Såg inslaget med Kjell-Olof Feldt och JK Anna Skarhed i Kvällens upplaga av ”Debatt” i SVT där Kjell-Olof Feldt klagade på att skadeståndet blev de obligatoriska 20 000 :- i stället för 3 miljoner (Feldt låtsades dock att skadeståndet bara blev 9000 :-). Tycker att den åtalade läkaren borde vara väldigt nöjd med att JK Anna Skarhed säger att domen är väldigt bra och klargörande och låtsas som att den information som tagits fram efter svenska RMV:s undersökningar talar för att läkaren är oskyldig.
Jag vill i det här sammanhanget påpeka att inte ens försvaret kritiserat finska RMV:s mätningar av tiopentalhalten. Finska RMV kom med sitt värde 2100 mikrogram/gram fram till nästan exakt samma mätvärde som svenska RMV (2000 mikrogram/gram).
Det enda möjliga angreppssättet för att få till en friande dom som stod till buds när det gällde finska RMV:s mätvärde var att ifrågasätta den spädning svenska RMV gjort på det material som skickades till Finland. Och det var ju detta man försökte med. Notera dock att tingsrätten inte bemödade sig om att förklara varför svenska RMV:s koll om något spädningsfel skett genom att jämföra fenobarbitalhalten den dag babyn dog med fenobarbitalhalten i det ospädda provmaterialet och det spädda provmaterialet inte duger (1). Att man inte gör det utan i stället låtsas som att det var oväntat fenobarbitalhalten hamnade under utskriftsgränsen 10 mikrogram/gram i Finland, trots att detta var det förväntade resultatet är väldigt talande (provmaterialet späddes 10 ggr i Sverige, vilket innebar 19 mikrogram/gram / 10 = 1,9 mikrogram/gram, vilket är 5,26 ggr mindre än utskriftsgränsen 10 mikrogram/gram). Detta röjer verkligen bockfoten.
Det här är heller inte något vare sig Kjell-Olof Feldt eller JK Anna Skarhed eller ens någon av läkarens supporters i tråden tordats diskutera.
En annan sak man inte diskuterar i domen och som naturligtvis inte heller Kjell-Olof Feldt diskuterar är det faktum att även om man drar maximalt långtgående slutsatser av försvarsvittnet Olof Becks kritik mot svenska RMV:s förfaranden och drar till med maximalt, teoretiskt spädningsfel, d v s att man inte spätt något alls, så hamnar man inte på en lägre tiopentalhalt än minst 399 mikrogram/gram i Fnland (2).
Man skulle ju kunna tänka sig ett alternativ där man anfört att den finska mätningen, som försvaret inte kritiserar, visar att provmaterialet kan ha innehållit 5 ggr mindre än vad svensk RMV:s mätresultat visade (2000 / 399 ≈ 5,01 ggr), och använt detta som argument för att fria läkaren. Att man inte gjorde detta beror på att man med 399 mikrogram/gram hamnar på en nivå 26 ggr över de ca 15 mikrogram/gram som rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland ansåg kunde förklaras av eventuella, ej journalförda

tiopentalinjektioner. Så därför fick man låtsas som att det faktum att man inte fick något mätvärde för fenobarbital i Finland kunde bero på ett obegränsat spädningsfel i Sverige.
Notera f ö att den läkare som eventuellt skall ha gett tiopental dagen innan babyn dog förnekade detta i Läkartidningen efter att domen fallit och fristen för överklagande gått ut. Han kallades aldrig till tingsrättsförhandlingarna.
Det schabbel och fel som eventuellt begåtts har inte varit av den naturen att detta missgynnat läkaren. Tvärtom, läkaren gynnades på ett helt otroligt sätt av ren desinformation i domslutet.
_________________________________
(1) Det är svårt att bortförklara att fenobarbitalhalterna stämde med något slags spädningsfel. Man skulle ju förstås kunna tänka sig att något annat mätfel inträffat som kompenserat nästan exakt för ett spädningsfel. Att ett sådant mätfel skulle kompensera nästan exakt för det eventuella spädningsfelet framstår dock som en väldigt osannolik slump. Därför fick man i stället låtsas som att det var oväntat att fenobarbitalhalten hamnade under utskriftsgränsen 10 mikrogram/gram i Finland och att detta kunde tyda på ett spädningsfel som gav typ obegränsad missvisning av mätvärdet. Och detta samtidigt som man struntade i att försöka bortförklara det faktum att svenska RMV:s koll av fenobarbitalhalterna stämde eftersom detta skulle ha varit väldigt knepigt att bortförklara, om man nu försökt sig på detta.
(2) Finska RMV mätte upp en tiopentalhalt på 210 mikrogram/gram på ett provmaterial man utgick från var spätt 10 ggr i Sverige och uppgav därför tiopentalhalten till 2100 mikrogram/gram. Ju mer svenska RMV hade spätt desto lägre blev den tiopentalhalt finska RMV mätte upp. Om finska RMV hade mätt upp 210 mikrogram/gram på ett provmaterial som var spätt MER än 10 ggr så hade alltså mätvärdet 210 mikrogram/gram underdrivit tiopentalhalten jämfört med den som faktiskt var fallet om man bara justerat med faktorn 10 för att få fram det verkliga mätvärdet. Det intressanta spädningsintervallet för oss blir därför spädningsintervallet 0-10 ggr. Hade man bara spätt 1,9 ggr så hade inte fenobarbitalhalten sjunkit under utskriftsgränsen 10 mikrogram/gram (19 mikrogram/gram / 1,9 = 10 mikrogram/gram). Och då hade finska RMV alltså fått ett fenobarbitalvärde, vilket man inte fick. Alltså måste det provmaterial finska RMV mätte på ha varit spätt 1,9-10 ggr. Ju mindre spädning av provmaterialet, desto mer skulle mätvärdet 210 mikrogram/gram ha överdrivit tiopentalhalten. Så vi är alltså ute efter minsta möjliga spädning som hamnar under utskriftsgränsen 10 mikrogram/gram. Och den spädningen blir då aningen, aningen mer än 1,9 ggr, vilket vi kan avrunda till 1,9 ggr. Så den lägsta, faktiska fenobarbitalhalt det finska mätvärdet på 210 mikrogram/gram kan representera blir alltså 210 x 1,9 = 399 mikrogram/gram. Utan någon spädning alls hade vi hamnat på 210 mikrogram/gram (men då hade alltså fenobarbitalhalten hamnat klart över 10 mikrogram/gram, alltså på 19 mikrogram/gram). Om svenska RMV:s uppgivna spädning på 10 ggr varit korrekt, vilket deras egen koll av fenobarbitalhalterna i det spädda och ospädda provmaterialet indikerar, så hade tiopentalhalten varit 210 x 10 = 2100 mikrogram/gram.