Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Det finns en mycket enkel förklaring. Ståhle gick igång på perversiteterna. Inte så att hon blev upphetsad av dessa som sådana. Men desto sadistiskare mord, desto vidrigare barndom hade SB upplevt. Desto svårare och djupare. blev förträngningen av minnena. Desto svårare blev hennes arbete med honom. Desto mer lyckosam blev hon i sitt arbete när hon kunde få SB att berätta. Desto mer framgångsrik var hon i sitt arbete, och framför allt skulle hon får skörda berömmelsens frukter och för alltid skrivas in i som en av psykoanalysens främsta förgrundsfigurer, jämte Jung, Miller, Freud.

Och så var det bara SB som ville ha lite knark, uppmärksamhet och lite mänsklig kontakt. Klart att Ståhle blev lite snopen.

Det är säkert en del av förklaringen även om snuten och media gick igång på det också. Men jag har en annan teori också, det är ju som sagt extremt ingående berättelser och detaljerade på ett sätt som gör att det ofta känns självupplevt (sen att han ändrade sig och blandade ihop detaljer när det kom till kritan, där polisen missade sitt jobb, det är en sak - men själva inlevelsen i det vidriga är stor, både när han berättar och när han skriver). Det är sadism, och jag tänker så här: det var så han fick utlopp för sin sadism. Han ville bli författare. Han hade det rätt bra på Säter, tills dem tog bort knarket i alla fall, hehe. Det skulle kunna vara en förklaring, iallafall: det är ju hans fantasier, tur att det bara var fantasier. Och så hade han en villig publik. Jag tycker ändå Kwasten begår fler fel än Ståhle, utifrån deras ansvar/yrkesroller.

Jag tycker det är ganska ointressant att mäta antal fel eller hur stort ansvar de hade. Att en av idioterna gör fel, betyder inte att en annan av idioterna gör mindre fel. Fast man kan även notera att den enda som inte gjorde fel i tjänsten var just SB.

Det ingår i Ståhles arbete att skilja sanning från lögn. Visserligen är det alltid svårt att beslå någon med lögn. Men hon hade trots allt flera år på sig.

Att skilja lögn från sanning var van der Kwasts. Inte bara som en bisak eller en del av en rutin, utan faktiskt det absolut primära. Till det hade van der Kwast en hel uppsättning med verktyg. Från förhör, obduktionsprotokoll, vittnen, osv. osv. Och trots att det inte fanns någonting som tydde på att SB talade sanning, fortsatte van der Kwast att envist hålla fast vid detta.

van det Kwast ville väl också bli berömd antar jag. Klart det känns hårt för honom, och han kan inte ens skylla ifrån sig. Nu får han sitta där i sin villa i Bromma och vara utskämd resten av livet.

Inte många gjorde rätt...
En detalj jag undrat över - praktikanten/vikarien som skrev ytterst känslosamma brev till SB, och som sedan blev hans terapeut under en tid (det här är ju en av de saker som är helt uppåt väggarna)
- hon är anonym tror jag, i Josefssons/Küttims dokumentär - hon skriver i ett brev "jag vet att du har dödat sex pojkar". Jag undrar om någon har koll på i vilket skede hon skrev det brevet. Det bör väl ha varit ganska tidigt, innan han blev dömd för andra mord? I så fall borde väl det innebära att han hade talat om mord på sex pojkar under terapin, vilket de självklart redan då borde ha tolkat som fantasier. De borde ha varit på sin vakt när de andra erkännandena kom.

Tillägg: det ingår i normala fall inte i en terapeuts/analytikers arbete att skilja sanning från lögn. Men det här är ju inget normalt fall...

Studenten/praktikanten skrev det 17/1 -94 enligt Josefsson, 5 månader innan hon tog sommarvikariat på Säter, 11 månader innan Bergwall togs till tingsrätt för den första mordförhandlingen.

Det kanske är en fråga för Nurse Ratched, men min gissning är att patienter ofta sitter och fabulerar. Kanske inte som regel, men att det inte är helt ovanligt. Något som terapeuten måste ha i åtanke.

I det senaste utlåtandet av SB noterar man lätt narcissistiska drag, en inställsamhet och vilja att vara till lags på ett ytligt plan. Den informationen hade i och för sig inte Ståhle när det begav sig. Men det är ändå något terapeuten ska ha med sig. Terapeutens arbete är att hjälpa patienten, och då är det inte meningen att patienten ska sitta och fabulera om något helt annat än det som faktiskt är dennes problem.

Otroligt vad du ljuger.


"SB bodde då i en tvårummare på avd. 37 på Säter." "i okt 1993"

Enligt hans journaler så flyttades han över till avd 36 "helt och hållet" den 26 februari 1993.


I brev till en av sina terapeuter (äv. vän och förtrogen)

Hans terapihistoria framgår av hans journaler:

10 maj 1991: Allmänna svårigheter. Pedofilen får ett samtal med överläkare Göran Källberg.

17 maj 1991: Argumenterar för samtal eller terapi. Ett samtal med överläkare Kjell Persson. Har vid samtalet: "Rikligt med tics, ryckningar i hela ansiktet, han ser också ut att kämpa med gråten."

24 maj 1991: Samtal med överläkare Kjell Persson. Har vid samtalet: "Tics. "stackatoartad andning och underliga grymtande ljud" Den kriminella pedofilen är helt sjuk i huvudet.

6 september 1991: Pedofilen vädjar om psykoterapeutisk behandling, men Säter har begränsade resurser, så det han får är läkarsamtal med överläkare Kjell Persson. 2 oktober, samtal en gång i veckan. 4 november, samtal 2 gånger i veckan.

9 april 1992, så får han äntligen den psykoterapeutisk behandling han vill ha: Samtal 3 gånger i veckan med överläkare Kjell Persson: "vågar granska sig själv och sina sexuella perversioner"

12 och 19 februari 1993: Får två samtal med psykologen Birgitta Ståhle när dr. Persson är på semester: "får även kontakta henne om han mår dåligt"

26 februari 1993: "Patienten vänt sig till två nyckelpersoner på avdelningen samt till psykolog Birgitta Ståhle och sagt att han begått två mord"


Från 21 maj 1993: Samtalen med dr. Persson beskrivs som: "regelbundna terapeutiska samtal"

Du menar alltså att överläkare Kjell Persson är hans "vän och förtrogen". Vilka är hans andra terapeuter?



"Mat, husrum, kanske en hund att ta med på sina promenader, fri tillgång till narkotika, fria samtal med sina terapeuter,"

Otroligt vad du svamlar. Mat och husrum brukar dom ju faktiskt ge sinnessjuka som är inspärrade på rättspsyk. Vilka terapeuter har han fria samtal hos? Fri tillgång till narkotika? Sina promenader? Av journalerna framgår det att han har dagspermission, 1 februari, 16, 20 och 24 augusti, 18 och 20 september, 2, 8 och 19 oktober 1993. Han vallas 13 mars och 14 juni. Den 25 november PET-undersökning på karolinska i Stockholm. Det skulle var otroligt synd om den hunden.

Jag tror inte riktigt att du förstår hur det fungerar. Han satt på SUP, vid SUP är det alltså förvaltningsrätt eller kammarrätt som tar ställning till om en intagen ska beviljas frigång, permission eller utskrivning, inte kliniken. Precis som det var nu i våras när Förvaltningsrätten i Falun beslutade att den slutna rättspsykiatriska vården av pedofilen skulle övergå från sluten till öppen form med särskilda villkor.

Varför skulle Säter lägga resurser på att skaffa lägenhet när det inte var något dom beslutade över? Det borde ju stått om detta i hans journaler också.

Det är väl du som är en gammal psykpatient? Du verkar ju bli helt blöt i trosorna så fort du kan komma på något negativt om Ståhle, Norell eller någon annan terapeut. Jag antar att det är vanligt att gamla psykpatienter gör allt för att lägga skulden för sina egna misslyckanden på andra, och att största lyckan är väl när dom kan skuldbelägga terapeuter.

Jag tycker Grismongis verkar var en intelligent och reflekterande person.

Morden på ju så oerhört detaljerat beskrivna, med helt sjuka perversa handlingar inbegripna, han är helt rubbad. Man får ju verkligen hoppas att han inte begått något av dem.

Att Grismongis är en gammal psykpatient har han skrivit om i flera inlägg.

Källa på att jag är en gammal psykpatient?

Enligt brev 931025 från XX (patienten/psykoterapeuten som blivit SB:s vän/brevvän) bodde SB på avd. 37 i okt -93 (DJ: ”Mssl”, epub, s. 239).

Enligt de journalanteckningar som prof. AD sammanfattat flyttas SB genom dr GK:s försorg (”avgiftaren”) den 21 jan 1994 tillbaka till avd. 36 (dr KP resp. dr GF var då sjukskrivna).
Det framgår av ”Frekvensen av stödjande samtal och psykoterapi, läkarens resp. psykologens namn” (1995).