Skvaller om Berny Pålsson?

Allvarligt. Det är ett skämt. Jag bjuder på min spetsiga näsa och låter er höra min dåliga sångröst och se theus live. Jag gör många fel men snart bjuder jag in på öppet hus så ni får träffa Theus.

Äh det kan man väl inte rå för iof. Jag är ingen expert på sminkning men just idag såg det inte bra ut, tror du kan bättre

Härligt, jag korkar upp champagnen sålänge. Och det är du själv som sagt att det var amfetamin.

https://www.youtube.com/watch?v=Fhwa3lKOXDA

Tillägnad alla berörda.

Jag betvivlar dig inte för jag har inget skäl att tro att du ljuger. Senaste återfallet var amfetamin. Det var ett bra tag sedan. Nu är det ritalin och concerta. En del alkohol. Inget amfetamin.

Jaha så Berny och Caspian var aldrig ihop *facepalm* Nästan halva boken baserad på en lögn

den som skrev denna kommentaren på Bernys blogg har så jävla rätt


"Tänk om du kunde vara såhär lite oftare Berny. Det är då du skulle möta riktig vänskap och sanna möjligheter. För en sak har du missuppfattat; att folk kräver att du ska vara perfekt på något sätt. Det alla vill, inklusive haters, är att du tar lite jävla ansvar istället för att punda. Då kunde du få ett starkt liv på riktigt."

Fast nu gäller det inte boken. Boken är ett skapat verk. Taget ur mina upplevelser och liv men fortfarande ett skapat verk. Det är inte mina läsare som jag ska be om förlåtelse till. Det är dom som jag skadade och dom har jag ingen rätt att be om förlåtelse till.

Vingklippt ängel är kraftigt censurerad. Det är en sjuttonåring som skrev den. Som varken fattade sanningen eller kunde berätta så mycket om många olika saker. Och som skrev för att hon älskade att skriva och ville förmedla något men det är ändå en sjuttonåring som skriver. Jag visste inte mycket om livet eller om mig själv vid den åldern. Jag skrev för att jag ville hitta just svaren och förmedla dom i skrift. Många unga kommer ur en depression eller liknande genom att intellektualisera, sedan kommer man förbi det och ja. För själva boken i sig finns det ursäkter och förståelse. Jag skrev den på fel sätt på oerhört många sätt. Det här handlar inte om att läsarna blir besvikna eller känner sig lurade. Det här handlar om död och en skada jag orsakat på sörjande människor.

Jag var som vilken sjuttonåring som helst. Svart och svår och sökande efter identitet och bekräftelse på den identiteten. Jag var traumatiserad (ja ett ord som jag återvänder till) och förvirrad och jag minns hur jag när jag redigerade fick pussla för att inte lämna ut saker om andra- men också om mig.

Jag läste också den kommentaren här nyss. Jag är inte här för att söka er vänskap eller medkänsla. Jag tror inte jag kan knyta an till någon på allvar och det har förvärrats med åren. Men det är sant att det känns som att folk vill att jag ska vara perfekt. Och när man kämpar men misslyckas så blir det lättare att visa fingret och till sist blir det en livsstil. Empatin kan du knäppa på och av som det passar och du vet att du inte behöver bry dig eller erkänna att du bölar i kudden ibland. Jag kan bli så frustrerad när människor inte kan se att jag konstant skiftar och inte kan hålla fast vid något alls, allt bara glider runt i ett stort förvirrande jag. Jag kan i ena ögonblicket vara viljestark och ha en sann vilja. Sen händer något och allt byter skepnad. Jag vet inte vad det beror på. Drogerna ja men något mellan mig och mig och min hjärna och mina handlingar har inte riktigt kontakt med varandra. Jag kan inte förklara det bättre än så.

jag kan förstår det du pratar om, men den önskan om att dina läsare ska se dina skiftningar eller att de överlag förstå vad som sker i dig, det är ju inte genomförbart som det ser ut idag.
du gör ju en hel del konstiga saker och val. och folk blir jävligt upprörda och det verkar trigga igång nåt hos dig, du reagerar på ditt sätt och då triggar det igång ännu mer reaktion hos dina läsare. allt bara går runt runt liksom. kanske behöver du göra såna här pauser ibland, och förklara på ett lugnt sett varför vissa saker blivit keso. inte bara driva med dig själv eller dina läsare eller skriva långt inlägg om hur bäst du är osv.

Jag skulle faktiskt skriva vad du precis skrev, Berny. Hur sann den citerade kommentaren än är så kvittar det liksom, för man kan inte förvänta sig ett konsekvent beteende av dig. Du kan sitta här med empatin påknäppt en stund och vara liten och mjuk, men imorgon är det fingret igen, "tror ni jag bryyyyr mig" och du ska anmäla halva världen. Det är jävligt märkligt och svårt att ta in för en normalfungerande människa. Du kan inte begära det av dina läsare. Om dina haters stör dig (det är bara tramsigt att du låtsas något annat) så får du sluta glida runt i det där jaget offentligt, så enkelt är det. Jag har dock förstått vid det här laget att du inte kan det, men inte varför. Vet du själv?

Det som irriterar många är att du faktiskt borde vara kapabel till vissa insikter, men att de är för obekväma. Den viktigaste är nog hur du är din egen fiende. Du sätter alltid krokben för dig själv. Du hetsar, krånglar, ljuger och har dig i precis alla situationer och relationer. Stora som små. Helt i onödan. Sedan följer det efter dig, växer liksom, tills allt du gör i slutändan är att efterkonstruera, fixa och försöka sopa upp det du själv ställt till med. Det är det du förväxlar med att kämpa. Det är här du kan välja något annat, ta ansvar och be om ursäkt till exempel. Det du brukar välja är att kasta allt åt helvete och börja om igen. Det är det du förväxlar med styrka.

Och det är faktiskt inte för inte som alla tjatar om de jäkla djuren. Håll klaffen om den förbannade "hela bilden", det räcker med de sanningar vi redan vet för att konstatera att du inte kommer att få nobelpriset som hundägare. När du tycker att du är en jättebra matte, och inte kommer stt ha några som helst problem med två hundar, så fråga dig själv bara för en sekund vilka dina referensramar är. Du kan inte få ihop en fungerande vardag till dig själv, du saknar rent basala kunskaper och förhållningssätt, men du har på något sätt ändå full koll på vad en hund behöver?