykolog, istället för socialens amatörer. En psykolog är oerhört duktig på att identifiera problemets kärna.

Gör kort och gott en försök med mamman som dokumenteras.

Försök återskapa ett bredare umgänge med barnet. Är det ett litet barn så är varannan helg på tok för lite. Större barn, 10-13 år, har inte samma behov av att träffa sina föräldrar ofta.
Åk och hämta barnet efter skolan, ta med det på fik eller annat och lämna sedan till mamman, till exempel.

Var noga med att inte ta till samma medel som mamman, ducka undan när hon skjuter, istället för att skjuta tillbaka. Om du lär dig att låta hennes spel rinna av dig som vatten rinner av en gås så kan hon kriga sig blodig utan att uppnå annat resultat än att hon skadar relationen till sitt barn.

Här kan man verkligen prata om "unkna, sunkiga, förlegade värderingar".

Hemsk läsning. Har varit i en liknande situation, men det gick bra. Fick stöd från olika håll men var tvungen att använda "gerillataktik" (dvs undvika rak konfrontation).

Jag var arbetslös eller jobbade deltid i projekt och kunde lägga tid på barnens skola, aktiviteter och fritid. Stannade dessutom kvar i vår bostad (modern flyttade) vilket innebar att barnen per automatik inte hamnade i en adressbytarsituation. De hade skolgång och dagis kvar i området. Sent omsider lyckades modern få över ett par av barnen, men jag behöll mitt "grepp" (skola, fritid etc) över dem.
Jag kan lova - precis som folk sa till mig - att kämpar man för barnen får man igen det senare av dem! Man har allt att vinna på att försöka visa sig intresserad, bry sig om dem.
Bra att veta är att man har rätt att gå själv på barnens utvecklingssamtal i skolan, dvs man behöver inte sitta där tillsammans med modern. Och det utnyttjade jag.

Det snyftas en del om "frånvarande fäder". Men det är väl inte så konstigt att de är frånvarande då de jagas bort av såväl moder som myndigheter. Det finns också säkert en och annan fader som hållit sig undan just för att undvika en för barnet uppslitande konflikt.

Väldigt viktigt är att hålla huvudet kallt - även om det är svårt. Jag mådde inte så bra, och har man inget jobb så har man ju också ekonomin att oroa sig för...

Låter det mesta rinna som gåsen nu. Väntar ut det. Tror som du skriver att hon förlorar mer i sin relation till sitt barn om hon ständigt ska vara bitterfitta.

Så sant! ” Det snyftas en del om "frånvarande fäder". Men det är väl inte så konstigt att de är frånvarande då de jagas bort av såväl moder som myndigheter.”

Blir en intressant tråd att följa. Kvinnor är en sådan skam för människosläktet, som tror att de själva äger de gemensamma barnen. Egoistiska äckelfittor är vad de är!

Har ni läst den Kaukasiska kritcirkeln av Brecht? Handlar i korthet om två kvinnor som båda hävdar sig vara mor till ett barn. Domaren tilldömer den vårdnaden som inte vill slita ihjäl barnet. Barnet ställs i en uppritad kritcirkel och "mödrarna" uppmanas att slita barnet åt sig, att dra i var sin arm tills den ena kvinnan släpper.

Svenska kvinnor är ganska bortskämda med män som endast undantagsvis krökar eller slåss och som gärna delar såväl hushållssysslor som umgänge med barnen.

Kanske är det så att vissa kvinnor inte är mogna för denna jämlikhet?

Gerillavarianten är klok. Syftet med en öppen konfrontation är att bekämpa motståndaren totalt och inte sky några som helst medel. Det är bara det lilla issuet att om man bekämpar sitt barns mamma så kommer man att skada barnet. Det blir en slags otäck gisslansituation.

Samtidigt så måste man på något sätt försvara sig. Jag hade, efter misshandel med tillhygge, möjlighet att polisanmäla exet, men jag kunde då inte se någon som helst fördel med det, bara en massa besvär för mig och trassel för exet eftersom hennes jobb inte funkar ihop med en misshandelsdom.
Dessutom är jag ungefär dubbelt så stark som hon, så även om jag fick stryk så att det kom blod, så kunde jag slagit henne sönder och samman, men valde att gå undan. Därför så kände jag inget hot från henne.

Men idag, långt senare, så frågar jag mig om jag gjorde rätt. Att få henne dömd hade varit ett bra sätt att hålla henne lugn. Hon hade fått sämre ekonomi och ett dåligt förhandlingsläge. Visst, det hade skadat vårt barn, men kanske inte lika mycket som mammans tre stämningar.

Det är vidrigt att som pappa behöva ta dessa strider. Man är i ett så absurt underläge och är ansatt från alla håll, mamma, mormor, socialtjänst, rättssystem osv.

Om man bara klappar ihop totalt och inte orkar mer så är det pappans fel, man är en dålig pappa, en frånvarande pappa, en skitstövel.

Pressen är enorm och jag har den största förståelse för de pappor som inte klarar av att gå igenom något sådant. Hade situationen varit jämlik hade det varit lättare. Men det är så ojämlikt som det bara kan bli och ingen bryr sig, varken socialtjänst, rättssystem eller politiker. Det är en för känslig fråga.

Papporna ska hålla tyst, lyda mamman och acceptera det som mamman är villig att erbjuda oavsett om det är aldrig så lite att man tror att det är ett skämt.

Många gånger har jag övervägt att ge upp totalt. Men då vinner mamman, det är det det hon vill och satsar allt på med socialtjänstens stöd. Den största förloraren då blir vårt barn och gulligare unge får man leta efter.

Varför är det här en känslig fråga? Vi skall ju använda "hen" numera och se till att pojkar inte leker med blåa bilar och flickor med rosa dockor.

Jag anser inte att det är en känslig fråga men ansvariga anser det uppenbart som för känsligt för att våga driva frågan.

Jag har en närstående som jobbar på riksdagen och denne menar att det vanligaste brevet från medborgare som kommer in till riksdagen/riksdagsledamöterna är frågor som rör barn från pappor. Jag kan inte belägga det dock, men ingen vill debattera frågan då det är djupt rotat att mamman äger barnet. Pappan ska inte få några rättigheter men däremot lastas med mängder av skyldigheter. Att bryta en sådan norm kan leda till stora nackdelar för de enskilda som driver frågan.

Det handlar om att driva icke-kontroversiella frågor där man inte riskerar sin karriär. Istället blundar man och låtsas som att det är rättvist och adekvat. Många tror säkert att det är så också.