Citat:
Fast om Jesus hade inkluderat sig själv i "den ende sanne Guden" här så hade han ju inte varit något som denne sänt. Då hade meningen slutat vid "oss, den ende sanne Guden", vilket hade inkluderat både Fadern och Sonen (och ev. Anden). Som versen står talar den om Fadern som "den ende sanne Guden" och om Sonen som "honom som du har sänt" - ifall det istället var deras gemensamma väsen som beskrevs skulle vi läsa "oss, den ende sanne Guden", eller om Faderns sändande av Sonen också skulle beskrivas "att de känner oss, den ende sanne Guden, och att de vet att Fadern sänt Sonen".
Alltså, visst skulle texten förändras om Jesus hade syftat till personernas gemensamma väsen istället för till personen Fadern som den ende sanne Guden - vilket ju är lite av min poäng; som texten står ser titeln inte ut att vara riktad till någon annan än Fadern, hade Jesus velat inkludera sig själv i den han kallade den ende sanne Guden så hade han kunnat göra det genom att uttrycka sig lite annorlunda.
Citat:
Texten använder "ende" om Gud. Den pekar inte alls ut Fadern som den ende.
Fadern = "du" i texten. "Du" = den ende sanne Guden. Fadern pekas ut som den ende sanne Guden som texten står. Som sagt, annars hade vi haft "oss", vilket Jesus strax efteråt använder för att syfta till "du" och "jag", Fadern och Sonen, tillsammans.
Citat:
Ja, vi är helt överens om detta, det är Fadern som sänder sin Son till männskorna. Det är också Fadern som i texten beskrivs som den ende sanne Guden. Eftersom Sonen sedan talar till Fadern och inte sig själv begagnar han sig av andra persons pronomen singularis.
Här håller du alltså med om att Jesus kallar personen Fadern för den ende sanne Guden, och kallar sig själv för någon sänd av den som kallas den ende sanne Guden (Fadern), eller missar jag något?
Citat:
Nej, och det beror på att han talar till en annan person än sig själv.
Fast jag har ju redan visat att detta inte gör att det blir mindre naturligt att tala om "oss" om man menar oss - liksom att Jesus gör just detta i samma bön, när han syftar till både Fadern och sig själv.
Citat:
Jämför exempelvis "Kaprifolen, den livfulla grönskan". Det första ordet gör det tydligt att jag talar om en specifik kaprifol, och trots att jag sedan beskriver den som livfull grönska är det självklart att vi fortfarande talar om Kaprifolen (och inte vilken grönska som helst) om vi fortsätter meningen.
Hade du sagt "denna specifika kaprifol, den enda livfulla grönskan" så hade i alla fall jag uppfattat det som att du menar att den specifika kaprifol du syftar till är livfull grönska på något sätt som övrig grönska inte är. Och detta är ju, rimligen, också vad du hade menat.
Citat:
Det som framgår av texten är att Fadern innehar titeln, inte att endast han gör det.
Fast ärligt, detta framgår väl både av titeln och kontexten?