Citat:
. För mig handlar det om att jag rent utav äcklas av den utveckling vi sett de senaste åren med alla dessa skjutningar som sker mellan de, som i media kallas för "gängen".
När då enskild "gäng"person drabbas som i detta fallet, så får dessa också klä skott för resten av alla olösta skjutningar och för samtliga övriga skjutningar som inträffat de senaste åren. Var och en som lever och i, och med, denna thugkultur är de som med sin medverkan underblåser och håller denna våldsspiral vid liv. Inser att det finns en viss risk för att den ene killen eller båda, inte gjort sig förtjänta av detta öde, och som jag skrivit förut, så kan de säkert också beskrivas som både urtrevliga och som personer som hade nära till ett leende.
Tyvärr hjälps inte detta i min värld då min avsky och vämjelse inför våldet i sin förhärligade form, och våldet och thuget som livsstil, är det som totalt överspeglar varje uns om insikt kring att de
möjligen kan ha varit "sköna gubbar".
Skiter högaktningsfullt hur många heggen, kilon eller kassar deras gäng kränger på orten. Inget kan beröra mig eller uppröra mig mindre...Men när det gäller att leva upp till detta Montanaideal, gärna figurera med någon puffra på fb, romantisera och rättfärdiga våldet, anamma vedergällningsidealet, skaffa sig en kamphund som värsta jönsen, ställa sig utanför samhället och påstå att man inte släpps in...
Det vinner inte min respekt och det får mig att tappa alla sympatier. Det var i, eller i utkanterna av denna värld dessa två högst troligt levde och ville leva sina liv och det kräver till och från sin tribut...
När jag växte upp rökte vi vår holk eller spliff, festade, åkte till Roskilde, Nepal eller Rio och upptäckte världen utanför våran egen stad. Inte fan hade vi ö.h.t något behov av att försvara ett eller annat revir eller spänna musklerna i parti och minut och inte heller våra kranar, stora som små, levde detta liv. Blev någon klippt så hade han gjort bort sig big big time , men idag räcker det med en blick för att en hel stadsdel ska bli kränkt.
Således är min känslokyla visavi dessa personer inte föranlett av att jag har något specifikt att lägga just dessa till last, utan likgiltigheten inför hur de slutar sina dagar och hur de mår just nu kommer sig av vad de med sitt leverne representerar.
När då enskild "gäng"person drabbas som i detta fallet, så får dessa också klä skott för resten av alla olösta skjutningar och för samtliga övriga skjutningar som inträffat de senaste åren. Var och en som lever och i, och med, denna thugkultur är de som med sin medverkan underblåser och håller denna våldsspiral vid liv. Inser att det finns en viss risk för att den ene killen eller båda, inte gjort sig förtjänta av detta öde, och som jag skrivit förut, så kan de säkert också beskrivas som både urtrevliga och som personer som hade nära till ett leende.
Tyvärr hjälps inte detta i min värld då min avsky och vämjelse inför våldet i sin förhärligade form, och våldet och thuget som livsstil, är det som totalt överspeglar varje uns om insikt kring att de
möjligen kan ha varit "sköna gubbar".
Skiter högaktningsfullt hur många heggen, kilon eller kassar deras gäng kränger på orten. Inget kan beröra mig eller uppröra mig mindre...Men när det gäller att leva upp till detta Montanaideal, gärna figurera med någon puffra på fb, romantisera och rättfärdiga våldet, anamma vedergällningsidealet, skaffa sig en kamphund som värsta jönsen, ställa sig utanför samhället och påstå att man inte släpps in...
Det vinner inte min respekt och det får mig att tappa alla sympatier. Det var i, eller i utkanterna av denna värld dessa två högst troligt levde och ville leva sina liv och det kräver till och från sin tribut...
När jag växte upp rökte vi vår holk eller spliff, festade, åkte till Roskilde, Nepal eller Rio och upptäckte världen utanför våran egen stad. Inte fan hade vi ö.h.t något behov av att försvara ett eller annat revir eller spänna musklerna i parti och minut och inte heller våra kranar, stora som små, levde detta liv. Blev någon klippt så hade han gjort bort sig big big time , men idag räcker det med en blick för att en hel stadsdel ska bli kränkt.
Således är min känslokyla visavi dessa personer inte föranlett av att jag har något specifikt att lägga just dessa till last, utan likgiltigheten inför hur de slutar sina dagar och hur de mår just nu kommer sig av vad de med sitt leverne representerar.
Mycket bra skrivet!
Det kan vara de enklaste sakerna som gör att ungdomarna inte ser ljuset vid slutet av tunneln. arbete/sysselsättning,körkort,skaffa bostad osv detta med narkotika bruk kan få dem att lätt ge upp.
Jag kan tänka mig att många av 2:ā generationens invandrare även har lite svårt att skaffa sig en identitet. I deras föräldrars hemländer är de tex europeer och i Sverige vill man inte riktigt kalla dem svenskar heller? Rätta mig om jag har fel, man kan väl kalla det för personlighetsstörning om man vill.
Hursomhelst skrämmande våldsutveckling. Att vara kriminell i såna städer kan inte vara lätt, man börjar verkligen märka att människan är sin egna fiende.
Till o med lejon ger sig när den vet att kampen är förlorad
