Citat:
Ursprungligen postat av
Karman
Exakt. Har man gått in i väggen är två-tre månaders sjukskrivning väldigt lite. De flesta tar nog minst ett år på sig och kommer ändå inte tillbaka till samma jobb. För det var ju just pga det jobbet de en gång blev utbrända...
Och då ska man komma ihåg att Åkesson förmodligen hade Sveriges absolut tuffaste jobb - hårt tempo och hela tiden bespottad av omgivningen. Det är väldigt, väldigt få som klarar det så länge som han gjorde. Om ens någon.
Jag tror faktiskt att det både för Åkessons skull och SD:s skull, är dags att byta partiledare. Han har verkligen varit med och gjort ett jättejobb: omgörningen av SD, fått in partiet i Riksdagen och nu senast mer än fördubblat rösterna på partiet.
Men Åkesson såg ju lugn och trygg ut varje dag månaderna innan valdagen, möjligen undantaget när han första gången fick frågan om sitt spelberoende. Är inte det en gåta.
Eller var det bara en fasad? Var det så att han varje dag gick rakryggad och rationell genom tolv-tretton timmars arbete, för att sen varje kväll, falla i gråt innanför tröskeln och sen ligga och skaka som ett barn nätterna igenom, för att nästa morgon knyta slipsen, öppna dörren och möta livvakterna med ett leende?
Jag vet inte om ni fattar vad som borde krävas för att vara utbränd? Det är alltså väldigt många som mår extremt dåligt i jobb, familj och förhållande som nekas sjukskrivning idag. De får ett lyckopiller och förväntas sen jobba på som vanligt.
Visst har Åkesson haft ett tufft jobb, men han fick också rejäl lön som ersättning för den utsatta positionen. För partiets bästa skulle han inte tagit arbetet om han inte trott att han skulle klara det.
Men det tycker jag faktiskt att han gjorde. Alltså, jag tycker han har idiotiska åsikter men han är väldigt lugn och trygg inför media och kameror. Bättre än de flesta andra partiledare som nästan alla sett mer trötta och stressade ut än honom i valdebatterna.
Om nån partiledare skulle bli utbränd skulle jag först gissat på att någon av Björklund, Reinfeldt, Hägglund, Romson, Löfvén och Lööf i den ordningen hade kastat in handduken, innan jag tänkt tanken att Åkesson skulle knäckas.
(Snarare är det så att Åkesson, Fridolin, Sjöstedt är de enda som visat något slags utvilad lugn och trygghet under valkampanjerna.)