Kanske läge att beskriva läget som det ser ut idag, november 2014? Hur ser landskapet ut?
En tydlig trend är ju att somliga borgerliga tyckare nu tar sig den hycklande, stapplande rätten att tala om volymer, att ställa vi mot dom och tumma på den demokratiska värdegrunden om allas lika värde.
Och att de själva tycker den beskrivningen är ohederlig. 2010 sa ingen av dem ett ord när samma argumentation drabbade andra.
Med denna täckning har M-riksdagsmän motionerat om skärpta krav på anhöriginvandring - med positiv återkoppling från t ex Sanna Rayman. I dagens DN rapporteras också att Kinberg Batra avkrävs förändringar i flyktingpolitiken från partiets företrädare.
Just i dagarna ser vi alltså ett EMBRYO till politisk kursomläggning från ett etablerat parti. Det är ett första skambud på den öppna röstmarknaden där kundkretsen är de som drar sig för att ta steget till SD.
Det är från detta golv, denna pendels yttersta position, detta synbart statiska vändande på klacken som en betydligt mer dynamisk utveckling kan följa. En fanflykt, en överbudskonkurrens, ett armbågande till livbåtarna.
C verkar markera mot M, men terminalpatienterna KD och FP kanske fortfarande har lite överlevnadsinstinkt kvar?
Konkret: Om Sara Skyttedal i det här läget skjuter fram sina positioner med något utspel - kommer plötsligt de KD:are som rapporterade om sin magonda ångest på twitter att vara lite blygare?
Kommer Cwejman eller Hanna "stå upp för likhet inför lagen" genom att vilja likställa etniska svenskar med andra ifråga om hatbrottslagstiftning och diskriminering?
Kommer "lantisar-Batra" finna sig på bakfoten internt mot företrädarna ute i landet, som kanske kan formeras kring Frank?
Kommer rentav S vilja dra ned på okvalificerad arbetskraftsinvandring "för att ge dem som flyr för livet en ärlig chans"? Särskilt om M stiger i opinionen och S krymper.
Och så SD, som ligger utanför kartan ännu. Två symbiotiskt verkande saker talar för partiet: Precis som jag hävdat är det storleken allena som gör ett parti rumsrent - och redan har flera borgerliga skribenter varit inne på partiets metamorfos från vad det en gång var.
Till denna växandets normaliserande cirkelargument ("ett parti som lockar många är inte extremt, eftersom det lockar många, QED") kommer att ett röstfiskande M ger SD rätt i sak och därmed argumenterar för - en röst på SD.
För så länge M är i allians med ett C som tänker hindra varje åtstramning så kommer ju SD vara det enda praktiska alternativet för en politik som M i det läget propagerar för.
En annan tanke som nu normaliserats är den om ett SD på 25% - alldeles otänkbart 2010, för den som inte redan då gjorde analysen att detta är en nomalnivå på partiet, ut ett europeiskt perspektiv.
En tydlig trend är ju att somliga borgerliga tyckare nu tar sig den hycklande, stapplande rätten att tala om volymer, att ställa vi mot dom och tumma på den demokratiska värdegrunden om allas lika värde.
Och att de själva tycker den beskrivningen är ohederlig. 2010 sa ingen av dem ett ord när samma argumentation drabbade andra.
Med denna täckning har M-riksdagsmän motionerat om skärpta krav på anhöriginvandring - med positiv återkoppling från t ex Sanna Rayman. I dagens DN rapporteras också att Kinberg Batra avkrävs förändringar i flyktingpolitiken från partiets företrädare.
Just i dagarna ser vi alltså ett EMBRYO till politisk kursomläggning från ett etablerat parti. Det är ett första skambud på den öppna röstmarknaden där kundkretsen är de som drar sig för att ta steget till SD.
Det är från detta golv, denna pendels yttersta position, detta synbart statiska vändande på klacken som en betydligt mer dynamisk utveckling kan följa. En fanflykt, en överbudskonkurrens, ett armbågande till livbåtarna.
C verkar markera mot M, men terminalpatienterna KD och FP kanske fortfarande har lite överlevnadsinstinkt kvar?
Konkret: Om Sara Skyttedal i det här läget skjuter fram sina positioner med något utspel - kommer plötsligt de KD:are som rapporterade om sin magonda ångest på twitter att vara lite blygare?
Kommer Cwejman eller Hanna "stå upp för likhet inför lagen" genom att vilja likställa etniska svenskar med andra ifråga om hatbrottslagstiftning och diskriminering?
Kommer "lantisar-Batra" finna sig på bakfoten internt mot företrädarna ute i landet, som kanske kan formeras kring Frank?
Kommer rentav S vilja dra ned på okvalificerad arbetskraftsinvandring "för att ge dem som flyr för livet en ärlig chans"? Särskilt om M stiger i opinionen och S krymper.
Och så SD, som ligger utanför kartan ännu. Två symbiotiskt verkande saker talar för partiet: Precis som jag hävdat är det storleken allena som gör ett parti rumsrent - och redan har flera borgerliga skribenter varit inne på partiets metamorfos från vad det en gång var.
Till denna växandets normaliserande cirkelargument ("ett parti som lockar många är inte extremt, eftersom det lockar många, QED") kommer att ett röstfiskande M ger SD rätt i sak och därmed argumenterar för - en röst på SD.
För så länge M är i allians med ett C som tänker hindra varje åtstramning så kommer ju SD vara det enda praktiska alternativet för en politik som M i det läget propagerar för.
En annan tanke som nu normaliserats är den om ett SD på 25% - alldeles otänkbart 2010, för den som inte redan då gjorde analysen att detta är en nomalnivå på partiet, ut ett europeiskt perspektiv.
