__________________
Senast redigerad av echoesofglory 2014-06-19 kl. 21:12.
Senast redigerad av echoesofglory 2014-06-19 kl. 21:12.
Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Givetvis inte. Det finns mängder med kopplingar till diverse knarkhandlare, gangstrar, langare, knarkare, alkisar, förskingrare, tjuvar och hon kan möjligen ha fallit offer för en tidigare morddömd slaktare som styckade sitt offer och gjorde sig av med delarna på samma sätt.
Du hittar inga konstigheter i samband med styckningen och dumpningen, endast nedgångna typer på samhällets botten. De som tolkade, skrev och gjorde karriär på hennes död resp. de två läkarnas förstörda liv tillhör samtliga samhällets eliter. Med ett par undantag vägrar de be om ursäkt och hoppas fortfarande att allt ska falla i glömska. Därav tråden. Läs sammanfattningen, du hittar den länkad i trådens första inlägg.
Citat:
Tack Echoes, ditt arkiv är oumbärligt. Jag vill göra ett tillägg till din efterlysning. Det gäller Vinoff Olaussons enligt egen uppgift skrotade bilar. Info: https://www.flashback.org/sp46197680
Jag tog upp detta i samband med att Eremona uppmärksammade V.O aka Vincent. Bilarna behöver inte ha skrotats och/eller kan ha skrotats, sålts, dumpats på annan plats.
Ni som någon gång gjorde affärer/umgicks med Vinoff aka Vincent kan göra en insats här och nu.
Eremonas uppgifter:
Citat:
Här är reg-uppgifterna, hämtade från advokatfirman R***:s förteckning, gjord i oktober 1985.
APN 417 Släp ASJ-Fruehauf Registrerad på Billiga Andersson Express AB fram till 1984-10-19. Avbetalningsköp som återtagits av säljaren, H*** M*** AB, via D***:s bil AB i Bjärtrå och därefter sålts vidare [...]
BYS 573 Lb VOLVO F-70 Registrerad på Billiga Andersson & Ekman AB från 1980-06-25. Förvärvad av V*** O*** från Billiga Andersson Express AB:s konkursbo genom avtal 1982-08-24. Enligt O*** skrotad sommaren 1984.
CJM 034 Lb Ford Registrerad på Billiga Andersson & Ekman AB från 1980-11-24 till 1982-06-09, då den omregistrerades på Billiga Andersson Express AB. Förvärvad av V*** O*** från Billiga Anderssons Express AB:s konkursbo genom avtal 1982-08-24, sedan O*** bekräftat att fordonet tillhört Billiga Andersson Express AB. Enligt O*** var fordonet avställt sedan hösten 1980 och har skrotats i oktober 1984.
---------------
Lägg märke till att släpet är svårspårat, trots att det kan knytas till en säljare. Det såldes vidare, och till vem och när vet vi inte. Och bilarna är skrotade, enligt Vinof.
Samtliga 3 trafikobjekt som försvinner från Vinofs firma 1984 försvinner nära Catrines död, och varken bilarna eller släpet går att spåra 1985, med utgångspunkt från advokatfirmans uppgifter.
Lägg också märke till att återsäljandet (släpet: Fruehauf - avyttrat 19/10) sker ung samtidigt som polisen markspanar på Vincent, i oktober. Och i oktober skrotas ju också Forden, enligt Vincent.
Utdrag ur spaningsuppslag:
841018 em besöker vi även adressen Eugeniavägen 25 - Billiga Anderssons adress - ävensom V***:s adress vad avser fordon som är registerarde på honom. (BKR 732, n/66 Opel Kadett, körförbud avst, CEA 685, m/54, Volvo P 1900, körförbud, avst, EDM 437, m/64, Opel Rekord, körförbud, avst.)
[slut på utdrag]
Helt galet, men knappast förvånande. Enligt advokatfirmans papper avgregistrerades Vincents släpvagn dagen efter att polisen besökte E-vägen och pratade med den storvuxna mannen.
Jag tror nästan att jag läst fel, men nej, jag har läst rätt. Och jag tror inte man ska skylla på polisen. Jag tror att Vincent (och ev flera personer) spelade tjuv-och-polis-spelet mkt bra.
Enligt en kvinna syns Vincent på MS-gatan i oktober 1984, men sedan är han puts väck, fram till 1985, då Teet har häktats och spaningen har kollapsat.
Och att man inte sög in och frågade ut Vincents sambo M*** N*** (som var insyltad i diverse trasselaffärer och firman på E-vägen) eller åtminstone telefonförhörde henne, det är fullständigt obegripligt. En av många gåtor.
Exakt hur släpet såg ut vet jag tyvärr inte. Jag känner inte till företaget ASJ-Fruehauf, och jag är helt rudis på bilar och trafik, som sagt var, och ett släp kan ju se ut på många sätt. Vi vet inte om det var en trailer med kapell, ett öppet flak eller ngn sorts byggvagn, men man kan inte få allt ...
Man kan också notera hur fräck Vincent var, om han nu talade sanning om bilarna och släpet.
Han kunde alltså inte träffa polisen, han var tydligen inte på E-vägen, han kunde inte ens ringa polisen, han var sjuk, men hans konkursfirma kunde skrota 1 bil och sälja tillbaka ett släp samtidigt som polisen letade efter honom, och han hade helt säkert ett finger med i spelet, den sluge fan, och ibland undrar jag om den store mannen i fönstret faktiskt var Vincent själv ...
ASJ-Fruehauf verkar främst vara stora timmersläp. Sådana knappt någon har användning för i Stockholm. Men kanske finns det mindre släp också som heter ASJ-Fruehauf? Vet nån vad för släp denna APN 417 var?
Denna Volvo och denna Ford var lastbilsregistrerade. Men vad var det för fordon egentligen? Lastbilar, skåpbilar, pickuper? Vet någon?
Jag kan inte hitta någon Volvomodell som heter F-70. Förstår någon vad det är? Volvo F7 däremot var en halvstor lastbil, som byggdes från 1978 och framåt.
__________________
APN 417 Släp ASJ-Fruehauf Registrerad på Billiga Andersson Express AB fram till 1984-10-19. Avbetalningsköp som återtagits av säljaren, H*** M*** AB, via D***:s bil AB i Bjärtrå och därefter sålts vidare [...]
BYS 573 Lb VOLVO F-70 Registrerad på Billiga Andersson & Ekman AB från 1980-06-25. Förvärvad av V*** O*** från Billiga Andersson Express AB:s konkursbo genom avtal 1982-08-24. Enligt O*** skrotad sommaren 1984.
CJM 034 Lb Ford Registrerad på Billiga Andersson & Ekman AB från 1980-11-24 till 1982-06-09, då den omregistrerades på Billiga Andersson Express AB. Förvärvad av V*** O*** från Billiga Anderssons Express AB:s konkursbo genom avtal 1982-08-24, sedan O*** bekräftat att fordonet tillhört Billiga Andersson Express AB. Enligt O*** var fordonet avställt sedan hösten 1980 och har skrotats i oktober 1984.
---------------
Lägg märke till att släpet är svårspårat, trots att det kan knytas till en säljare. Det såldes vidare, och till vem och när vet vi inte. Och bilarna är skrotade, enligt Vinof.
Samtliga 3 trafikobjekt som försvinner från Vinofs firma 1984 försvinner nära Catrines död, och varken bilarna eller släpet går att spåra 1985, med utgångspunkt från advokatfirmans uppgifter.
Lägg också märke till att återsäljandet (släpet: Fruehauf - avyttrat 19/10) sker ung samtidigt som polisen markspanar på Vincent, i oktober. Och i oktober skrotas ju också Forden, enligt Vincent.
Utdrag ur spaningsuppslag:
841018 em besöker vi även adressen Eugeniavägen 25 - Billiga Anderssons adress - ävensom V***:s adress vad avser fordon som är registerarde på honom. (BKR 732, n/66 Opel Kadett, körförbud avst, CEA 685, m/54, Volvo P 1900, körförbud, avst, EDM 437, m/64, Opel Rekord, körförbud, avst.)
[slut på utdrag]
Helt galet, men knappast förvånande. Enligt advokatfirmans papper avgregistrerades Vincents släpvagn dagen efter att polisen besökte E-vägen och pratade med den storvuxna mannen.
Jag tror nästan att jag läst fel, men nej, jag har läst rätt. Och jag tror inte man ska skylla på polisen. Jag tror att Vincent (och ev flera personer) spelade tjuv-och-polis-spelet mkt bra.
Enligt en kvinna syns Vincent på MS-gatan i oktober 1984, men sedan är han puts väck, fram till 1985, då Teet har häktats och spaningen har kollapsat.
Och att man inte sög in och frågade ut Vincents sambo M*** N*** (som var insyltad i diverse trasselaffärer och firman på E-vägen) eller åtminstone telefonförhörde henne, det är fullständigt obegripligt. En av många gåtor.
Exakt hur släpet såg ut vet jag tyvärr inte. Jag känner inte till företaget ASJ-Fruehauf, och jag är helt rudis på bilar och trafik, som sagt var, och ett släp kan ju se ut på många sätt. Vi vet inte om det var en trailer med kapell, ett öppet flak eller ngn sorts byggvagn, men man kan inte få allt ...
Man kan också notera hur fräck Vincent var, om han nu talade sanning om bilarna och släpet.
Han kunde alltså inte träffa polisen, han var tydligen inte på E-vägen, han kunde inte ens ringa polisen, han var sjuk, men hans konkursfirma kunde skrota 1 bil och sälja tillbaka ett släp samtidigt som polisen letade efter honom, och han hade helt säkert ett finger med i spelet, den sluge fan, och ibland undrar jag om den store mannen i fönstret faktiskt var Vincent själv ...
ASJ-Fruehauf verkar främst vara stora timmersläp. Sådana knappt någon har användning för i Stockholm. Men kanske finns det mindre släp också som heter ASJ-Fruehauf? Vet nån vad för släp denna APN 417 var?
Denna Volvo och denna Ford var lastbilsregistrerade. Men vad var det för fordon egentligen? Lastbilar, skåpbilar, pickuper? Vet någon?
Jag kan inte hitta någon Volvomodell som heter F-70. Förstår någon vad det är? Volvo F7 däremot var en halvstor lastbil, som byggdes från 1978 och framåt.
__________________
Lars-Göran Allgèns debattartikel i Dagens Medicin, publicerad i måndags, 16/6 2014:
Citat:
Ytterligare en länk till artikeln: http://www.dagensmedicin.se/debatt/debstotta-falskt-anklagade-lakare/
”Stötta falskt anklagade läkare!”
Det är dags för Läkarförbundet att omvärdera sin strutspolitik och aktivt verka för stöd, sakligt och moraliskt, till falskt anklagade läkare, skriver Lars-Göran Allgén.
Jan Halldin har i Läkartidningen nr 14 skrivit en artikel: ”Varför var kollegorna tysta i Astrid Lindgren-fallet?” Han diskuterar lojalitetsfrågor, värnande om sjukhusets goda namn och rykte och rädsla för repressalier.
Det finns ett liknande fall som kanske är ännu värre: behandlingen av Thomas Allgén (min son) och Teet Härm som felaktigt anklagades för mord och styckning av en prostituerad kvinna. Trots att de hela tiden förklarat sig oskyldiga blev de till slut förklarade skyldiga till att ha styckat kvinnan. Bevisningen, som i efterhand dömts ut som oseriös, byggde helt på ”berättelser” och andra vaga indicier. De poliser som i dag har satt sig in i fallet ser läkarna som oskyldiga.
Det har snart gått 30 år sedan den processen startades. Ett antal läkare krävde tidigt uteslutning av de båda läkarna ur Läkarförbundet, angrep dem i Läkartidningen och i skrivelser till Svenska läkaresällskapet etcetera. Denna förtalskampanj och verbala lynchning av kollegor är inte förenligt med Läkarförbundets etiska regler. Förbundet var passivt. Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet agerade åklagare. Läkare, några jäviga, engagerades som sakkunnigvittnen.
Kollegor som ställde upp till försvar i förbundet och vis-á-vis Socialstyrelsen hindrades att vittna genom förtalskampanjer, motarbetades vid fullmäktigemöten, tvingades lämna läkartjänst etcetera. Var finns den empati som borde vara en självklarhet för varje läkare? Eller civilkurage? De som angrep – hade de noga gått igenom fakta i målet? Teet och Thomas friades av tingsrätten men ett tillägg i domskälen sade att de hade styckat kvinnan. Ett sataniskt påstående, som inte gick att överklaga, varför de inte bereddes tillfälle att försvara sig. Det ledde till livstidsstraff genom deslegitimation.
I en senare tingsrättsdom konstaterades att 27 grava felaktigheter hade begåtts av domstolar och myndigheter. Upprepade överklaganden och genomarbetade resningsansökningar har ingivits utan framgång. Frågan är av allmänt intresse för alla läkare, sjuksköterskor och andra legitimerade befattningshavare som kan drabbas på liknande sätt.
Konsekvenserna av felaktiga anklagelser kan bli enorma, som för Thomas och Teet, med återverkningar på närstående, vänner och bekanta. Båda har förlorat kontakten med sina barn som också är stora, oskyldiga förlorare. För de båda läkarna gäller livslångt yrkesförbud.
Det var skrämmande kampanjer mot dem. Före lagakraftvunnen dom gick dåvarande generaldirektören i Socialstyrelsen ut i media med uppmaning till sjukvårdshuvudmännen att inte anställa dem.
Thomas inkallades till repövning som värnpliktig läkare. En kurskamrat spred budskapet att han var misstänkt för styckning av en kvinna, vilket ledde till att Thomas fick lämna tjänstgöringen. Vid samma tid sökte han sjukhusvikariat och förklarades välkommen men plötsligt var tjänsten redan tillsatt. En sjukhusdirektör ansåg att han inte skulle tillåtas åhöra ett föredrag av en kurskamrat. Teet avstängdes från sin tjänstgöring och vägrades återinträda.
Thomas och Teet häktades 1987 med totala restriktioner under mer än fem månader, ingen kontakt med omvärlden, inga tidningar, tv eller radio. Utstuderad tortyr i avsikt att knäcka dem. ”Sensory deprivation” med risk för psykiska störningar. Till detta bidrog avsiktlig desinformation. Det kunde leda till posttraumatiskt stressyndrom. Jag tilläts träffa Thomas men under avlyssning i förhoppningen att man skulle få belägg för sina misstankar eftersom man helt saknade bevis.
Läkarförbundet vägrade 2008 att mottaga information om utvecklingen i fallet från mig, medlem i förbundet sedan mer än 60 år. (Numera är dock förbundet informerat).
Det är förståeligt om man inte ingriper till stöd för oskyldigt utpekade kollegor om det innebär risk för repressalier, förlust av tjänst och inkomst, möjligheter till forskning etcetera. Men man bör tänka sig för innan man initierar eller deltar i massmediala drev. Krav måste ställas på chefer att visa civilkurage och försvara sina medarbetare om de blir oskyldigt misstänkta. I Teets fall var det precis tvärtom. ”Chefen”, forskningshandledaren, var rädd om sin egen karriär och arbetade som jävigt sakkunnigvittne aktivt för att få Teet fälld. Han angrep föreståndaren för enheten som verkade för att annan sakkunnig borde väljas och genom utspridande av falska rykten hindrade han en annan kollega från att vittna i kammarrätten. Båda de angripna kollegorna tog mycket illa vid sig.
Läkarförbundet har som fackförbund till uppgift att värna om medlemmarnas intressen. Bland förbundets mer än 30 000 medlemmar finns högkompetenta representanter för olika specialiteter, som kan aktiveras om läkare utsätts för falska anklagelser och behöver stöd både i sak och moraliskt. Förbundet kan verka med tunga medicinska sakskäl. I dåvarande ansvarsnämnden, HSAN, fanns en representant från Saco/Läkarförbundet, den ende medicinskt sakkunnige, men han medverkade i beslutet om deslegitimering tillsammans med andra fackliga och politiska företrädare mot de båda höga juristernas avrådan! Politiseringen av beslutet belyses ytterligare av att ordföranden dagen efter sin reservation mot beslutet vägrades tidigare överenskommen förlängning av ordförandeskapet!
Det är dags för Läkarförbundet att omvärdera sin strutspolitik och räddhåga och aktivt verka för stöd, sakligt och moraliskt, till falskt anklagade läkare. De etiska reglerna måste fylla en funktion i ett hårt samhällsklimat. Varnande tendenser finns att göra om läkarkåren till rapportörer, poliser och domare i stället för att värna om våra patienters intressen. Läkare som sakkunniga får inte vara medlöpare till polis/åklagare eller främja egna intressen. Man kan tacka nej!
Det är dags för Läkarförbundet att omvärdera sin strutspolitik och aktivt verka för stöd, sakligt och moraliskt, till falskt anklagade läkare, skriver Lars-Göran Allgén.
Jan Halldin har i Läkartidningen nr 14 skrivit en artikel: ”Varför var kollegorna tysta i Astrid Lindgren-fallet?” Han diskuterar lojalitetsfrågor, värnande om sjukhusets goda namn och rykte och rädsla för repressalier.
Det finns ett liknande fall som kanske är ännu värre: behandlingen av Thomas Allgén (min son) och Teet Härm som felaktigt anklagades för mord och styckning av en prostituerad kvinna. Trots att de hela tiden förklarat sig oskyldiga blev de till slut förklarade skyldiga till att ha styckat kvinnan. Bevisningen, som i efterhand dömts ut som oseriös, byggde helt på ”berättelser” och andra vaga indicier. De poliser som i dag har satt sig in i fallet ser läkarna som oskyldiga.
Det har snart gått 30 år sedan den processen startades. Ett antal läkare krävde tidigt uteslutning av de båda läkarna ur Läkarförbundet, angrep dem i Läkartidningen och i skrivelser till Svenska läkaresällskapet etcetera. Denna förtalskampanj och verbala lynchning av kollegor är inte förenligt med Läkarförbundets etiska regler. Förbundet var passivt. Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet agerade åklagare. Läkare, några jäviga, engagerades som sakkunnigvittnen.
Kollegor som ställde upp till försvar i förbundet och vis-á-vis Socialstyrelsen hindrades att vittna genom förtalskampanjer, motarbetades vid fullmäktigemöten, tvingades lämna läkartjänst etcetera. Var finns den empati som borde vara en självklarhet för varje läkare? Eller civilkurage? De som angrep – hade de noga gått igenom fakta i målet? Teet och Thomas friades av tingsrätten men ett tillägg i domskälen sade att de hade styckat kvinnan. Ett sataniskt påstående, som inte gick att överklaga, varför de inte bereddes tillfälle att försvara sig. Det ledde till livstidsstraff genom deslegitimation.
I en senare tingsrättsdom konstaterades att 27 grava felaktigheter hade begåtts av domstolar och myndigheter. Upprepade överklaganden och genomarbetade resningsansökningar har ingivits utan framgång. Frågan är av allmänt intresse för alla läkare, sjuksköterskor och andra legitimerade befattningshavare som kan drabbas på liknande sätt.
Konsekvenserna av felaktiga anklagelser kan bli enorma, som för Thomas och Teet, med återverkningar på närstående, vänner och bekanta. Båda har förlorat kontakten med sina barn som också är stora, oskyldiga förlorare. För de båda läkarna gäller livslångt yrkesförbud.
Det var skrämmande kampanjer mot dem. Före lagakraftvunnen dom gick dåvarande generaldirektören i Socialstyrelsen ut i media med uppmaning till sjukvårdshuvudmännen att inte anställa dem.
Thomas inkallades till repövning som värnpliktig läkare. En kurskamrat spred budskapet att han var misstänkt för styckning av en kvinna, vilket ledde till att Thomas fick lämna tjänstgöringen. Vid samma tid sökte han sjukhusvikariat och förklarades välkommen men plötsligt var tjänsten redan tillsatt. En sjukhusdirektör ansåg att han inte skulle tillåtas åhöra ett föredrag av en kurskamrat. Teet avstängdes från sin tjänstgöring och vägrades återinträda.
Thomas och Teet häktades 1987 med totala restriktioner under mer än fem månader, ingen kontakt med omvärlden, inga tidningar, tv eller radio. Utstuderad tortyr i avsikt att knäcka dem. ”Sensory deprivation” med risk för psykiska störningar. Till detta bidrog avsiktlig desinformation. Det kunde leda till posttraumatiskt stressyndrom. Jag tilläts träffa Thomas men under avlyssning i förhoppningen att man skulle få belägg för sina misstankar eftersom man helt saknade bevis.
Läkarförbundet vägrade 2008 att mottaga information om utvecklingen i fallet från mig, medlem i förbundet sedan mer än 60 år. (Numera är dock förbundet informerat).
Det är förståeligt om man inte ingriper till stöd för oskyldigt utpekade kollegor om det innebär risk för repressalier, förlust av tjänst och inkomst, möjligheter till forskning etcetera. Men man bör tänka sig för innan man initierar eller deltar i massmediala drev. Krav måste ställas på chefer att visa civilkurage och försvara sina medarbetare om de blir oskyldigt misstänkta. I Teets fall var det precis tvärtom. ”Chefen”, forskningshandledaren, var rädd om sin egen karriär och arbetade som jävigt sakkunnigvittne aktivt för att få Teet fälld. Han angrep föreståndaren för enheten som verkade för att annan sakkunnig borde väljas och genom utspridande av falska rykten hindrade han en annan kollega från att vittna i kammarrätten. Båda de angripna kollegorna tog mycket illa vid sig.
Läkarförbundet har som fackförbund till uppgift att värna om medlemmarnas intressen. Bland förbundets mer än 30 000 medlemmar finns högkompetenta representanter för olika specialiteter, som kan aktiveras om läkare utsätts för falska anklagelser och behöver stöd både i sak och moraliskt. Förbundet kan verka med tunga medicinska sakskäl. I dåvarande ansvarsnämnden, HSAN, fanns en representant från Saco/Läkarförbundet, den ende medicinskt sakkunnige, men han medverkade i beslutet om deslegitimering tillsammans med andra fackliga och politiska företrädare mot de båda höga juristernas avrådan! Politiseringen av beslutet belyses ytterligare av att ordföranden dagen efter sin reservation mot beslutet vägrades tidigare överenskommen förlängning av ordförandeskapet!
Det är dags för Läkarförbundet att omvärdera sin strutspolitik och räddhåga och aktivt verka för stöd, sakligt och moraliskt, till falskt anklagade läkare. De etiska reglerna måste fylla en funktion i ett hårt samhällsklimat. Varnande tendenser finns att göra om läkarkåren till rapportörer, poliser och domare i stället för att värna om våra patienters intressen. Läkare som sakkunniga får inte vara medlöpare till polis/åklagare eller främja egna intressen. Man kan tacka nej!
För den som vill titta lite närmre på de källor som Lars Göran Allgén nämner i sin referenslista finns de här nedan.
•Jan Halldin, Läkartidningen, nr 14, 615, 2014.
•Per Lindeberg, Döden är en man, Fischer & Co, 1999.
•Per Lindeberg, Döden är en man. Styckmordet, myterna, efterspelet, Fischer & Co, 2008.
•Astrid Holgerson, Birgit Hellbom, Facts or fiction as evidence in court. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm studies in educational psychology, 27, 1997.
•Anders Agell, Anatomin av en häxprocess, Jure Bokhandel, Stockholm, 2004.
•Lars-Erik Tillinger, Styckmordsmålet. En svensk Dreyfusaffär. Juridisk Tidskrift, nr 4, 1999-2000.
•Anders Frigell, Resningsansökan till Högsta förvaltningsdomstolen, i mål 5654-10, 5656-10. 2010.
Tidigare av Lars Göran Allgén "Stoppa drevet mot min son" DN Debatt 2005-06-04.
Kommer Thomas Allgén bli rentvådd och kommer han att få återse sin dotter? I en artikel från 2002 skriver Monica Dahlström Lannes att hon "vet vad den nu vuxna dottern tycker" Förhoppningsvis har hon ändrat sig idag.
•Jan Halldin, Läkartidningen, nr 14, 615, 2014.
•Per Lindeberg, Döden är en man, Fischer & Co, 1999.
•Per Lindeberg, Döden är en man. Styckmordet, myterna, efterspelet, Fischer & Co, 2008.
•Astrid Holgerson, Birgit Hellbom, Facts or fiction as evidence in court. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm studies in educational psychology, 27, 1997.
•Anders Agell, Anatomin av en häxprocess, Jure Bokhandel, Stockholm, 2004.
•Lars-Erik Tillinger, Styckmordsmålet. En svensk Dreyfusaffär. Juridisk Tidskrift, nr 4, 1999-2000.
•Anders Frigell, Resningsansökan till Högsta förvaltningsdomstolen, i mål 5654-10, 5656-10. 2010.
Tidigare av Lars Göran Allgén "Stoppa drevet mot min son" DN Debatt 2005-06-04.
Kommer Thomas Allgén bli rentvådd och kommer han att få återse sin dotter? I en artikel från 2002 skriver Monica Dahlström Lannes att hon "vet vad den nu vuxna dottern tycker" Förhoppningsvis har hon ändrat sig idag.
__________________
Senast redigerad av echoesofglory 2014-06-20 kl. 22:41.
Senast redigerad av echoesofglory 2014-06-20 kl. 22:41.
Här har Du en poäng. Såväl polisen som Hanna Olsson m fl har missat denna intressanta koppling. Frimurarna var i högsta grad inblandade p g a sitt stora intresse för blod och skelett. Da Costas kranium ligger i Frimurarnas (för Polisen oåtkomliga) källarvalv. Uppgiften att kraniet skulle ha förvarats på "Obducentens" tjänsterum är alltså felaktig. Bland medlemmarna i denna hemliga och suspekta sekt finns många personer (bara män) som nog inte skulle tåla en närmare granskning.
Citat:
Catrine da Costa var inte transportstyckad. Man hade bland annat skurit bort vagina och livmoder på henne, och ett av brösten samt huvudet, och med ganska mycket finlir antar jag frilagt rektum. Det hela var gjort av någon som var utbildad på området och som uppenbarligen sjuk.
(det fetade)
Det finns inget som styrker ditt påstående, läs här:
"I ett utlåtande av professor och specialist i rättsmedicin Anders Eriksson mfl konstateras att inte något moment i styckningen krävt "allmänna medicinska kunskaper i kirurgi, ortopedi, anatomi och obduktionsteknik". [min fetning] De som undertecknar utlåtandet representerar sakkunskapen i rättsmedicin i Sverige. Ett flertal framstående rättsmedicinare i Norden har instämt i de bedömningar som Anders Eriksson mfl gör." Källa.
Kan du hitta en nutida källa som motsäger Eriksson mfl?
__________________
Senast redigerad av echoesofglory 2014-06-21 kl. 11:40.
Senast redigerad av echoesofglory 2014-06-21 kl. 11:40.
Citat:
Snacket om en transportstyckning är befängt och syftar bara till att få bort den besvärliga pekpinnen åt ett visst håll, båda brösten var väl dessutom bortskurna (inte bara det ena som du skriver) men vill minnas att bara det ena bröstet återfanns, kan det bero på att det fanns skador på det andra bröstet som kunde avslöja för mycket ?
De som hävdar att styckningen ej krävde allmänna kunskaper i kirurgi, ortopedi, anatomi osv av gärningsmannen är ute och cyklar och det med punktering på båda däcken, för att kunna dölja dödsorsaken så pass väl som ändå var fallet här så krävdes det väl just ovan nämnda kunskaper ?
__________________
Senast redigerad av Lawnmoverman2011 2014-06-22 kl. 01:28.
Senast redigerad av Lawnmoverman2011 2014-06-22 kl. 01:28.
Citat:
Ja allt tog sin början för snart 30 år sedan men allmänläkaren kom i bilden långt senare än obducenten, när man läser debattartikeln så förleds man att tro att de båda herrarna blev misstänkta för inblandning samtidigt, så är icke fallet.
Bevisningen byggde helt på "berättelser" hävdas det men är inte det en ganska lustig och märklig omskrivning och benämning av vittnesmål gjorda av flera av varandra oberoende personer som dessutom vittnade under ed i två olika domstolar -88 och -91 ?
__________________
Senast redigerad av Lawnmoverman2011 2014-06-22 kl. 02:05.
Senast redigerad av Lawnmoverman2011 2014-06-22 kl. 02:05.
Citat:
Ditt första påstående: Var någonstans i texten föranleds man att tro att de båda blev inblandade samtidigt? Jag har läst texten flera gånger men inte hittat någonstans det insinueras att båda två skulle blivit inblandade i fallet samtidigt.1 Ja allt tog sin början för snart 30 år sedan men allmänläkaren kom i bilden långt senare än obducenten, när man läser debattartikeln så förleds man att tro att de båda herrarna blev misstänkta för inblandning samtidigt, så är icke fallet.
2 Bevisningen byggde helt på "berättelser" hävdas det men är inte det en ganska lustig och märklig omskrivning och benämning av vittnesmål gjorda av flera av varandra oberoende personer som dessutom vittnade under ed i två olika domstolar -88 och -91 ?
2 Bevisningen byggde helt på "berättelser" hävdas det men är inte det en ganska lustig och märklig omskrivning och benämning av vittnesmål gjorda av flera av varandra oberoende personer som dessutom vittnade under ed i två olika domstolar -88 och -91 ?
Är det meningen: "Det har snart gått 30 år sedan den processen startades."?
Teet Härm blev ju anhållen i början av december 1984 men släpptes efter några dagar. Ungefär samtidigt (slutet av december 1984) polisanmäldes Thomas Allgén av Christina misstänkt för incest mot deras dotter. Flera anmälningar senare, utan att man kunde hitta det minsta som tydde på att barnet skulle bli utsatt för något, lanserade Christina idèn om Thomas, tillsammans med Teet Härm, som potentiella "styckmördare". Thomas förhördes första gången om Catrine da Costa, i januari 1986.
Allt tog ju sin början för "snart 30 år sedan", för båda dessa personer. Teet Härm, som för 29 år och sex månader sedan drogs in i fallet, först som ensam misstänkt för mordet på da Costa, senare tillsammans med Thomas. Thomas Allgén polisanmäldes för 29 år och sex månader sedan för incest, och för 28 år och fem månader sedan drogs han in fallet Catrine da Costa.
Till ditt andra påstående: Den är ju byggd på berättelser. Eller har du någon egen hemlig teknisk bevisning som inte tingsrätten sett?
Den enda tekniska bevisning som finns i fallet, den handduk som hittades precis bredvid en av fyndplatserna, talar från läkarna som gärningsmän. Med hjälp av mitokondrie-DNA kunde spår på handduken matchas med DNA från Catrine da Costas mamma. På denna handduken kunde man inte hitta spår från varken Thomas Allgén eller Teet Härm.
När detta senast diskuterades i tråden inledde vissa debattörer i tråden något slags ologiskt upprop mot att DNA minsann inte var trovärdigt. Jag vet inte om meningsslösheten att ifrågasätta en DNA-matchning gick upp för dem, för sedan övergick det till ett slags konstaterande att "bara för att deras DNA inte finns på handduken, innebär det inte att de inte kan vara gärningsmän". Sedan gjordes väl något tappert försök att insinuera att frånvaron av läkarnas DNA på något sätt ändå kunde tala för dem som gärninsmän.
Hur som helst, vad är det som gör att du inte håller med Lars-Göran Allgèn när han kallar det för berättelser?
En mammas berättelse av vad hennes treåriga dotter, som med hjälp av ledande frågor, svarat på vad hon skulle ha upplevt vid ett och ett halvt års ålder, skulle jag villa kalla för en berättelse. Det benämndes det ju också som, "barnets berättelse", eller kanske mer förtydligat "mammans berättelse".
Sedan har vi vad en gammal dam berättat vad hon såg under en promenad några år tidigare. Och vad ett vittnesmål från ett fotohandlarpar där minnesbilder från ett par år tillbaka skapades och växte fram, ungefär i samma takt som kvällstidningarna tävlade om vem som kunde hitta på metaforer som bäst beskrev den patriarkaliska ondska läkarna representerade. Eller historien med Seppäläs (fabricerade) dagböcker. Det, om något, är ju en historia för sig.
Citat:
Ditt första påstående: Var någonstans i texten föranleds man att tro att de båda blev inblandade samtidigt? Jag har läst texten flera gånger men inte hittat någonstans det insinueras att båda två skulle blivit inblandade i fallet samtidigt.
Är det meningen: "Det har snart gått 30 år sedan den processen startades."?
Teet Härm blev ju anhållen i början av december 1984 men släpptes efter några dagar. Ungefär samtidigt (slutet av december 1984) polisanmäldes Thomas Allgén av Christina misstänkt för incest mot deras dotter. Flera anmälningar senare, utan att man kunde hitta det minsta som tydde på att barnet skulle bli utsatt för något, lanserade Christina idèn om Thomas, tillsammans med Teet Härm, som potentiella "styckmördare". Thomas förhördes första gången om Catrine da Costa, i januari 1986.
Allt tog ju sin början för "snart 30 år sedan", för båda dessa personer. Teet Härm, som för 29 år och sex månader sedan drogs in i fallet, först som ensam misstänkt för mordet på da Costa, senare tillsammans med Thomas. Thomas Allgén polisanmäldes för 29 år och sex månader sedan för incest, och för 28 år och fem månader sedan drogs han in fallet Catrine da Costa.
Till ditt andra påstående: Den är ju byggd på berättelser. Eller har du någon egen hemlig teknisk bevisning som inte tingsrätten sett?
Den enda tekniska bevisning som finns i fallet, den handduk som hittades precis bredvid en av fyndplatserna, talar från läkarna som gärningsmän. Med hjälp av mitokondrie-DNA kunde spår på handduken matchas med DNA från Catrine da Costas mamma. På denna handduken kunde man inte hitta spår från varken Thomas Allgén eller Teet Härm.
När detta senast diskuterades i tråden inledde vissa debattörer i tråden något slags ologiskt upprop mot att DNA minsann inte var trovärdigt. Jag vet inte om meningsslösheten att ifrågasätta en DNA-matchning gick upp för dem, för sedan övergick det till ett slags konstaterande att "bara för att deras DNA inte finns på handduken, innebär det inte att de inte kan vara gärningsmän". Sedan gjordes väl något tappert försök att insinuera att frånvaron av läkarnas DNA på något sätt ändå kunde tala för dem som gärninsmän.
Hur som helst, vad är det som gör att du inte håller med Lars-Göran Allgèn när han kallar det för berättelser?
En mammas berättelse av vad hennes treåriga dotter, som med hjälp av ledande frågor, svarat på vad hon skulle ha upplevt vid ett och ett halvt års ålder, skulle jag villa kalla för en berättelse. Det benämndes det ju också som, "barnets berättelse", eller kanske mer förtydligat "mammans berättelse".
Sedan har vi vad en gammal dam berättat vad hon såg under en promenad några år tidigare. Och vad ett vittnesmål från ett fotohandlarpar där minnesbilder från ett par år tillbaka skapades och växte fram, ungefär i samma takt som kvällstidningarna tävlade om vem som kunde hitta på metaforer som bäst beskrev den patriarkaliska ondska läkarna representerade. Eller historien med Seppäläs (fabricerade) dagböcker. Det, om något, är ju en historia för sig.
Är det meningen: "Det har snart gått 30 år sedan den processen startades."?
Teet Härm blev ju anhållen i början av december 1984 men släpptes efter några dagar. Ungefär samtidigt (slutet av december 1984) polisanmäldes Thomas Allgén av Christina misstänkt för incest mot deras dotter. Flera anmälningar senare, utan att man kunde hitta det minsta som tydde på att barnet skulle bli utsatt för något, lanserade Christina idèn om Thomas, tillsammans med Teet Härm, som potentiella "styckmördare". Thomas förhördes första gången om Catrine da Costa, i januari 1986.
Allt tog ju sin början för "snart 30 år sedan", för båda dessa personer. Teet Härm, som för 29 år och sex månader sedan drogs in i fallet, först som ensam misstänkt för mordet på da Costa, senare tillsammans med Thomas. Thomas Allgén polisanmäldes för 29 år och sex månader sedan för incest, och för 28 år och fem månader sedan drogs han in fallet Catrine da Costa.
Till ditt andra påstående: Den är ju byggd på berättelser. Eller har du någon egen hemlig teknisk bevisning som inte tingsrätten sett?
Den enda tekniska bevisning som finns i fallet, den handduk som hittades precis bredvid en av fyndplatserna, talar från läkarna som gärningsmän. Med hjälp av mitokondrie-DNA kunde spår på handduken matchas med DNA från Catrine da Costas mamma. På denna handduken kunde man inte hitta spår från varken Thomas Allgén eller Teet Härm.
När detta senast diskuterades i tråden inledde vissa debattörer i tråden något slags ologiskt upprop mot att DNA minsann inte var trovärdigt. Jag vet inte om meningsslösheten att ifrågasätta en DNA-matchning gick upp för dem, för sedan övergick det till ett slags konstaterande att "bara för att deras DNA inte finns på handduken, innebär det inte att de inte kan vara gärningsmän". Sedan gjordes väl något tappert försök att insinuera att frånvaron av läkarnas DNA på något sätt ändå kunde tala för dem som gärninsmän.
Hur som helst, vad är det som gör att du inte håller med Lars-Göran Allgèn när han kallar det för berättelser?
En mammas berättelse av vad hennes treåriga dotter, som med hjälp av ledande frågor, svarat på vad hon skulle ha upplevt vid ett och ett halvt års ålder, skulle jag villa kalla för en berättelse. Det benämndes det ju också som, "barnets berättelse", eller kanske mer förtydligat "mammans berättelse".
Sedan har vi vad en gammal dam berättat vad hon såg under en promenad några år tidigare. Och vad ett vittnesmål från ett fotohandlarpar där minnesbilder från ett par år tillbaka skapades och växte fram, ungefär i samma takt som kvällstidningarna tävlade om vem som kunde hitta på metaforer som bäst beskrev den patriarkaliska ondska läkarna representerade. Eller historien med Seppäläs (fabricerade) dagböcker. Det, om något, är ju en historia för sig.
Du glömde påpassligt nog tunnelbanepolisen Rådens observation tidigt 1984 av den ene av herrarna i sällskap med Catrine, här var det inte direkt frågan om någon äldre dam eller någon nedgången missbrukare utan en kvinnlig polis som kände igen båda två sen tidigare och det ganska väl.
Rådens "berättelse" går inte bara att avfärda och klumpa ihop med de andra vittnena.
Citat:
Nu svarade du inte på mitt inlägg, utan du påpekade bara att jag inte tagit med Marie Rådèns vittnesmål när jag gav exempel på olika "berättelser" som utgjorde anklagelserna mot Thomas Allgén och Teet Härm. Men visst, jag kan nämna det kort också. Det kan läggas som ett tillägg precis i slutet av mitt inlägg.Du glömde påpassligt nog tunnelbanepolisen Rådens observation tidigt 1984 av den ene av herrarna i sällskap med Catrine, här var det inte direkt frågan om någon äldre dam eller någon nedgången missbrukare utan en kvinnlig polis som kände igen båda två sen tidigare och det ganska väl.
Rådens "berättelse" går inte bara att avfärda och klumpa ihop med de andra vittnena.
Rådens "berättelse" går inte bara att avfärda och klumpa ihop med de andra vittnena.
Den nyutexaminerade polisen Marie Rådèn, trädde fram när polisen saknade en koppling mellan Teet Härm och Catrine da Costa. Hon påstod då att hon sett de båda tillsammans i tunnelbanan några år tidigare. Ingen kollega kunde styrka påståendet. Rådèns trovärdighet har ifrågasatts då hon påstod att hon själv sett säckar som luktade lik, och enligt egen utsägo läst i tidningen dagen efter att det var Catrine da Costa som låg i de säckarna. Hur hon kunde göra det, när da Costa inte identifierades förrän några veckor senare, då vid ett ett annat säckfynd en bit därifrån, förklarades aldrig. Egendomligheten i att en polis upptäcker säckar som luktar lik och sen bara håller tyst om det är ganska uppenbar dessutom. Säckarna ska dessutom ha varit dolt av buskage och växtlighet. Bra att du tog upp Rådèn, då fick jag anledning att posta en länk till ett tidigare inlägg om henne:
Citat:
Lite fakta kring Marie Rådén:
Hon berättar i ett förhör i början av 1988 att hon en dag på sommaren eller försommaren 1984 med kollegor var ute och fystränade i Karlberg. Hon kom ihåg att det var på en onsdag.
Hon berättar att hon kände en stark liklukt i området. Hon nämnde i förbifarten att "vi såg dom här plastsäckarna också som stod där"..."Sedan dagen efter kunde man läsa att de hade funnit Catrine da Costa i just de här plastsäckarna som vi hade ... gått och åkt förbi".
Hur man än gärna vill att Marie Rådén ska vara trovärdig finns det några oerhört besväranade omständigheter för de som försöker upprätthålla hennes trovärdighet.
Hon berättar alltså att hon sett säckarna vid träningspasset vid Karlberg (platsen för första säckfyndet, 18 juli) och hon berättar att hon dagen efter läste att det var Catrine da Costa i nämnda säckar.
Catrine da Costa identifierades först mer än tre veckor senare, då vid ett annat säckfynd en bit därifrån. Säckarna vid Karlberg som Rådén uppgav hon sett var väl dolda bland buskage och grenar och polisen konstaterade att det "torde varit mycket svårt för förbipassagerande att över huvud taget se plastsäckarna i urpsprungsläget". Rådèn ska alltså inte bara undersökt platsen och hittat säckarna, källan till liklukten - hon ska dessutom bara gått därifrån utan vidare åtgärd.
Hon säger att hon "några dagar innan" nämnda händelse sett Catrine da Costa.
Växtligheten under en säck vid det andra säckfyndet berättade att da Costa 'måste ha avlidit'/'säckarna dumpats' i slutet av juni.
Marie Rådén säger angående hennes påstådda observation av Härm och da Costa i tunnelbanan att "det var fruktansvärt märkvärdigt att se dom två tillsammans". Trots det trodde hon senare att det var ett välkänt faktum att de två setts tillsammans.
Rådén verkade otvetydigt ha en viss typ av koppling till da Costa och hela fallet. Hon träffade ofta da Costa i tjänsten. Hon påstod att hon observerat henne och Härm i tunnelbanan. Hon påstod sig ha sett säckarna som sedan konstaterades innehålla hennes kvarlevor. Hon visste vem Teet Härm var. Enligt egen utsago skulle han vara välkänd på Malmskillnadsgatan, ett ställe hon även visste att da Costa gick på. Hon ansåg att Härm var "onormalt kall och att han tillsammans med sin obduktionsassistent mer eller mindre hånade liket". Hon skulle dessutom sett dessa två i tunnelbanan.
Ändå hörde hon inte av sig när da Costa identifierades och hennes mördare eftersöktes? Ändå hörde hon inte av sig med uppgifterna om att hon sett den misstänkte mördaren och offret tillsammans en tid innan mordet? Hon var ju dessutom polis och torde vetat betydelsen i att folk hör av sig med observationer kring brott.
---
Gemene man under 80-talet läste troligen många av artiklarna som skrevs om fallet. Skulle Rådén, som dessutom väl kände till både offret och misstänkte gärningsmannen (hon skulle dessutom sett de två tillsammans), och som dessutom var polis, inte läst i tidningarna att polisen inte hittat någon koppling mellan da Costa och Härm? Skulle hon tagit för givet att de uppgifterna redan fanns?
Uppgifterna ovan är hämtade ur förhöret hållet 12/1 1988
Hon berättar i ett förhör i början av 1988 att hon en dag på sommaren eller försommaren 1984 med kollegor var ute och fystränade i Karlberg. Hon kom ihåg att det var på en onsdag.
Hon berättar att hon kände en stark liklukt i området. Hon nämnde i förbifarten att "vi såg dom här plastsäckarna också som stod där"..."Sedan dagen efter kunde man läsa att de hade funnit Catrine da Costa i just de här plastsäckarna som vi hade ... gått och åkt förbi".
Hur man än gärna vill att Marie Rådén ska vara trovärdig finns det några oerhört besväranade omständigheter för de som försöker upprätthålla hennes trovärdighet.
Hon berättar alltså att hon sett säckarna vid träningspasset vid Karlberg (platsen för första säckfyndet, 18 juli) och hon berättar att hon dagen efter läste att det var Catrine da Costa i nämnda säckar.
Catrine da Costa identifierades först mer än tre veckor senare, då vid ett annat säckfynd en bit därifrån. Säckarna vid Karlberg som Rådén uppgav hon sett var väl dolda bland buskage och grenar och polisen konstaterade att det "torde varit mycket svårt för förbipassagerande att över huvud taget se plastsäckarna i urpsprungsläget". Rådèn ska alltså inte bara undersökt platsen och hittat säckarna, källan till liklukten - hon ska dessutom bara gått därifrån utan vidare åtgärd.
Hon säger att hon "några dagar innan" nämnda händelse sett Catrine da Costa.
Växtligheten under en säck vid det andra säckfyndet berättade att da Costa 'måste ha avlidit'/'säckarna dumpats' i slutet av juni.
Marie Rådén säger angående hennes påstådda observation av Härm och da Costa i tunnelbanan att "det var fruktansvärt märkvärdigt att se dom två tillsammans". Trots det trodde hon senare att det var ett välkänt faktum att de två setts tillsammans.
Rådén verkade otvetydigt ha en viss typ av koppling till da Costa och hela fallet. Hon träffade ofta da Costa i tjänsten. Hon påstod att hon observerat henne och Härm i tunnelbanan. Hon påstod sig ha sett säckarna som sedan konstaterades innehålla hennes kvarlevor. Hon visste vem Teet Härm var. Enligt egen utsago skulle han vara välkänd på Malmskillnadsgatan, ett ställe hon även visste att da Costa gick på. Hon ansåg att Härm var "onormalt kall och att han tillsammans med sin obduktionsassistent mer eller mindre hånade liket". Hon skulle dessutom sett dessa två i tunnelbanan.
Ändå hörde hon inte av sig när da Costa identifierades och hennes mördare eftersöktes? Ändå hörde hon inte av sig med uppgifterna om att hon sett den misstänkte mördaren och offret tillsammans en tid innan mordet? Hon var ju dessutom polis och torde vetat betydelsen i att folk hör av sig med observationer kring brott.
---
Gemene man under 80-talet läste troligen många av artiklarna som skrevs om fallet. Skulle Rådén, som dessutom väl kände till både offret och misstänkte gärningsmannen (hon skulle dessutom sett de två tillsammans), och som dessutom var polis, inte läst i tidningarna att polisen inte hittat någon koppling mellan da Costa och Härm? Skulle hon tagit för givet att de uppgifterna redan fanns?
Uppgifterna ovan är hämtade ur förhöret hållet 12/1 1988
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera