Avskaffa Israel?

US rejectionism goes back 5 years earlier, to February 1971, when President Sadat of Egypt offered Israel a full peace treaty in return for Israeli withdrawal from Egyptian territory, with no mention of Palestinian national rights or the fate of the other occupied territories. Israel's Labor government recognized this to be a genuine peace offer, but rejected it, intending to extend its settlements to northeastern Sinai; that it soon did, with extreme brutality, the immediate cause for the 1973 war. Israel and the US understood that peace was possible in accord with official US policy. But as Labor Party leader Ezer Weizmann (later President) explained, that outcome would not allow Israel to "exist according to the scale, spirit, and quality she now embodies." Israeli commentator Amos Elon wrote that Sadat caused "panic" among the Israeli political leadership when he announced his willingness "to enter into a peace agreement with Israel, and to respect its independence and sovereignty in `secure and recognized borders'."

Kissinger succeeded in blocking peace, instituting his preference for what he called "stalemate": no negotiations, only force. Jordanian peace offers were also dismissed. Since that time, official US policy has kept to the international consensus on withdrawal -- until Clinton, who effectively rescinded UN resolutions and considerations of international law. But in practice, policy has followed the Kissinger guidelines, accepting negotiations only when compelled to do so, as Kissinger was after the near-debacle of the 1973 war for which he shares major responsibility, and under the conditions that Ben-Ami articulated.

http://www.chomsky.info/articles/200205--.htm

The hero of the 1967 Six Day War explained that “the urban and agricultural settlement will constitute a partition between the Gaza Strip, with its 350,000 residents [who number more than 1.5 million today] and the Egyptian desert.” The senior politician attacked opponents of the Sinai settlement initiative within his Mapai (later to become Labor) party. “This whole show about Yamit is absurd,” lashed out the man who coined the saying “Sharm al-Sheikh without peace is better than peace without Sharm al-Sheikh,” a reference to the southern Sinai Peninsula town captured by Israel in 1967.

The majority in the government voted at the time in favor of Dayan’s plan and decided to allocate budgets for an infrastructure to house 250,000 inhabitants in the Yamit strip. President Shimon Peres, then serving as minister of transportation, promised to turn Yamit into a leading Mediterranean port city. At the height of that period, Egyptian President Anwar Sadat sent numerous messages to the government of Prime Minister Golda Meir regarding his desire for peace with Israel. Sadat warned that if Israel did not peacefully hand over the Sinai, Egypt would try to gain it back on the battlefield. Sadat was to recount in later years that the Israeli government’s decision to establish Yamit convinced him beyond a doubt that it was not willing to pay the price for peace with Egypt, and there was no alternative to war.

http://www.al-monitor.com/pulse/originals/2013/08/peace-israels-best-security-guarantee.html

Begin var en terrorist innan någon "arabisk hatpropaganda" så som hans handlingar under 40-talet visar men du har visat att du inte kan se något annat än arabiskt hat och judiska offer.

Försök att begripa vad jag har sagt hela tiden: Begin hade antagligen aldrig kommit till makten om araberna inte hållit på och slagit på nazisttrummorna.

Det visar precis det jag skrev, d.v.s. att du tror araber gjorde allt fel medan israeler gjorde allt rätt. Fakta är att åtminstone kriget några år innan Begin kom till makten kunde undvikits om Israel gick med på Sadats erbjudande.

Tolkningarna av stormuftins agerande under kriget har varit föremål för en het debatt de senaste åren. Hajj Amins handlande under kriget, fullt medveten om Förintelsens omfattning, gjorde honom till den värsta sortens medlöpare. Hade han ställts inför rätta i Nürnberg hade hans dom blivit sträng. Men även om historiens hårda dom mot Hajj Amin sålunda är rättvis, har den också gett upphov till en stor orättvisa. I sionistisk propaganda har Hajj Amins nazistsympatier kommit att representera det palestinska folket som helhet. Detta har visat sig mycket effektivt, eftersom den återkommande arabiska invändningen mot Israel har varit just att araberna inte hade någonting med Förintelsen att göra och därför inte borde behöva stå för skadeståndet. Genom att koppla araber i allmänhet och den palestinska nationella rörelsen i synnerhet till Förintelsen, fick sionismen ett motargument. I denna ansats har man inte skrätt orden, bokstavligt talat: I ”The Encyclopedia of the Holocaust”, till exempel, är artikeln om Hajj Amin dubbelt så lång som Göring och Göbbels tillsammans – och bara Hitlers är längre. Pappés bok berör inte uttryckligen dessa frågor, men han skriver utan tvivel med dem i åtanke.

Pappés behandling av ämnet är balanserad och klok. Han hymlar inte med Hajj Amins antisemitism, som låg helt i linje med Hitlers egen. Men till skillnad från Hitler, påpekar Pappé, hade Hajj Amin en reell konflikt beroende på den sionistiska ambitionen att bygga ett nationalhem på mark som familjen Husayni bebott i hundratals år. Dessutom var nazisternas huvudsakliga fiender, Storbritannien och Frankrike, också palestiniernas. För araberna var fransmän och britter i första hand kolonialherrar, och utsikterna för nationellt självbestämmande tedde sig avsevärt mer sannolikt i händelse av tysk seger. Inget av detta ursäktar naturligtvis antisemitism, än mindre nazistiskt medlöperi. Men historien förpliktigar oss att hålla båda dessa tankar i huvudet samtidigt – att nazismen är förkastlig i alla sammanhang och att arabiska nazistsympatier var grundade i realpolitiska hänsyn.

http://www.svd.se/kultur/understrecket/en-palestinsk-dynastis-uppgang-och-fall_6678344.svd

Då Amin al-Husseinis bror Kamil al-Hussaini avled 1921 skulle en ny mufti utses. Vid det val som hölls kom Amin al-Husseini först på fjärde plats, de tre första var samtliga Nashashibi-kandidater. Samuel ville bevara balansen mellan al-Husseiniklanen och Nashashibiklanen. Ett år tidigare hade britterna bytt ut Musa al-Husseini mot Ragheb al-Nashashibi som Jerusalems borgmästare. Därför förmådde britterna, med stöd av Ragheb al-Nashashibi och Sheikh Hussam Jārallāh, den främste Nashashibi-kandidaten, Sheikh Hussam ad-Din Jarallah, att dra tillbaka sin kandidatur. Därmed kunde britterna, i enlighet med den osmanska rätten, utse den kandidat som Samuels föredrog, och då kunde Jerusalems guvernör Sir Robert Storrs utnämna al-Husseini till mufti av Jerusalem den 8 maj 1921, varvid al-Husseini gav sig själv titeln stormufti

Den sista meningen är otydlig. Vem har talat om att skippa ett sånt krav? Jag har sagt att Egypten under Sadat erbjöd fred i utbyte mot all få all ockuperad mark tillbaka. Flera källor, bl.a. Noam Chomsky, stöder det medan pro-israeler säger annat. Vad vi säkert vet är att Israel vägrade gå med på att lämna tillbaka hela Sinai (som arkivmaterial bekräftar) och inte förrän flera år efteråt, efter ett krig och en ny regering, var de villiga att göra det.

En sak är säker och det är om att Israel var redo för "land for peace", som du hävdar, så skulle de sagt och agerat annorlunda när det gäller t.ex. bosättningarna. De fördrev beduiner på halvön för att göra plats för judiska bosättare. Ett halvt sekel efteråt så ser vi samma sak fortsätta på Västbanken.