Citat:
Suck och stön. Motivationen är svår att hålla märker jag. Det är inte första gången jag sitter här och grubblar...
Ena stunden kan jag känna mig jättemotiverad och tänka att jag minsann inte ska dricka mer för det ger mig social fobi och ångest som präglar hela vardagen, får mig att rädas framtiden med avsky och får mig att må skit i allmänhet. Man undrar ju också över de "osynliga" skadorna. Kanske hade känslolivet, sexlivet osv varit mycket bättre om man inte drack hela tiden? Man borde ju vara nykter en längre tid och se hur man egentligen mår. Nästa stund kan det slå över och man tycker att ett par öl kan ju inte skada. Dagen efter är ångesten tillbaka och man förbannar sig själv. Har tagit det varvet så många gånger nu att det börjar bli larvigt. Man ser avgrunden närma sig, en rädsla för att man kanske aldrig ska ta sig ur karusellen och kanske sluta som utslagen parkbänksvärmare.
Känns lite som att man sitter i en omöjlig situation där man inte kan sluta dricka när man vill, och när man kan så vill man inte. Det sägs ibland att man måste nå botten, få tillräckligt stora konsekvenser för att man ska ta sig i kragen. Kanske har jag inte fått tillräckliga konsekvenser men jag är ju inte dummare än att jag ser vartåt det barkar. Jag försöker tänka på anledningarna att vara nykter men när impulsen slår till är det så svårt att minnas hur dåligt man mått/mår.
Ja det finns väl inte så mycket att diskutera om detta, ville mest skriva av mig lite (igen) och konstaterar att ingenting kommer av sig självt.
Ena stunden kan jag känna mig jättemotiverad och tänka att jag minsann inte ska dricka mer för det ger mig social fobi och ångest som präglar hela vardagen, får mig att rädas framtiden med avsky och får mig att må skit i allmänhet. Man undrar ju också över de "osynliga" skadorna. Kanske hade känslolivet, sexlivet osv varit mycket bättre om man inte drack hela tiden? Man borde ju vara nykter en längre tid och se hur man egentligen mår. Nästa stund kan det slå över och man tycker att ett par öl kan ju inte skada. Dagen efter är ångesten tillbaka och man förbannar sig själv. Har tagit det varvet så många gånger nu att det börjar bli larvigt. Man ser avgrunden närma sig, en rädsla för att man kanske aldrig ska ta sig ur karusellen och kanske sluta som utslagen parkbänksvärmare.
Känns lite som att man sitter i en omöjlig situation där man inte kan sluta dricka när man vill, och när man kan så vill man inte. Det sägs ibland att man måste nå botten, få tillräckligt stora konsekvenser för att man ska ta sig i kragen. Kanske har jag inte fått tillräckliga konsekvenser men jag är ju inte dummare än att jag ser vartåt det barkar. Jag försöker tänka på anledningarna att vara nykter men när impulsen slår till är det så svårt att minnas hur dåligt man mått/mår.
Ja det finns väl inte så mycket att diskutera om detta, ville mest skriva av mig lite (igen) och konstaterar att ingenting kommer av sig självt.
Jag känner så igen mej själv, försökte på egen hand i över 20 år, tillslut insåg jag att jag inte klarar av det själv. Jag sökte hjälp.
Det finns hjälp att få, mitt råd är att ge upp tanken på att klara av detta själv och acceptera att det är en sjukdom vi inte själva kan hantera utan hjälp. Börja med beroendecentrum eller om du har en arbetsgivare så vänd dej till företagshälsovården. Arbetsgivaren är enligt lag skyldiga att hjälpa den anställda. Jag fick min behandling via företaget och jag är otroligt tacksam att jag till slut svalde min stolthet och accepterade faktum att detta klarar jag inte själv. Stödet jag fick på behandlingshemmet var fantastiskt och nu går jag på efterbehandling som varar i ett år.
Sök hjälp innan konsekvenserna blir allt för allvarliga, det som har varit har varit och det kan du inte ändra på, det du kan göra är att påverka din framtid.
Lycka till.
