Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Verkar det lika lätt som talo-ssa och seinä-ssä?
Sådär kan man ju säga om allting och bagatellisera precis vilken språklig regel som helst.
Ja, men nu är det inte normen. Vi måste utgå från verkligheten.

Verkar vad lika lätt?
Varför då? Tesen du driver är väl att (vissa) saker är svåra därför att de är svåra och inte att de är svåra därför att de är ovanliga och därmed mer främmande?

Menar du inte att vokalharmoni är objektivt svårare än avsaknaden av det?

Ja, verkar det lika lätt? Vad tycker du?
Nej, just vokalharmoni kräver, som jag sagt säkert tio gånger nu, mer lärande än att strunta i vokalharmoni. Som både du och jag var överens om så "nollställs" en elev när han lär sig ett nytt främmande språk. Det är sällan man blandar ihop två språks morfologi.

Det du tänker på är fonetik, dvs. hur ljud formas i munnen. Det är inte en grammatik. Det finns inga regler för det utan det styrs av vår anatomi. För att förstå fonologin som en grammatik kan du tänka på uttalet av t.ex. ljuden /rs/ osv. Det finns en regel som gör att de uttalas "sch" oavsett var de uppträder, både inom ett ord och mellan ord (färs och här står). Du kan också tänka på engelskans plural: det finns en regel som stoppar in et [i] före /s/ om ett ord slutar på konsonant (som i houses). Detta är regeler på samma sätt som att det är en regel att verbet alltid står på andra plats i en svensk sats eller att jag måste böjas till formen mig när det är objekt. Det är ju inte en slump att detta kallas morfofonologi.

Jag menar inte att säga detta för att verka nedlåtande, men jag tycker över huvud taget att du är fast i ett skolgrammatiskt tänkande där allt är ordnat i prydliga boxar med tydligt avgränsande funktioner. Av detta följer också att kasusböjning ses som en alldeles speciell funktion helt skild från språket i övrigt, så att språk som inte har detta saknar något och är mycket enklare till strukturen. Samma tradition ligger bakom tänkesättet hos folk som förfasar sig över att kasusändelser försvinner när man inte hör ett ord om förändringar i ordföljd.

Delar ut denna till mig själv: Engelska Wikipedia skriver precis som du säger:

https://en.wikipedia.org/wiki/Grammar
Läste visst lite för snabbt där.
Men hur kommer det sig då att slaviska språk har långa konsonantkluster och att finnar och japaner skyr dem som pesten, om vi alla har samma anatomi?
Det är möjligt, men jag anser att morfologin kan sätta så stora hinder för en elev att språket blir omöjligt att lära. Kasus är svårt, men det är inte allt. Många språk har verben som tyngsta hinder. Sen kommer de agglutinativa och ergativa språken och då har vi plötsligt väldigt formrika språk, och hur man än vrider och vänder på det så är formrikedom ofta ett hinder.

Jag förstår ju inte frågan. Är vad lika lätt som vad? Vad syftar "det" på?
Ja, jag vet att du anser det.

Är det lika lätt att förutse vokalharmonin i finska korta ord som "talossa" och "seinässä" som att i turkiska mördarord se denna vokalharmoni? En väldigt konkret fråga med två möjliga svar: Ja och nej.
Anser och anser, fråga valfri finne och se hur svårt han tyckte det var att strunta i vokalharmoni när han lärde sig svenska/engelska. Men det förstås, anekdoter gills ju aldrig...

Rent anatomiskt finns det inget som hindrar att finska skulle kunna ha konsonantkluster. Alla barn har samma förutsättningar att lära sig vilka språkljud och språkljudskombinationer som helst när det lär sig sitt modersmål. Det råkar bara ha vuxit fram olika konventioner i finska, japanska och slaviska språk. Då blir det naturligtvis så att barnen lär sig det mönster som finns i språket. Sedan är det svårt att ändra på det, vilket resulterar i brytning om barnet lär sig andra språk senare i livet.

Suck. Hur kan du säga ”hur man än vrider och vänder på det så är formrikedom ofta ett hinder” som om det var första gången och det inte fanns någon diskussion som kan visa på några som helst invändningar mot det påståendet?

Det vet jag uppriktigt sagt inte då jag (återigen) inte kan turkiska? Består ordet av en enda stam plus ändelser eller finns det flera stammar? I det sista fallet brukar väl vokalharmoni inte tillämpas?

Fråga valfri svensk som lärt sig finska hur ofta han ligger och grubblar på om det heter "talossa" eller "talossä".

Det är inte utan att man undrar hur detta uppstod från första början.
Kan du hitta någon undersökning som säger att tung morfologi inte är ett språkhinder? Det tycks ju vara lika självklart för dig.
Om du gör en kvalificerad gissning då? Jag vet inte hur vokalharmonin fungerar i turkiska.
Den tusendelen av en promille svenskar som lärt sig finska, kontra halva Finlands befolkning som lärt sig svenska? Nej, men jag tror svensken har större, om än små, problem än finnen.

Nej, det kan jag inte. Ärligt talat tror jag inte att det finns några studier som undersöker detta av den anledningen att det nog inte anses speciellt meningsfullt att urskilja en begränsad kategori och försöka bevisa hur den står sig mot andra kategorier. Eller om jag ska vara ännu ärligare så tror jag att det finns studier som visar att både syntax och kasus-/verbmorfologi är svårt och i synnerhet fonologi för att inte tala om lexikonet eller varför inte semantik? Sedan tycker jag att det enda vettiga utgångsläget sett i ett språkvetenskapligt perspektiv måste vara att anta att språk är ungefär likvärdiga. Annars skulle det ju vara omöjligt att uttrycka saker på svenska om samma uttrycksmöjligheter inte finns hos andra grammatiska kategorier än kasus. Därför förefaller det vara din ståndpunkt som skiljer sig från detta.

Jag skulle vilja spinna vidare på följande som jag finner väldigt intressant och som jag citerar från den liknande tråden om polska:

Varför gör du så stor skillnad mellan böjningar före och efter verbet? Det är ju en ren definitionssak. Orden som står före kan ju definieras som ett prefix. Varför händer något magiskt så fort det sitter något på slutet av ett ord?