Niva är för ovanlighetens skull något fotbollstaktiskt på spåret i sin eftermatchs-krönika. Sverige spelar med ett väldigt offensivt balanserat lag från start, vilket inte behöver vara fel. Man sätter en gameplan där man troligtvis vill utnyttja sitt offensiva lag på bästa sätt, dvs man spelar en bollhållande fotboll där man själva styr matchen. Det gör man bra i första halvlek. Problemet uppkommer (som Niva också är inne på - men där han inte är tillräckligt konkret i sin förklaring) när man helt enkelt låter en offensivt balanserad elva spela väldigt mycket försvarsfotboll. Det är inte svårare än så att du får inget särskilt bra utfall av att ha Zengin och Durmaz väldigt nära egen box, att utsätta defensivt svaga ytterbackar för mycket 1-1 till följd av obefintligt försvarsspel från ovan nämnda spelare i Durmaz och Zengin.
Som förbundskapten får man två alternativ. Antingen tror man sig kunna lösa problemet med att återigen börja äga matchen, eller så får man acceptera matchens gång, men för den saken skull inte sluta agera i sin coachning. Det är svårare på ett taktiskt plan att skapa incitament genom coachning att återigen bli matchförande. Det löser man mer genom att ändra spelarnas attityder, vilket iofs kan lösas med kloka byten. Men som sagt, man löser det enklast genom enkla intruktioner. Problemet med instruktioner om något så flummigt som att åter ta tag i matchen sällan skapar den effekt man vill. Man bör alltså sträva efter att ändra matchbilden genom taktiska ändringar. Det behöver inte vara spelarbyten eller systemskiften, men det är möjligtvis det enklaste sättet. Man kan också vara tydlig i detaljnivå för att skapa en bättre helhet. Dvs man instruerar mer tydligt, mer detaljerat för att få fram en effekt som påverkar en större helhet. I det här fallet hade man kunnat pusha upp backlinjen, droppat ner med Ibra, släppa lös en ytterback - för att som helhet få ett mer spelförande Sverige. Vi kan vara överens om att Hamrén antingen misslyckades med detta, eller inte gjorde någonting alls för att åter driva matchen.
Då återstår alternativ två, att acceptera att man släpper över initiativet till montenegrinerna, men där man i så fall måste agera i sin coachning. Det gör man med fördel genom att sätta en mer defensiv prägel i systemform, genom spelarbyten, eller genom lösa flummiga instruktioner. Det sista är ingen hållbar lösning, även om det bland fotbollssupportrar verkar står extremt högt i kurs. Typ som att det blir som man säger, som man coachar - utan att behöva bry sig om hur något ska ske. Typisk populism.
I just den här matchen tycker jag Hamrén går någon form av mellanväg. Det behöver inte vara fel, men då ser jag hellre en mellanväg innehållandes defensiv balans, fortsatt possession, men att man åsidosätter ett målsökande anfallsspel. Det är faktiskt något som ofta blir skevt i mer insatta fotbollstaktiska diskussioner. Alltså dessa tre komponenters påverkan på varandra. Possession och defensiv balans funkar utmärkt. Rulla boll med tydligt sittande mittfältare skapar en väldigt fin defensiv balans, rent krasst och generellt. Däremot kan man inte lockas av att spela en offensiv mer risktagande fotboll samtidigt som man står fast vid de två andra komponenternas. Kalla det anteris lag om generell fotbollstaktik.
*Possession + risktagande anfallsspel - den defensiva balansen får stryka på foten.
*Defensiv balans + possession - det risktagande anfallsspelet får stryka på foten.
*Defensiv balans + risktagande anfallsspel - possession får stryka på foten.
Alla dessa tre komponenter samspelar med varandra. Den sista kombination är svår att få till för en offensiv trupp i ett topplag. Det är möjligt att typ ett spelsystem (innehållandes rätt spelidéer) av sorten 4-2-fantasia kan göra ett sånt spel möjliggjort även för topplag. Klart är iaf alla dessa tre komponenter är extrem svårt att få till tillsammans. Det är Bayern-klass som krävs, med de spelarna, med den fotbollshjärnan på bänken. Jag känner att Hamrén famlar lite i blindo här. Han har någon naiv inställning om att allt detta med enkelhet går att kombinera, dvs skapa det kompletta laget. Att skapa grundbultarna i den kompletta spelidén.
Den mellanvägen Hamrén tog var att sätta in Larsson (defensiv spelare för sin position, tänkt för att skapa en bättre defensiv balans, men då han tar ut Forsberg istället för Durmaz eller Zengin blir bytet konstigt utifrån argumentet om förbättrad defensiv balans). Forsberg är en klart bättre försvarsspelare än dessa två. Och är man införstådd med att man kommer få lite halvtryck mot sig, så får man gärna gå hela linan ut. Hamrén hade gärna fått ta in en mer defensivt inriktad högerback (läs Jansson), som dessutom har en naturlig högerfot. För den defensiva balansens skull så finns det förutom de offensiva fördelarna, ett värde i att faktiskt kunna skicka bollen djupt med den naturliga foten för den positionen. Men främst ett egenskapsbyte till en bättre defensiv back.
Hade Seb blivit inbytt mot Durmaz, så skulle man som sagt gått hela vägen och byta ut Zengin också. Bahoui är bättre defensivt än Zengin, samt skulle passa ganska bra om man tar vägen att spela med en defensiv balans men ändå kunna hota framåt - dvs man skippar possessionspelet i större mån. Men i bästa fall hade man satt in en extremt mångsidig Farnerud, som kan lösa en ytterroll i alla tre komponenters grundspel.
Det här ska ses som väldigt generellt, lite stelt, men ändå som ramar som ska kunna underlätta. Jag har ofta tänkt staga upp lite tankar och teorier mer konkret, alltså sådant jag själv tänker utefter när jag ser på en match som jag vill analysera. Och hur de här tre komponenterna samspelar är i sig kanske inget iögonfallande, det är att sen kunna få fram lösningar genom detta. Det underlättar att lösa "hur". Detta är heller inget jag sett på andra ställen, utan en egenkonstruerad bas i ens analyserande. Jag ska försöka få fram mer dylika, övergripande ramar till den dagen man blir tränare.
__________________
Senast redigerad av anteri17 2014-11-16 kl. 00:37.
