Det finns ju gott om exempel från vårt egna modersmål hur nya "krångligheter" har uppstått
ändelser:
bestämd form tråd
en kommer utav
hin som hängdes på och blev en böjning,
tråd-hin
passiv ändelse skriv
s kommer utav
sig, som blev en ändelse, alltså
skriver-sig
"svaga" böjningar, alltså dåtidsformen
-de/-t, var också ett självständigt ord för länge sedan.
uttal:
Dessa fanns inte i urspråket, utan de är senare utvecklingar.
Omljud, i urgermanskan så hängde man ofta bara på en enkel ändelse för att göra ett verb,
val =
valijan (välja), men i fornnordiskan så började man med att "dra ihop orden", så att a'ett och i'ett smalt samman i ett ä, så vi fick
välja, följden är att många verb och plural blev väldigt oregelbundna och att vi fick flera vokaler.
Tonaccent, fanns inte i urnordiska.
Sje/tje-ljud, en annan uttalslättnad, vilket har gjort kopplingen mellan
stöld =
stjäl, och
skott =
skjuter krånligare
Retroflexer, att r smälter samman med följande konsonant till ett ljud.
även mellan ord, detta tillsammans med de idag ofta stumma ändelsekonsonanterna har gjort att utlänningar ofta har svårt att uppfatta enskilda ord.
först då =föshtå.
Så visst kan språk bli mera komplexa med tiden.