Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Fel och fel. Det är väl mest jag inte tycker det för diskussionen framåt så mycket.

Jag har hört många säga att kinesiska är svårt. Har jag motbevisat dina teorier då?

Nej, eftersom kinesiska står så långt från svenska.

Ja, att "stå långt ifrån" är ju också en parameter. Men då väljer vi kinesiska och ungerska som två motpoler.

1. Ungerska och kinesiska står definitionsmässigt lika långt ifrån varandra (duh).

2. Ungerska har rik morfologi medan kinesiska är isolerande.

Då borde vi helt riskfritt kunna säga:

Ungrare lär sig kinesiska (rejält mycket) fortare än kineser lär sig ungerska.

Detta borde vara välkänt för alla och enkelt mätbart. Om inte så känns det som om hela teorin faller.

Jag tror att en ungrare skulle uppfatta kinesiska som enklare än en kines skulle uppfatta ungerska.

Och även för andra än ungraren själv så skulle det vara en tydlig och uppenbar skillnad? En vuxen ungrare skulle efter två år (exempelvis) i en helt kinesiskspråkig miljö klara sig påtagligt mycket bättre än en kines skulle efter två år i en helt ungerskspråkig miljö? (Vi förutsätter då att de har ungefär samma utbildningsnivå och studievana vid starten.)

Där har vi ju åtminstone nån form av mätbar konsekvens av det du hävdar.

Jag tror det. Ungerska är ett språk där man måste kunna extremt mycket för att säga väldigt lite. Kinesiska saknar helt böjningar. Ungerska har 22 (!!!) kasus, och agglutinativ morfologi. Det är väldigt förvirrande.

Men, ni lär ju aldrig kunna läsa av den.

Såklart inte, men det är ju ett mycket mer konkret påstående än typ Polska är svårt eftersom en del polacker säger att det är svårt.

Ja, och ändå lär sig små barn och många förståndshandikappade sig ungerska precis lika väl och tidigt som modersmålstalare av alla andra språk. Paradoxalt ...

Det är en mer konstruktiv hypotes, men mer blir det inte.

Det beror väl snarare på att barns hjärnor är helt nollställda.

Formrika språk är svårt för den som inte har ett formrikt språk som modersmål eller kan ett sådant sen innan. Därför har sannolikt kinesen större problem med ungerska än ungraren har med kinesiska.

Egentligen är det så att alla hjärnor är mottagliga för alla språk men börjar "stelna" ungefär i mellersta tonåren. Det är därför man börjar lära sig engelska vid 9-10 och tyska, franska, spanska, italienska, latin och grekiska vid 13 och att man i båda fallen håller på fram till 19 med själva grunden, alltså fr o m 3 eller 4 klass t o m sista ring i gymnasiet. Sedan kan man studera de språken på universitetet resten av livet, men då beror det på att de redan sitter nästan bergfast i sina grundvalar. Kinesiska, arabiska, sanskrit och liknande skulle sitta ungefär lika bra hos ett normalt eller något över medel begåvat barn som började med språket ifråga vid 9-10 eller ännu hellre så tidigt som möjligt. John Stuart Mill började med latin som 3-åring! Italienaren Leopardi kunde väl nio språk åtminstone och hade lärt sig det mesta av dem innan han var 20 och minst hälften om inte mer hade han lärt sig runt 10 redan.