Om språken blir allt mindre komplexa, hur blev de komplexa fån början?

En sak som alla språk verkar ha gemensamt är att deras komplexitet tenderar att minska med tiden. Till exempel hade fornsvenskan och fornengelskan 4 kasus. Fornhögtyskan hade långt fler verbändelser än modern tyska och latinets grammatik var betydligt mer komplext än de moderna romanska språkens.

Osv, osv.

Denna språkliga degenering finns inte bara hos indoeuropeiska språk: tex är koranens språk mycket mer invecklat än de moderna arabiska dialekterna.

Att språken blir enklare under århundradenas lopp tror jag beror på att varje ny generation missar lite av komplexiteten hos sina föräldrars språk. Men i så fall borde alla språk antingen ha degenerat till ett isolerande språk (kinesiska) eller till ett strikt regelbundet agglutinerande språk (turkiska)?


Hur tänker man sig att de komplicerade böjningsmönstren i urindoeuropeiskan uppstod från början? Jag läste för länge sedan om att ur-urindoeuropeiskan kan ha varit ett agglutinerande språk vars böjningsformer råkade i otakt med varandra. Någon som vet mer om denna teori?

Grammatisk förenkling är av godo eftersom det underlättar kommunikation. Det är därför ej en degenerering utan en utveckling. Även om språkets bruk blir enklare (vilket som sagt är bra) så blir dess innehåll desto mer komplext. Ta bara alla de facktermer och teoretiska termer som vi har idag och som vi använder oss av så gott som dagligen i vårat moderna liv.

Det här är en bra fråga, och jag kan inte ge något bra svar. Ett par observationer, bara:

(1) Vissa hävdar att komplexiteten i språken är relativt konstant. Om man har en enkel morfologi så får man ta igen det med en strikt ordföljd, men har man en komplex morfologi så kan man ha betydligt friare regler för var man kan placera orden i satsen. Jag är själv inte säker på om detta tar oss hela vägen, dock. Östen Dahl tar upp exemplet med älvdalskan, som har en betydligt mer komplicerad morfologi än svenskan men ungefär samma ordföljd.

(2) Det finns ett par fall där man har tyckt sig se hur senare stadier av urindoeuropeiskan är mer komplexa än tidigare. Om jag minns rätt så hade hettitiskan bara två kasus, och man har tagit detta till intäkt för att indohettitiskan också bara skulle ha två kasus, animatum och inanimatum, och att uppdelningen av animatum i maskulinum och femininum skulle ha skett först efter att hettiternas språkliga förfäder rört sig bort från sina språkfränder. Med andra ord kanske inte den sjunkande komplexiteten i språken började i en grå forntid utan i viss mån på gränsen av det vi kan rekonstruera.

(3) Grammatikalisering brukar anges som ett sätt för språkens morfologi att bli mer komplex. Urnordiskan hade t.ex. ingen passivform, utan den uppstod när fornvästnordiskan lade till sik ("sig", dativ) och fornöstnordiskan ser ("sig", ackusativ) till verben, som sedan slipades av till dagens passivändelser -st och -s (väst- resp. östnordiska). (Detaljerna är väl omstridda men det bekymrar oss inte här.)

Samma process gäller också för bestämd ändelse. Vi kan notera att bestämd och obestämd form är ett tydligt exempel där moderna europeiska språk är mer komplicerade än fornspråken: med undantag av klassisk grekiska så gjorde inte de indoeuropeiska fornspråken skillnad på bestämd och obestämd form på det sätt som sker nu, och även i grekiskans fall så kan vi notera att bestämd artikel inte finns hos Homeros men dock under Athens guldålder några århundraden senare.

Man ska alltid vara lite försiktig med att dra för stora växlar på utvecklingen inom de europeiska språken. Där har det med största sannolikhet skett areell påverkan, dvs. att utvecklingen i ett språk har skett delvis under inflytande av utvecklingen i ett annat. När Bellman skriver en epistel "Til the nybyggare på Gröna Lund" så använder han ett sätt att bilda bestämd artikel ("de nybyggare", inte "nybyggarna") som ursprungligen finns i Gustaf Vasas bibel och som har hämtats från tyskan - det nedärvda svenska sättet att bilda bestämd form är det som vi har idag.

Men som du säger, även arabiskan är mer analytisk idag än på Koranens tid. Är det därmed en allmän tendens? Jag vet inte. Från vad jag har hört så är bengali ett exempel på ett indoeuropeiskt språk som har varit väldigt analytiskt men som nu håller på att bli mer syntetiskt igen. Kanske är det så att allting går i en cirkel.

Förr i tiden var världen feodal i stort. Grammatiken var outvecklad och därför onödigt komplicerad. Den var framtagen av logiska, känslostörda gubbar som tänker onödigt omständigt (som jag). Dessutom så var det bara präster, borgare och adel som fick en vettig utbildning så det var främst de som behärskade och sinsemellan använde sig av ett grammatiskt språk.
Detta föll dock i god jord hos bägge parter då de styrande stånden gillade att vara lite bättre och lite annorlunda och att kunna prata så att de ofrälse inte förstår. Och bönderna gillade att de andra var lite annorlunda, inte alls som vanligt folk.
Om vi nu går över till sverige som exempel så kom ju hansan hit redan på 1400-talet vilket förde med sig att adeln och borgarna runt stockholm började prata tyska sinsemellan. Sedan följde några krigiska århundraden vilka så gott som utrotade vår militära adel så vi började importera ny från bla frankrike. Frankrike hade dessutom lyckats bli härskande stormakt i Europa och dess kulturella och diplomatiska inflytande var enormt. Vilket ledde till att man böt den gamla adelstyskan mot franska.

Jag tror språken började som enkla, kanske rentav som enstaka ljud osv, och sen blev mer komplexa med tiden. Men det kan ha blivit tillbakagångar med. Språken kanske blivit så komplexa att det blir onödigt, fler ord än vad som behövs för att förmedla sensmoralen, och då kanske en tillbakagång sker.

Kasus = genus (för att inte någon ska behöva känna sig förvirrad i onödan; hettitiskan hade annars åtta kasus).


Givóns formulering ”Today’s morphology is yesterday’s syntax” är något som folket här kan ta till sig och sedan slänga ur sig t.ex. när de är på söndasmiddag hos svärmor.


Ett populärt exempel värt att nämnas är futurumbildningar i latin och franska Latinets syntetiska cantabo är sannolikt ursprungligen en perifrastisk form där ett tidigare verb reducerats till ändelse. Senare utvecklades en ny perfrastisk form med verbet habere, cantare habeo. I franskan har habere reducerats till en ändelse med resultatet chanterai. Och så har vi den perifrastiska futurumbildningen med aller + infinitiv ...[/quote]

Jag hoppas att du skämtar. Men om det verkligen skulle vara så illa att det behöver sägas: grammatiken är inte ”framtagen” av några gubbar och även bönders språk är grammatiskt.

Jag tror inte att t.ex. runsvenskan kontrollerades av logiska, känslostörda gubbar. Ändå hade den ett utvecklat kasussystem. Man får inte blanda ihop språknormering och -institutionalisering med t.ex. naturliga kasus. Dessutom var Hansan tidigare än så, snarare fr.o.m. 1100-, 1200-talet.

Detta är en mycket intressant frågeställning som jag ofta har funderat på själv, och nu kan jag bara komma med en reflexion. Det finns emellertid en svårighet och det är detta ständigt återkommande begrepp - språklig komplexitet och vad det egentligen är. Man möter det ofta i diskussioner om vilka språk som är svårare än andra, hur lätt det är att lära sig ett visst språk och så vidare. Som Dekster säger så kan man hävda att en enkel morfologi kompenseras av en komplex ordföljd. Men vad är det som säger att komplexitet endast rör morfologi och syntax, alltså att fler former = högre grad av komplexitet? Borde inte andra aspekter räknas in också, t.ex. fonologi?

Svenskans morfologi må ha förenklats sedan fornsvenskan (t.ex. bortfall av kasus) men samtidigt har ju fonologin utvecklats; vi har fått fler ljud (t.ex. sje-ljud) och två tonaccenter (grav och akut). Samma sak gäller ju franskan, som i allmänhet har förenklats i jämförelse med latinet. Men flera ljud har faktiskt tillkommit (/y/, /ö/) samt alla nasala vokaler, tonande /s/ och tonande sje-ljud. Samtidigt har ju förstås fonologin förenklats, eftersom latinets system med långa och korta stavelser (och även betoning) har försvunnit. Givetvis kan man inte säga att dessa saker kompenserar en förenklad morfologi eller att de skulle motsvara det som inte längre uttrycks med t.ex. ändelser, men att säga att alla språk ständigt förenklas stämmer inte riktigt. Komplexitet kan väl innefatta ett invecklat ljudsystem?

Som sagt, bara en reflexion.

Det var en kraftig förenkling, jag försökte peka på de stora språkliga skillnaderna i medveten utbildad grammatisk struktur och ett mer omedvetet inlärt språkbruk.

Utdrag från Wiki-artikel om svenska språket:
Låter det inte som att det var "gubbar" som utvecklade den svenska grammatiken från början ändå? Typ, präster, borgare och adel?

Utdrag ur samma artikel:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska
Så först när tryckpressen kommer sker en reel förenkling av språket. Vad säger det dig?

Man får heller inte blanda ihop vad det är av språket som lever kvar idag. Det är "gubbarnas" då vanliga svenska bönder knappast la ner stor tid på att skriva böcker innan tryckpressens intåg.

PS. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hansan

Min spontana känsla i frågan är som påpekats tidigare, nämligen att komplexiteten hos ett språk är konstant, men att den över tid varierar mellan språkets olika delar. Gör man det enklare på ett ställe kommer det generera att en svårighet någon annanstans.

Låt oss säga att man skulle ta bort ordet "kassörska" och bara säga "kassör", oavsett om det är en manlig eller kvinnlig sådan (som exempelvis "polis"). Då blir det enklare att lära sig språket (man måste bara lära sig ett av orden), men samtidigt måste man lägga till något ord (och därmed försvåra) för att markera om det är en manlig eller kvinnlig kassör det är frågan om.

Jag undrar om det inte rör sig om ett speciellt förhållande just i vår samtid och relativa närmiljö. Kreolspråk minskar påtagligt i rikedom på grammatiska former. (Men syntaxen får istället en viktigare roll för betydelsen.) . Och såväl vårt eget språk som de i närområdet dominerande engelskan och franskan, har förlorat en hel del grammatisk komplexitet just i kreoliserande språkkollisioner under de senaste ettusen åren. Om man korrigerar för den typen av förlust av formrikedom, är jag inte säker på att man kan hitta någon påtaglig förlust av grammatisk komplexitet över tid i Europa.