Mammor och deras strider för att bli av med sina ex och få ensam vårdnad.

Frugan tog för en tid sedan ungen och lät mig veta att hon klarar sig utan mig. Eftersom jag vet att hon kommer få vårdnaden brydde jag mig inte om att bråka utan flyttade närmare ungen. Jag betalar inget underhåll till mamman utan sörjer för ungen när vi umgås och lägger pengar på ett konto för barnet som kommer vara bra att ha när det är dags att flytta till eget vid 20-års åldern. Flera gånger har mamman tjatat om att jag ska betala underhåll och att hon ska gå till myndigheter för att få skilsmässa så att jag börjar betala pengar. Jag vägrar med tanke på att hon sade att hon klarar sig utan mig och eftersom en skilsmässa kan bli kostsam för henne så är det bara tomma hot. Det är så jag har löst situationen.

De flesta frånskilda föräldrar fattar (hoppas jag) att barnet mår bäst att träffa både mamman och pappan. Att ingå krig för att få ensam vårdnad är totalt egoistiskt.

Visst kan det kännas lite tungt om ens barn ska bo med en ny partner till mamman/pappan men det är bara att gilla läget.

Det är verkligen hemska historier som målas upp. Verkligheten överträffar dikten med råge.

Finns det några exempel på pappor som burit sig åt på "mammavis"?

Det finns givetvis dåliga pappor också. Skillnaden är dock synen på kvinnan som det eviga offret och mannen som den evige förövaren. Detta genomsyrar hela samhället och debatten. Fysiskt våld till exempel tas på största allvar om mamman anklagar pappan för det medan om det är tvärtom viftas bort med en axelryckning.

Sen är det ju också så att med tanke på hur det fungerar idag så placeras i princip alltid mamman som boendeförälder och anses som lite bättre förälder än pappan så det finns enormt mycket färre pappor som är i en position att bete sig på det här sättet.

I allmänhet tror jag att det skulle vara lika illa åt andra hållet om det var jämlikt men det är ingen anledning att placera mamman i en sådan maktposition som hon placeras i.

Man gör pappans situation outhärdlig. Man har ingen chans att komma någonstans hos samhället i stort och mamman har carte blanche att göra vad som helst då det sitter långt inne att ta till åtgärder mot mamman. Samtidigt så tillåter man inte pappan att ge upp då är han den sämsta människan på jorden.

Det är det underläget och den absurda situationen som gör att man känner sig så enormt förödmjukad och förnedrad, inte bara av mamman men också av samhället.

När man talar med socialtjänsten så möts man av ifrågasättanden i allt. Om jag berättar hur det går till och ser ut så vill man inte tro att det görs för att mamman kan och avskyr pappan utan istället frågar man "Vad har du gjort för att hon ska göra så?". Alltså, det är mitt fel på något sätt och så måste det vara. man utgår ifrån att alla är goda och vill sitt barns bästa och när det inte är så vägrar man att inse det utan försvarar mamman till sita blodsdroppen. man ge henne fritt spelrum att göra vad som helst i en förhoppning om att det kanske ska bli bättre längre fram. En pappa som beter sig så skulle aldrig tolereras.

Det är bara att gå vidare och försöka hitta någon som låter en vara delaktig i ens nya barns liv. Ärren över förlorad avkomma kliar lite men till sist märks de inte. Man up. Bli inte en "papparättshaverist" för att kämpa för sina barn ses som lite suspekt om du rör dig i kvinnodominerade miljöer. Det är mamman som vill ta den andra föräldern ifrån sina barn och då får man faktiskt respektera hennes beslut och finna sig i det.

Jag har, tro det eller ej, inga problem med den här åsikten. Jag hade lugnt accepterat att det var så det fungerade om det var tydligt kommunicerat.

Men idag är det tydligt kommunicerat att man ska kämpa, det är rättvist, barnet har rätt till båda sina föräldrar. Avviker man från den normen så brännmärks man å det jävligaste som den vidrigaste individen på jordklotet.

Man kan liksom varken ta sig framåt eller bakåt i livet utan långtgående negativa konsekvenser.

Tänk så här.

Mamman träffar en ny karl som försynt frågar hur ofta pappan till barnet träffar barnet. mamman svarar att pappan är en skitstövel som inte vill och har lämnat sitt barn. Det svaret accepteras och sympati väcks för mamman oavsett vad som är sant eller inte. Ingen ifrågasätter ett sådant påstående från en mamma.

Pappan träffar en ny kvinna och berättar att han har ett barn och kvinnan frågar då hur ofta pappan träffar sitt barn. pappan svarar då, aldrig mamman vägrar och alla försök att gå den rättsliga vägen slutar på samma sätt, pappan har gett upp nu. Detta svar bemöts med misstänksamhet från den nya kvinnans håll, kan det verkligen vara så, alla vet ju att det är rättvist och barn har rätt till sina pappor, det är väl bara att gå till tingsrätten så löser det sig.

Den skillnaden är vital och den skillnaden har skapats av att samhället negligerat att vara ärliga i hur det egentligen går till. Istället ljuger man för att kunna uppvisa en mänsklig och jämlik fasad.

Det enda jag efterfrågar från samhällets sida är ärlighet i denna fråga så inte fler pappor behöver bli lurade. Jag förstår att föräldrar kan avsky och till och med hata den andra föräldern, jag tycker inte det är rätt men jag kan förstå det. Det jag inte kan förstå är samhällets agerande i dessa frågor.

En tjej som kämpar för egen vårdnad gör det aldrig utan orsak, enligt samhället. Även om en skulle vinna en vårdnadstvist mot en kvinna så blir en aldrig rentvådd, en kommer för evigt vara våldsverkaren/pedofilen som vann umgänge i brist på bevis. Mamma vet alltid bäst i allmänhetens ögon.

Tycker att föräldrar som kämpar ibland glömmer bort barnen och det är till slut dem som äker på smällen. Hur man kan betrakta sig själv som en bra mamma medan man snackar skit om deras pappa inför dem. Säger (om det är sant eller lögn) att "pappa vill inte veta av er".

Om jag hade haft barn och deras pappa av någon anledning faktiskt inte klarat av att träffa dem hade jag ju självklart sagt till dem att han fortfarande älskar dem och att han inte är en dålig människa!

Väljer man att skaffa barn (för ja det är ett val inte en rättighet eller krav) så väljer man att sätta dem före sig själv!

Tack för ett jävligt vettigt inlägg! Det är ju alltid barnet/n som kommer i kläm och i mina ögon så tas det alltid för lätt på det.

Trevligt att det finns pappor som kämpar för att få umgås med sina barn. I min värld känns det inte så vanligt. Jag och exet separerade, mycket för att han tyckte det var så "jobbigt och instängt" att leva i familj. Han kunde ju inte göra det han ville!
Han var sedan helt nöjd med att ha barnen varannan helg men lämnade gärna hem dem på söndag kväll istället för till dagis/skolan på måndag morgon. Det var ju så jobbigt att gå upp med dem tidigt på morgonen! (det gjorde ju aldrig jag hmhm). Gick aldrig heller att ha dem i veckan trots att han var arbetslös/sjukskriven och barnen fick vara på dagis tills det stängde. (Jag har alltid jobbat heltid)
Aldrig med på föräldramöten, utvecklingssamtal etc. Fotbollsmatcher, cuper på "hans" helger bara att glömma för barnen att vara med på.
Detta var tyvärr ett mönster som jag även sett i vänners relationer. Speciellt när mannen träffar en ny kvinna så tenderar barnen att bli mindre viktiga.
Trots ovanstående har jag aldrig ens övervägt att jag skulle ha egen vårdnad. Tvärtemot varit nogrann mot barnen med att pappahelgerna ska genomföras, ej förhandlingsbart. Bra att de fått bilda sin egen uppfattning och relation till fadern.

Där har du själva kärnan: Hur kan en förälder använda sina barn för att manifestera sin oförmåga att hantera sitt ex? Enda svaret på frågan är att föräldern sätter sina egna behov före barnets, att föräldern betraktar barnet som vilket litet gulligt husdjur som helst. När mamma ägnar sig åt detta påhejas hon flitigt av Socialen, kuratorer, med flera. De borde verkligen skämmas.

Det är inte bara mammor som lever djävulen. En del pappor som blir angripna gör kriget mot exet till en del av sin identitet där de inte bara blir ett slags nav för sin cirkus utan förstås även rättshaverister och offer.

Det finns mammor som drar sina barns pappor inför rätta därför att de skall ta sitt halva ansvar för barnen.

Det är ju faktiskt så att män i framförallt den odemokratiska delen av världen använder kvinnor som praktiska hembiträden och sexleksaker.