Jag efterfrågar fortfarande att ateisterna talar om hur mycket brist på lidande de skulle acceptera för att acceptera en Gud.
Totalt brist på smärta skulle ju gå emot vår fria vilja. Om jag slår dig så du får ont, ska Gud ha en automatisk vägg då? Är inte det helt orimligt?
Om vi verkligen skulle vilja leva HELT skyddade från all form av psykisk och fysisk smärta, då måste vi till sist reduceras ner till att vara barbiedockor. Utan känslor. Enda sättet att undvika smärta helt och hållet är att inte ha några känslor.
Enda sättet att undvika känna sorg när någon dör är att inte ha några känslor för personen.
Så lär väl även buddhismen.
Utslockandet av känslor är "det högsta".
De "moderna" hipster-buddhisterna i dagens samhälle verkar inte så insatta i vad de egentligen tror på... De skippar grunderna och går direkt in på lite slumpmässiga "leva och låt leva" principer.
Om folk levde i 80 år alltid lyckliga, så skulle ateisterna säga: "varför ska folk dö över huvudtaget? Det bevisar att det inte finns någon Gud."
Jag tror att ateister har blivit för bortskämda i det svenska välfärdssamhället.

De har växt upp i en så trygg miljö, likt Siddharta Gautama, att de inte kan se att smärta är en oundviklig del av livet.
Macbajs:
Vad är då lycka?
Vad för "lycka" kräver du för att acceptera en Gud?
Många av dem som bor i Sverige har inget konkret lidande, men ändå är många olyckliga (psykiska problem, utbrändhet, missbruk, etc). Varför är det så? Här har vi alltså ett samhälle som Gud kanske skulle kunna ha skapat, ett samhälle där folk kan titta på TV i 50 år, ändå mår folk inte nödvändigtvis bättre för det, och så säger de "det finns ingen Gud". Varför är det så?