Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Fast jag tror du missförstår mig: Jag förnekar inte faktumet att svenskar är mer konflikträdda (det är inte rasistiskt). Jag ogillar faktumet att människor (även om de själva är konflikträdda) anser att det är mer ok med invandrad framfusighet än svensk framfusighet (det är rasistiskt). Jag vet att svenskar behöver bli mer osvenska, det är ju därför det är så farligt och sjukt att etablissemangskritiker själva håller tillbaka de egna.

Lina Thomsgård säger att hon vill ha tvångslagar som tvingar ut henne i förorten:
http://www.etc.se/nyheter/i-huvudet-...otlig-optimist

En sån här person går bara att förstå om man också inser att Lina Thomsgård är superytlig till det extrema. Det enda som är av betydelse för henne är ytan och imagen. Hon är helt besatt av hur andra uppfattar henne och då gäller det att kunna formulera de rätta orden.

Naturligtvis finns det ingen som helst substans bakom uttalandet att hon blir deprimerad av att bo på Söder - tvärtom skulle hon snarare bli deprimerad av att behöva bo bland en massa blattar - men det skulle hon aldrig våga säga, för vad skulle andra tycka om henne då?

13%, samma olyckliga nuffra som tagit både Sverige och Tyskland som gisslan.

Intressant att 26% av Die Linke-sympatisörerna, enligt artikeln i Stern, kunde tänka sig att delta i Pegida-demonstrationer. Både den breda tyska vänstern och miljörörelsen har jag uppfattat som väsensskilda från de svenska motsvarigheterna i riksdagen, som ju är extremister; pragmatism versus fundamentalism?

Glädjande med en folklig resning och att rörelsen även etablerat sig i Sverige de senaste dagarna. Det ska bli intressant att se hur de svenska MSM/gammelmedierna ska tackla denne skavande sten i dojan, denna heta potatis i munnen, denna nagel i ögat och bockhorn i sidan på det mässande redaktionella kollektivet. MSM försöker desperat återfå jämvikten och initiativet inifrån sin skyddade kupa i ett krig som gått från definierade positioner på en begränsad yta och med föreställningen om en överlägsen eldkraft, till ett flerbottnat krig, med partisaner och en växande folklig aversion som kan kosta det hittillsvarande etablissemanget nattsömnen... Det är de som är ockupanterna, de subversiva, folkets fiender. Få se hur de finner sig till rätta med dessa spelregler. Det blev ingen andhämtning efter DÖ den 27/12.

Ja, det är vidrigt och visar hur djupt ner i skiten även "etablissemangskritiker" sitter, som trots att de förefaller se klart (?) samtidigt ändå måste ägna sig åt lite obligatorisk självspäkning. Det är patetiskt.

Därför har ju vänstern varit tvungna att uppfinna postmarxismen. Efter att den ursprungliga marxismen misslyckats i stort sett med alla förutsägelser om hur världen skulle utvecklas.

När verkligheten & fakta hela tiden talar emot den egna ideologin så uppfinner man istället en ny världsbild där fakta & verklighet inte längre finns. En relativistisk värld där allt är lika sant, bara du känner att det är så.

Det är ju därför "vår" sida har hamnat på defensiven under lång tid. Vi försöker bevisa, få till stånd sammanhängande teorier som är bevisbara & så fria från motsägelser som det bara går. Vi kritiserar gärna "våra egna" när dom inte helt lever upp till högt ställda krav på vetenskaplig stringens & bevisbarhet.

Postmarxisterna har ju inte detta problemet, det är bara att brassa på med argument & känslor, helt oavsett om dessa är inbördes motstridiga eller logiskt inkompatibla. Det har ingen betydelse, sanningen finns inte utan det handlar enbart om en kamp mellan olika ideologier, med orden som vapen.

Det är dessa tankar man måste ha i beaktande när man försöker begripa hur många av aktörerna i mediakriget tänker. Ibland verkar det obegripligt, men det beror inte på att vi har olika åsikter, det beror på att dom lever i en parallell verklighet, allt mer frikopplad från den verkliga världen.

Jag har gjort en snabbkoll i tyskmedia, och det är likadant där. Omöjligt att få några siffror på PEGIDAs demonstrationers storlek, utom i Dresden. Det verkar vara den information som meida-ägarna tillåter.

Svensk statstelevision ska ju ses och läsas som (kulturmarxistisk) propaganda. Med det ögat kan det vara underhållande. Givetvis beklämmande med licensavgift och att det dessutom kostar skattemedel... Om man nu inte följer tidigare ministrars exempel genom att helt enkelt strunta i lagstiftat obligatorium.

Mmm, men jag tror inte det är för att de anser att det är "mer okej" i någon moralisk mening, utan för att det helt enkelt är skönt när andra gör jobbet åt en. Man är lat och rädd. Extra skönt är det när någon som har ett etniskt alibi gör det. Tillbakahållandet av "den förste", dvs vår kulturellt närmaste medmänniska, är ju klassisk Jante 1A.

De är dock inte mer frikopplade från verkligheten än att de behöver sitt levebröd som alla andra.

Är dessa nihilister/relativister i själva verket inte en liten, men förvisso högljudd klick med överdriven representation i exempelvis public service och somliga sociala medier? Munviga posörer med generande lämningar på nätet. En kommentar, ett påpekande om skiljaktig mening kan man nog kosta på sig, men inte dras med i någon längre ordväxling.

Visst är det så, dom är inte så många, kanske 10-15-tusen totalt i riket & då är det nog bara något hundratal som verkligen begriper något mer i detalj om postmodernismen som filosofi, resten är att betrakta som nyttiga idioter som bara tagit till sig de mer ytliga argumenten.

Frågan är om vi bör bli mer osvenska eller om det är dags att vi kräver samma anständighet även bland invandrarna? Är inte våra imaginära gränser uttryck för sofistikerade debatt- och konfliktregler som enligt ett ickekulturrelativistisk synsätt är bättre än de varmblodiga folkens primitiva framfusighet?

Är det någon justering av den svenska kulturen som behöver äga rum så är det att man i diskussioner viker sig för rationella, förnuftiga och vetenskapligt belagda argument (om man inte kan bemöta dem på samma premisser!). I en debatt som präglas av akademiska spelregler (detta var även hogerspoket inne på i sin rant) behövs varken högljudda uppläxningar eller nävar som slår i bordsskivor.

Det här är mycket viktigt. Här finns en fundamental lärdom: Systemkritikerna ska inte vara "bättre" än -försvararna i meningen att de ska ha en inbillat högre "intellektuell" svansföring eller vara ett föredöme. Man ska vara bättre i meningen att varje batalj ska vinnas och dras nytta av.

Då är de approprierade, rättvända PK-argumenten i all sin känslosamhet verkligen inget att förakta - tvärtom bär de och är sanna. Man kan tala om retorisk judo eller att som dissident skörda det som etablissemanget sått. Eller som lampros var inne på - en opinionsbildande guerillakrigföring där man tillgriper fiendens vapen och gör dem till sina.

Det är ju alltid bra att ha fakta, kunskap och reson på sin sida - men tar man dessutom över känsloargumenten istället för att ducka för dem så desto bättre. Pekåiten har då att välja mellan att förlora den ena diskussionen eller inte vinna den andra.