Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Johodå!

Thomas Qvicks demoner tvingade honom att ljuga. Men eftersom Thomas Qvick inte finns nått mera så existerar nog inte dennes demoner heller

Ifall JAs föräldrar är lika senila som Sture-gubens debila hatare här på forumet är, så må dom väl hålla på med att hata den där seriefiguren Qvick då.

Men vi övriga - som ej svalt ngn debil svensk statlig stigmatiseringskampanj som pågått mot SB under 20-talet år - kan ju lätt avstå från att bedriva några ställföreträdande hatkampanjer mot Sture-guben, vi kan låta honom vandra vidare, där i sin fjällvärld

Har förresten diverse hakampanjande riktat mot Sture-guben redan lett till att han har måst skaffa skyddad id, är det någon som vet?

Man ska ha hålla sig för god för att skylla över ansvaret på andra.

Men den som mobbar gör ju just det,man måste ta ansvar för att man mobbar eller?

I detta fallet vet vi ju vem som anses vara lovlig att mobba. Vet man om att man gör det så är det ju avsiktligt. Är det avsiktligt så kan man ju fundera över vad man har för glädje av att göra som man gör?

Ja, men det ligger något i detta. Och det bör väl gälla oss alla, inte sant "Grismongis"? Jag tänker igen på din gamle vän "kåkfararen" som du skrivit om flera gånger tidigare i tråden. Han som åkt in och ut på Säter för bl a (enligt din egen uppgift): misshandel, olaga hot, skadegörelse, våld mot tjänstemän och rån. Tänk vad många han sabbat för och fått att må dåligt (samt kostat samhället en massa pengar). Jag antar att du ofta påminner honom om detta och framhåller att han är ett kriminellt äckel-svin som gjort andra illa. Inte? Nej, konsekvens kanske inte är din starka sida.... Du verkar ha helt fastnat i detta "Sture-hatar-mood" utan att kunna komma ur det. Mitt tips är att du försöker läsa på lite om inspirerande (förlåtande) personer ur historien såsom t ex Nelson Mandela, Ghandi m fl. Vem vet, efter mycken kamp kanske du lyckas ta dig ur den dimma du fastnat i och kan lämna hatet bakom dig. Vi är nog många i tråden som håller tummarna för dig!

Det är ett väldigt grovt felslut att det ena skulle behöva utesluta det andra. JA's föräldrar kan naturligtvis rikta kritik både mot Bergwall och Kwast och en rad andra personer. Likaså familjen Zelmanovits och framlidne Rune Nilsson i Messaure, som Bergwall hänsynslöst stoppade in i sin gärningsmannabeskrivning, om han levt ännu.

När får vi se Pelle Tagessons avbön?

DET kan du nog ha så rätt i - allmänt sett - men nu vände jag mig till en inbiten Bergvall-ätare, vilken antagligen ser allting endimensionellt. Varvid det går som det går - ex.vis med "diskussionen"

Det s.k Näthatandet?


Menar du mig?

Hur mycket ansvar kan SB anses ha haft - de anhörigas vånda under rättegångarna inräknade? - I brev till en av sina terapeuter (äv. vän och förtrogen) skriver SB i okt 1993 att han funderar på att köpa sig en hund (DJ: MSSL; epub, s. 238f). – SB bodde då i en tvårummare på avd. 37 på Säter. Han planerade att skriva en bok; en diktsamling som skulle handla om hans hjältemodiga kamp för att återerövra sina undanträngda minnen. - Mat, husrum, kanske en hund att ta med på sina promenader, fri tillgång till narkotika, fria samtal med sina terapeuter, tankebefrämjande vallningar i Guds fria natur… Kunde en arbetslös hemmason efter långvarig missbruksproblematik och stora svårigheter att få pengarna att räcka till ha det bättre..? Dessutom – och långtifrån oviktigt - kom han nu i händelsernas centrum; något han alltid haft stort behov av – och har så än i dag. - Kan en tvångsintagen mentalpatient som anses ha haft ”en psykisk störning av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom” anses ha ett ansvar för något han fått för sig att hitta på? JA:s far har i något sammanhang sagt att han betraktar SB som ett offer - men är mycket kritisk mot övriga inblandade inkl. dr GF:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/anhoriga-kraver-nytt-ljus-over-fallet-quick_7394146.svd

Du kan nog låta Grismongis vara. Det han gör är bara att förhäva sig själv lite, så gott det nu går. Som gammal psykpatient kan han säga att han i alla fall inte är pedofil, och så kan han känna sig lite bra med det.

Hösten 1992 hade kliniken tänkt sig att SB skulle lämna Säter; en kurator fixade fram ett kontrakt på en etta och SB hann t.o.m. byta namn och mantalsskriva sig på den nya adressen. Men han ville inte ut till ensamheten, kampen för brödfödan och det knappa sjukbidraget; det eviga suget efter kostsamma droger. Han började därför – i form av drömlika fantasier - berätta om mordet på JA (efter att i Expressen ha läst en artikelserie över olösta mord). I slutet av 1992 beskriver han i ett brev till en av sina läkare hur han gått tillväga vid mordet. Sedan velar han än hit, än dit, för att söka få sina utsagor att rubriceras enbart som terapialster; som drömmar och fantasier – men nu är det för sent: I enlighet med ”de bortträngda minnenas logik” innebär varje felaktig uppgift; varje svävande på målet bara att patientens ångest är så stark att han måste göra ”medvetna avvikelser” när han närmar sig sitt trauma. SB satt ganska så omedelbart fast i den fälla MN och hennes lärjungar gillrat – eller han själv, om man så vill. Terapiskadad och neddrogad kom han sedan att resa land och rike runt, både i Sverige och Norge för att leta efter sina offer, och hans befängda historier kom att tas på fullaste allvar av såväl terapeuter som utredare (nåväl, inte alla, men de som såg vad det var fråga om var anmärkningsvärt lågmälta - som om de inte riktigt vågade tro sina egna ögon/öron).

Det här är ett svårt kapitel, tycker jag. Det går ju inte att neka till att TQ berättade vidriga detaljer som fick de anhöriga till offren att under lång tid befinna sig mitt i en mardröm. Går det att bortförklara den sadism som TQ då gav uttryck för? Kan den ursäktas med att han var drogad och mån om att spela den roll som både hans terapeut och utredare stakat ut? - Varför behövde morden vara så bestialiskt beskrivna?

Jag tror nog inte att SB 1993 fann livet på Säter så där oerhört lockande som du beskriver den. Snarare tror jag han såg den som ett acceptabelt alternativ till en verklighet han inte trodde sig klara av. Han hade gjort sina försök att driva kioskrörelse och begå bankrån, och det hade inte gått sådär vidare något av det.

Det är också intressant att han valde det livet. Alltså framför att bli en utskriven missbrukare, och framför allt att blir kriminell och hamna i fängelse. Att han sedan hamnade i ett blandmissbruk med tokhöga doser narkotika och tokterapi kunde han inte räkna med.

Men hur var det då med den där djupgående psykiska störningen. Som alltså skulle frånta honom ansvaret för vad han skulle hitta på? Som du påpekar är han eller var han så där särskilt personlighetsstörd. Så nog får han ta på sig ansvar. Att han sedan blev grovt vanvårdad förtar inte det.

Däremot ska man komma ihåg att han är den ende av de inblandade som erkänt sitt ansvar. Så Merckxen, Bohlwinkel, Grisen och de andra behöver inte skrika sig hesa. Det är redan accepterat att SB har ett ansvar i detta. Men det finns andra som också har ett ansvar, som är av en helt annan art.