Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Aspberger är en populär diagnos att ge unga och har så varit under många år.

Men hur väl faller det ut, får de som diagnostiseras unga ett mycket bättre liv än de som inte får någon diagnos?

De som väljer att få en diagnos som vuxna, varför gör de det?

Klockan 19:00 idag på SVT2 startar en dokumentärserie i 3 delar om några personer med asperger. http://www.svt.se/den-som-far-finnas/

Du kan få försäkringspengar, och har du problem med arbete bland annat så är du även berättigad aktivitetsersättning, bostadstillägg m.m och diverse hjälpåtgärder. Har du stora problem så finns även LSS. Är man barn och omyndig så kan man säkert få riktad hjälp för att lättare klara av skolan m.m. Du får fler möjligheter med en diagnos helt enkelt. Har man ändå problem så finns det väl ingen anledning att inte få diagnosen,

Jag kan inte hålla i ett instrument finmotoriskt

Vad är eran erfarenheter av KBT? Har tankar på att börja med sånt för att lindra min psykiska ohälsa utan att beblanda in medicinering så mycket som möjligt.

Är lite tveksam till dagens psykvård i detta land men har en vän som försöker uppmuntra mig ditt för enligt hon så har de hjälpt henne ganska mycket. (Inte AS utan i andra problem som min vän har)

Slöseri med tid eller har det hjälpt nån av er?

Det kan finnas praktiska orsaker, som redan nämndes, men det kan också handla om att få bekräftat för sig själv det man redan anat. För mig så gick det ca 15 år mellan att jag först insåg att aspighet nog var en ganska stor del av min personlighet till att det äntligen blev till utredning.

En annan orsak till att söka sig till utredning och diagnos kan också vara att om man lider av någon psykisk åkomma (för min del mkt atypisk bipolär depression) så kan det vara bra att också ha en NPF-diagnos om man skulle råka insjukna rejält. Har läst om alldeles för många spektrum-människor som i dag är 50-70 år gamla och hunnit bli rejält felbehandlad och psykos-stämplade pga avvikande kommunikationsstil i trängda lägen.

Jag har inte gått någon regelrätt KBT, men har haft en terapi-kontakt, och har en läkare, som är skolade på sånt och diskuterat mycket med dem kring KBT-idéer och metoder. Ofta har jag själv kommit med idéer för "förbättringsprojekt" och stämt av med dem om hur min idé förhåller sig till KBT-metoder, och det har varit mycket givande.

Som jag förstått det så kan KBT-tänket vara mycket givande för oss på spektrumet jfr. med gammaldags mer emotionellt-fokuserad terapi. Det är liksom mycket mera konkret, och dessutom lösningsfokuserat.
Om jag förstått rätt så kan om man vill fokusera på att försöka få rätsida på små enkla problem som förstör livet för en - typ sömnproblem, svårigheter med vardagssysslor etc.

När jag haft att göra med mera traditionellt psyk-folk så har det alltid varit jobbigt för de är så fokuserade på känslor och annat diffust. De med fokus på KBT har varit mer praktiska, mer funktionsförmåga och väldigt stödande när det gäller att utveckla egna strategier.

För att konstruera ett litet överdrivet exempel så skulle en traditionell terapeut helt inrikta sig på _varför_ och _hur_ du känner ångest på kvällen när du går ut med hunden, medan KBTaren är mera inriktad på att hjälpa dig att hitta verktyg för att bryta mönstret. Litet överdrivet så skulle traditionalisten vilja resonera om huruvida gatlyktorna påminner dig om ngt traumatiskt du var med om som tonåring, medan KBT-aren skulle ställa de självklara frågorna om huruvida du testat att gå en helt annan väg, gå ut senare eller tidigare, etc. Fokus på att hitta en lösning som får dig att må bättre alltså. Kanske "hemläxor" att testa olika saker och rapportera resultatet.

Jag har asperger och gillar att iakta människor. Bara efter några sekunder gör jag mer eller mindre en personlighetsprofil grundat på personens mimik, kroppsspråk och sätt att tala.

Tycker ni att det här klippet är roligt?
https://www.youtube.com/watch?v=H4HrVr33hRA

Jag tycker att det är roligt, eftersom karaktären försöker vara proffsig och seriös, men ändå går allt fel. Har ni andra med asperger svårt att se humorn i detta klipp?

Samma här, på sätt och vis. Fast jag skapar den profilen huvudsakligen mot bakgrund av hur, på vilket sätt det kommunikativa tar sig i uttryck rent bokstavligt. Sättet folk kommunicerar på (eller väljer att kommunicera med tystnad), vad som sägs exakt och i vilket läge - både i tal och i skrift - berättar och avslöjar extremt mycket.

Det är ganska roligt. Lite speciellt. Gustafsson har gjort mycket bra humor genom åren. Det här är lite annorlunda i det att det har ett antal komponenter, delar som inte brukar mixas ihop på det här sättet. Jag gillar att det är detaljer som är mer eller mindre oförenliga: karaktären Bertil Svensson i grunden, som Robert parodierar briljant (jämför här med originalet), och dialekten är nästan slapstick bara den; en ljudkuliss med soft lunchpianomusik; beach med badande turister i bakgrunden; blod (med igenkänningsfaktor, han har gjort blodhumor tidigare); gaffel i bröstet - med till följd att han tilltalar någon regissör vid sidan av, bara sådär - en lång gaffel som sedan sitter kvar i bröstet hela tiden; vulgoingrediens i form av hur han extremt överdrivet använder bananen på ett crazy sätt; lite uppkräkt ostron, synbart i skägget.

Förutom detta är hans glasögon roliga i sig.

Samma här. Men du glömde bort kläder och andra accessoarer! Det är helt befängt hur mycket man kan utläsa där, om man vill.

Men jag är alltid väldigt noga med att minnas att jag kan ha helt otroligt fel. Så när det gäller folk som jag på riktigt skall ha med att göra (och inte random människor på bussen) så försöker jag låta bli, eller åtminstone hålla mitt interna tonfall så neutralt jag bara kan.
Kanske en släng av ett aspigt rättvise-perspektiv där? Eller är kanske mera regeln att inte döma folk på lösa boliner som spökar, m.a.o. aspigt rigidt regel-tänk?


Jag gillar satir, så visst tyckte jag det var litet småroligt. Som Herr Asperger påpekade så finns det väldigt mycket i klippet som gör det roligt.

Vad exakt är det...som avslöjas för dig då? (om det sedan visar sig stämma är en annan fråga)

Att jag inte gör det vad beror det på då?, är det extrem självupptagenhet? eller
utblandat med schizoid personlighetsstörning?


Samma frågor till dig


Klart att det inte är svårt att se humorn, jag är humor expert.

Men skrattar gör jag sällan, jag skrattar mest åt folk inte med folk, ni då?.

Tja, enkla saker man kommer att tänka på: ålder, socialgrupp, kanske utbildningsnivå, om människan är stressad/glad/arg/trött just då, om personen verkar vara gladlynt, öppen, tillknäppt, misstänksam osv

Man kan också sitta och fundera/fantisera över vad folk jobbar med, vad de har för hobbyn, vilken musiksmak de har, m.m. Men det här är alltså strikt underhållning för en själv när man typ sitter på bussen eller tåget.


Varför du inte funderar på sånt? Kanske du helt enkelt bara inte är intresserad? Kanske inte kommit att tänka på att människor är intressanta djur med intressant kultur?

Jag vet inte om det i sig är ett tecken på extrem självupptagenhet - det finns mängder med saker jag sällan reflekterar över och sedan plötsligt kommer på att kanske är jävligt intressanta. Typ parkträd eller insekter eller reklamgrafik. Man måste ju inte vara intresserad av allt jämt.

Har ingen aning om hur schizoid personlighetsstörning skulle inverka.

Jag kommer väl ihåg när jag upptäckte att det var intressant att iakta andra människor. Jag var ungefär tio-elva år gammal och hade läst veckotidningar där folk blev stajlade av mode-experter. Så jag började leka med den tanken i bussen på väg till skolan. Litet som att mentalt leka med pappersdockor.

Tog väldigt länge (10+ år) och mycket läsning och fundering innan intresset för människor ledde till något praktiskt användbart, dvs att det är ett hjälpmedel till att läsa av folks sinnesstämning och därmed till att välja rätt tonfall etc när man kommunicerar med dem. (Och är jag stressad eller upprörd så försvinner ju den här förmågan ganska så totalt.)