Varför tror du på förintelsen?

Jag har bara en sak att säga: Skit på dig, du är en dålig människa!

De fick inte påtala att åklagarnas beskyllningar för att tyskarna skulle ha gasat miljoner Judar och andra innebar ett brott mot Genevekonventionen av 1925, som tyskland skrivit under och förbundit sig att respektera, eftersom segermakterna då skulle ha blivit tvungna att tekniskt bevisa brottet

Kort sagt segermakterna bestämnde vad den ansåg ha bevisvärde och vilka vittesmål som passade den.

Vad gäller Rudolf Höss, så torterades han för att man skulle få honom att underteckana dokument innehållande önskvärda vittnesuppgifter. Som att han varit anstiftare till 2,5 miljoner fångars död.

Den verkliga bakgrunden till Nürnbergprocesserna avslöjades av den amerikanske domaren Wenersturem, president i en av domstolarna. Han hade fått en sådan avsmak för förhandlingarna, att han lade ned sitt ämbete och flög tillbaka till Amerika. Han efterlämnade en förklaring till Chicago Tribune, där han punkt för punkt framlade sina anmärkningar beträffande processerna. (Jfr Mark Lautern, Das Letzte Wort über Nürnberg, s.56) Punkterna 3 - 8 är följande:

3. I stället för att försöka formulera och uppnå en ledande rättsprincip drevs medlemmarna i åklagarens avdelning enbart av personlig ambition och hämndlystnad.

4. Åtalet gjorde sitt yttersta för att på varje sätt omöjliggöra för försvaret att förbereda sitt mål och skaffa fram bevis.

5. Åtalet under general Taylors ledning gjorde allt som stod i dess makt att förhindra, att militärdomstolens enhälliga beslut verkställdes d.v.s., att be regeringen i Washington att skaffa fram och ställa till domstolens förfogande ytterligare dokumentärt bevis, som fanns tillgängligt hos amerikanska regeringen.

6. 90 % av de personer, som var knutna till Nürnbergdomstolen, bestod av jäviga, vilka antingen av politiska eller rasliga skäl understödde åtalet.

7. Åtalet visste tydligt, hur det skulle besätta alla administrativa poster i militärdomstolen med "amerikanare", vilkas naturaliseringsbevis faktiskt var mycket nya och som sedan skapade en fientlig atmosfär gentemot de åtalade antingen i den administrativa tjänsten eller genom översättningar etc.

8. Det verkliga ändamålet med Nürnbergprocesserna var att visa tyskarna på de förbrytelser deras ledare begått, och det syftet var samtidigt den förevändning, under vilken processerna beordrades...Hade jag sju månader tidigare vetat vad som hände i Nürnberg, skulle jag aldrig begett mig dit.

Beträffande punkt 6, att 90 % av Nürnbergdomstolen bestod av personer, som var jäviga av politiska eller rasliga orsaker, var detta ett faktum, som bekräftades av andra, som var närvarande. Enligt Ear1 Carrol, en amerikansk advokat, var 60 % av åklagarämbetets personal tyska judar, som lämnat Tyskland, när Hitlers raslagar trätt i kraft. Han observerade vidare, att inte ens 10 % av den amerikanska personalen vid Nürnbergdomstolen var amerikanare av födseln. Chefen för åklagarämbetet, vilken agerade bakom general Taylor, var Robert M. Kempner, en tyskjudisk emigrant. Hans medhjälpare var Morris Anchan.

Mark Lautern, som följde processerna, skriver i sin bok: "De har kommit allihop. Salomons, Schlossbergers och Rebinouitsches, medlemmar av åklagarens stab"." (ibid. s.68) Med utgångspunkt från dessa fakta framgår det klart, att den fundamentala grundsatsen: ingen får agera domare i sin egen sak, fullständigt ringaktades. Dessutom var merparten av vittnena också judar. Enligt professor Maurice Bardhche, som också bevistade processerna, var vittnenas enda bekymmer att inte visa sitt hat för öppet utan försöka ge intryck av objektivitet, (Nuremberg ou la Terre Promise, Paris, 1948, s. 149.)

Men mest uppskakande var de metoder, som användes i Nürnberg för att pressa fram förklaringar och "skuldbekännelser" - framför allt av SS-officerare - som användes för att underbygga anklagelsen för likvidering. Den amerikanske senatorn, Joseph McCarthy, hade i en deklaration, som han lämnade den amerikanska pressen den 20 maj 1949, riktat uppmärksamheten på följande fall av tortyr, varmed man försäkrade sig om bekännelser. Han framhöll, att officerare tillhörande SS Leibstandarte Adolf Hitler pryglades i Schwabisch-Halls Fängelse, tills de badade i blod, varefter man trampade sönder deras könsorgan. Som i de beryktade Malsedyprocesserna hissade man upp fångarna och slog dem, tills de undertecknade de bekännelser man avkrävde den. På basis av sådana "bekännelser", som avpressades SS-generalerna Sepp Oietrich och Joechim Paiper, förklarades detta Leibstandarte vara en "skyldig organisation". SS-generalen Oswald Pohl, koncentrationslägersystemets ekonomiske administratör, fick ansiktet insmort med träck och blev sedan slagen, tills han avgivit sin bekännelse. I anslutning till dessa fall meddelade senator McCarthy pressen: "Jag har hört vittnesmål och läst skriftliga bekräftelser, som vittnar om att de anklagade slagits" misshandlats och utsatts för fysisk tortyr med metoder, som bara sjuka hjärnor kunde tänka ut. De underkastades skenrättegångar och fingerade avrättningar. Man meddelade dem, att deras familjer skulle berövas sina ransoneringskort. Allt detta genomfördes med den allmänne åklagarens gillande bara för att skapa den psykologiska atmosfär, som var nödvändig för att avpressa de begärda bekännelserna. Om USA låter sådana handlingar, som begåtts av några få personer, passera ostraffade, kan hela världen med rätta kritisera oss strängt och för alltid betvivla riktigheten i våra motiv och vår moraliska integritet."

Dessa skrämselmetoder upprepades under processerna i Frankfurt am Main och Dachau, och många tyskar dömdes för förbrytelser på grund av sina bekännelser. Den amerikanske domaren Edward L. van Roden, en av de tre medlemmarna i Simpsons armékommission, som utsågs för att undersöka rättsmetoderna i Dachau processerna, avslöjade i Washingtontidningen Daily News den 9 jan. 1949 de metoder, varmed dessa medgivanden framtvingades. Hans rapport publicerades också i den brittiska tidningen Sunday Pictorial den 23 jan. 1949.

De metoder han beskrev var följande: "Förklädda till präster för att lyssna till bekännelser och utdela absolution, tortyr med brinnande tändstickor, som drivits in under fångarnas fingernaglar, tandutslagning och spräckande av käkben, inspärrning i ensamcell och svältransoner." Van Roden förklarade: "De försäkringar, som avgavs, lämnades av män, som man först hållit inspärrade i tre, fyra eller fem månader ". Förhörsledarna brukade sätta en kåpa över den anklagades huvud och sedan slå honom i ansiktet med mässingsknogar, sparka honom och bearbeta honom med gummibatonger". I de 139 fall vi undersökte hade alla tyskar utom två fått sina testiklar förstörda. Detta var normalförfarande för våra amerikanska undersökningsledare."

De "amerikanska" förhörsledare, som var ansvariga, (och som senare fungerade som kärande under processerna) var: Överstelöjt, Burton F. Ellis (chef för krigsförbrytarkommittén) och hans assistenter kapten Raphael Shumacker, löjt, Rabert E. Byrne, löjt. William R. Perl, Mr Morris Ellowitz, Mr Harry Thon och Mr Kirschbaum. Domstolens rättsrådgivare var överste A.H. Rosenfeld. Läsaren torde genast förstå av namnen, att merparten av dessa personer var "jäviga av rasliga skäl" för att tala med domare Wenersturm d.v.s. de var judar, och därför skulle de aldrig ha engagerats i några sådana undersökningar.

Trots det faktum, att "bekännelser", som rörde likvidering av judarna, avpressades under dylika förhållanden, betraktas Nürnbergförsäkringar fortfarande som bindande bevis för de Sex Miljonerna av skribenter som Reitlinger och andra, och den illusionen vidmakthålles, att processerna var både opartiska och oklanderligt justa. När general Taylor, chefsåklagarna, tillfrågades, varifrån han fått siffran sex miljoner, svarade han, att den baserades på SS-generalen Otto Ohlendorfs bekännelse. Även denne torterades och hans mål granskas nedan. Men vad dylika "bekännelser" i allmänhet beträffar kan vi inte göra något bättre än att citera den brittiska tidningen Sunday Pictorial, då den återger domare van Rodens redogörelse: "Starka män förvandlades till vrak, beredda att mumla fram vilket medgivande som helst som deras åklagare avkrävde dem."

Den amerikanske domaren Edward L. van Roden, en av de tre medlemmarna i Simpsons armékommission, som utsågs för att undersöka rättsmetoderna i Dachau processerna, avslöjade i Washingtontidningen Daily News den 9 jan. 1949 de metoder, varmed dessa medgivanden framtvingades. Hans rapport publicerades också i den brittiska tidningen Sunday Pictorial den 23 jan. 1949.

JUDAR VAR MOTTAGARE AV RÖDAKORSGÅVOR

Rapporten fastslår, att "det dagligen packades ända till 9.000 paket. Från hösten 1943 till maj 1945 skickades samanlagt 1.112.000 paket med en totalvikt av 4.500 ton till koncentrationslägren". (vol. 111, s 80). Utöver livsmedel innehöll dessa kläder och medikament. "Paket sändes till Dachau, Buchenvald, Sangerhausen, Sachsenhausen, Oranienburg, Flossenburg, Landsberg-am-Lech, Flöha, Ravensbrück, Hamburg-Neuengamme, Mauthausen, Theresienstadt, Auschwitz, Bergen-Belsen, till läger nära Wien och till dem i Central- och Sydtyskland. Huvudmottagarna var belgier, holländare, fransmän, greker, italienare, norrmän, polacker och statslösa judar". (vol. III, s.83). Under krigets lopp var "kommittén i stånd att sända och fördela i form av förnödenheter över 20 milj. schw.fr., som samlats in genom judiska välfärdsorganisationer i hela världen särskilt genom American Joint Distribution Comittee i New York", (vol I, s.611). Tyska regeringen tillät sistnämnda organisation att hålla byråer i Berlin ända till Amerikas inträde i kriget. RKIK besvärade sig över att hindret för dess vidsträckta hjälpprogram till förmån för judiska interner inte kom från tyskarna utan från den kompakta allierade blockaden av Europa. De flesta inköpen av förnödenheter företogs i Rumänien, Ungern och Slovakien.

Tyska myndigheterna bemödade sig tydligt om att förbättra det svåra läget, så vitt det var möjligt. Röda Korset bekräftar klart och tydligt, att livsmedelsleveranserna vid denna tid upphörde till följd av de allierade flygangreppen på det tyska trafiknätet, och i de internerade judarnas intresse hade det protesterat den 15 mars mot 'de allierades barbariska luftkrig'. (Inter Arma Caritas, s.78), Den 2 okt. 1944 varnade RKIK tyska UD för det tyska transportsystemets hotande sammanbrott och förklarade, att svältsituationen höll på att bli oundviklig i Tyskland.

Vid behandlingen av denna rapport är det viktigt att understryka, att delegaterna i RKIK inte fann något som helst bevis för en politik, som avsåg att likvidera judarna i de läger, som lydde under det av Axeln ockuperade Eurapa. På alla sina 1600 sidor antyder rapporten inte ens något sådant som en gaskammare. Den erkänner, att judar liksom många andra nationaliteter i krigstid underkastades stränga bestämmelser och utstod umbäranden men den fullständiga tystnaden beträffande en planerad förintelse är ett vederläggande av Sex Miljonerslegenden. Liksom företrädarna för Vatikanen, med vilken det samarbetade, var Röda Korset ur stånd att instämma i de oansvariga anklagelserna om folkmord, som hade blivit ordningen för dagen.

Vad den verkliga dödssiffran beträffar framhåller rapporten, att de flesta judiska läkarna i lägren sattes in för att bekämpa tyfusepidemin på ostfronten, så de var inte tillgängliga, när tyfus-epidemierna bröt ut i lägren 1945 (vol. I, s.204 ff). I förbigående hävdas det ofta, att massavrättningar ägde rum i gaskamrar, vilka listigt nog kamouflerats som duschar. Även med den anklagelsen gör rapporten rent hus. "Inte bara tvättställena utan även anläggningarna för bad, duschar och tvätt inspekterades av delegaterna. Ofta ingrep de för att förbättra, reparera eller utöka anläggningarna," (vol. III, s.594).