Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Även om jag inte var lika "extrem" som du i barndomen så var den mesta ilskan och aggressionen riktat emot mig själv i stället då jag som barn kunde börja slå huvudet hårt i väggen eller i bordet medan vi åt middag och det var någonting som jag inte tyckte om. Har fortfarande ett ärr ovanför ögonlocket där jag slog mig i en bordskant som barn...

. Det där är faktiskt något jag känner igen från 3-års åldern till 10-års åldern.

Jag var väldigt förvirrad och mina plötsliga frustration- och raseriutrbrott fick mig att bli vred på mig själv just p.g.a. panikångesten och konsternationen.

Det som plågade mig mest var att jag inte kunde förstå varför jag reagerade som jag gjorde och det gjorde mig väldigt besviken på mig själv. Vilket innebar att jag fick panik.

Inom vissa områden var jag som barn ovanligt perceptiv, uppmärksam och fyndig men när dessa ögonblick kom där jag inte kunde förstå mina egna känslor eller kunde urskilja ett logiskt mönster eller samband med mitt beteende så tappade jag allting totalt.

Exakt så upplevde jag det också då jag fick mina raseriutbrott i barndomen, mycket frustration och känslor som enbart kom men som man inte förstod sig på eller kunde förmedla för föräldrarna eller omvärlden så det slutade i mycket gråt och skrik. Blev utredd för ADHD i barndomen just på grund av raseriutbrotten och att jag "störde" klassen på lektionerna i skolan, men man hittade ingenting.

Jag blev diagnoserad med "mild Asperger" när jag var 12 efter en hel del utbrott i skolan främst mot lärare och efter en ganska hektiskt lågstadietid över huvud taget när det gäller allmänt socialt samspel med andra om man säger så...

Men nu bara 6 år senare efter puberteten etc så känner jag mig som en helt annan människa och skulle nästan bli förolämpad om någon sade att jag har Asperger för jag känner att jag tappat allt det där helt och undrar varför jag var som jag var när jag var mindre egentligen.
Jag har inga problem med att vistas i stora grupper över huvud taget eller att prata med främmande människor etc och känner mig "normal" om än aningen intelligentare än genomsnittet
Jag har väl fortfarande vissa små drag i form av att jag är väldigt centrerad när det gäller intressen och sådant men det skulle jag säga är mer av ett persondrag och inte tillhörande Aspergers Syndrom.

Är det någon annan som känner att de har "vuxit ur" Asperger med tiden?

Kuggade min fjärde uppkörning idag. Anledningen till att jag skriver det här är för att AS möjligen skulle kunna beskyllas för det. Det är väl det här med att det sägs att man ska ha ganska svårt för automatisering. Idag körde jag förvisso ganska bra och det jag kuggade på skulle jag säga var egentligen petitesser och någonting som alla gör i trafiken.

Finns det någon med AS som har körkort här? Hur i hela fridens namn lyckades du i sådana fall?

Definitivt. Under de perioder jag har missbrukat droger så har det varit för att jag har velat missbruka och inte för att jag inte klarade av att låta bli. Och om man jämför med andra missbrukare så har mitt missbruk knappt haft några konsekvenser alls.

Bilar var mitt allra första specialintresse och jag började köra motocross redan vid fyra års ålder, så att framföra olika fordon har alltid känts helt naturligt för min del. Att ta körkortet var aldrig några problem, men då bör jag också nämna att jag övningskörde med min farsa och med min farfar en hel del innan jag gjorde uppkörningen.

Vissa har det bra!

Själv har jag en otroligt dålig finmotorik och det i samband med att cykla eller åka moped som yngre var alltid ett problem för min del, var skitsvårt för mig att cykla och hade flera mindre allvarliga olyckor med mopeden i trettonårsåldern då jag åkte med den på landstället. Men ja, alla är vi ju olika och tur är väl det, men körkort har jag inga planer på att ta i mitt liv.

Jag riktade min AS-fokusstråle på körkortet [tog en intensivutbildning] för att bli av med pressen så fort som möjligt, då det i min familj ses som ett måste att ha körkort. Det funkade, tog kortet på tio dagar.
Ville verkligen inte vara kvar på körskolan.

Jag kuggade på uppkörningen en gång, och teoridelen kanske 4 gånger. Jag har nu körkort och har haft i några år, men jag kör aldrig bil. Jag hatar att köra bil, för jag kan inte hålla reda och koll på allt som händer och blir väldigt osäker. Det tar extremt mycket energi av att köra och jag kan inte slappna av.
Ångrar egentligen att jag nånsin tog körkort öht.

Nu var det dock så att jag inte hade fått diagnosen vid det laget, utan fick det senare.

För mig som bor på landet så är bil ett måste. Jag tyckte det vart ganska lätt att ta körkort. Kuggade iofs en gång på uppkörningen men på teorin fick jag nästan full pott.

Det vill jag egentligen inte heller vara med tanke på att det aldrig verkar gå an. Sedan känns det pinsamt att det blir samma inspektör nästan varje gång. Fast när man lagt ut så mycket pengar som jag har gjort känns det inte riktigt värt att ge upp.


Jo. det är tyvärr ett måste för mig med.


Så upplever jag det också. När jag kör bil känns det som att jag måste väcka mig hela tiden för att inte tappa uppmärksamheten. Värst är egentligen att köra på lands- och motorväg där det nästan aldrig händer någonting. Det är tydligen någonting jag ärvt från min morfar då mor berättade att när de åkte på bilsemester då hon var liten så sade han inte ett enda ljud under hela färden. Han ska också ha kört upp ett antal gånger.