Citat:
Ursprungligen postat av
FUP-12
Jag kan ha något slags förståelse för dråprubriceringen, eftersom jag åtminstone kan greppa resonemanget bakom den, dess motivering genom förarbeten och det prejudicerande fall som redovisas.
Enkelt uttryckt:
Utredningen har inte förklarat ”vad som föranlett Kristoffer Johanssons handlande”. Detta i förening med iakttagelsen om ett stort antal hugg och hans ”säregna personlighet” gör att man inte kan utesluta att han ”handlat i mycket stark affekt”. Därigenom ska rubriceringen bli dråp.
Det jag inte förstår är vad just hänvisningen till ”säregen personlighet” betyder?
Till att börja med: Vad bygger det på?
* Är det en hänvisning till KJ:s diagnoser i allmänhet? Dessa är neuropsykiatriska funktionshinder, ingen ”säregen personlighet”, och i så fall, varför skriver HR inte det rakt ut?
* Är det en hänvisning till innehållet i det rättspsykiatriska utlåtandet, som konstaterade att ingen allvarligare psykisk störning förelåg vare sig vid brottet eller nu? Är det ett slags överskottsinformation därifrån som domstolen har tagit fasta på?
* Är det en hänvisning till innehållet i de journaler från BUP som lades fram under rättegången, men som är sekretessbelagda?
* Är det en hänvisning till det som framkommit i utredningen i övrigt, det vill säga vittnesmål från familj, vänner och LSS-folket om hur KJ fungerar?
Den andra frågan är kanske än viktigare:
Vad exakt är det i hans ”säregna personlighet”, vad nu den än bygger på, som gör det mer sannolikt än i normalfallet att han befann sig i ”mycket stark affekt” under dödandet av VB?
Av det som har framkommit om KJ i utredningen så finns det ju ingenting som pekar på att han vanligtvis handlar i affekt. Tvärtom, uppgifterna talar ju om frånvaron av starka emotionella reaktioner och är samstämmiga.
Min poäng är egentligen bara att jag i domen saknar resonemang och belägg på denna viktiga punkt, det vill säga vad betyder och vad bygger karaktäriseringen av KJ som säregen personlighet på?
Att säga att KJ är konstig eller en kuf är en sak ur ett lekmannaperspektiv. Vill vi slarva med orden, så är det en lyx som vi har här i tråden. Men att domstolen inte utvecklar detta tycker jag öppnar upp för tolkningar om att det skulle ha rört sig om någon allmän, omotiverad och i så fall rimligtvis icke-sanktionerad ”knäppskallerabatt”.
Vad säger ni?
Hur hade du reagerat om det stått
udda personlighet i domslutet? Eller
konstig, ovanlig, speciell personlighet? Samtliga är ju synonymer till säregen, ett ord som nuförtiden inte används i lika stor utsträckning som ordet udda. Att det stod säregen i domen får mig att tro att den som skrev den tillhör en äldre generation - förslagsvis en person som idag är i 60-årsåldern. Kanske då inte så lätt för yngre personer att förstå innebörden av ordet säregen?
Du undrar vad HR bygger sin teori (om säregen personlighet på?)
Jag vill påstå: På alla de saker du själv tar upp! Men här tror jag de sekretessbelagda handlingarna har spelat en avgörande roll. Om så är fallet, kan HR självfallet inte vidareutveckla sitt ställningstagande. Sekretessen sätter ju stopp!
Jag uppfattar domen som oerhört välskriven, pedagogisk och genomtänkt - även empatisk. Inte så att personliga känslor har styrt ordvalet, snarare att den som skrev domen faktiskt besitter kunskap om de neuropsykiatriska funktionshinder KJ lider av.
Till exempel att människor med diagnosen Aspberger inte så sällan drabbas av
mentala härdsmältor - det vill säga våldsamma aggressionsutbrott. En provokation, ett uttalande som missuppfattas eller inte förstås, gör att proppen går, det blir kortslutning. Och det är precis det jag tror hände här, och som jag också framfört i tidigare inlägg. KJ hade varit deprimerad under en längre tid, han hyste starka känslor för VB, men hon utnyttjade honom, gav falska förhoppningar, men talade bara om MB. Hon använde KJ som en bricka i spelet. Lekte med honom. Att KJ blev tillintetgjord och förödmjukad är verkligen inte svårt att förstå. Det är ingen ursäkt, dock en förklaring.
Du konstaterar med rätta att utredningen inte visade att KJ hade för vana att hamna i affekt. Nej, det gjorde han inte heller - i alla fall inte när han umgicks med sina airsoftpolare. Jag tror nämligen att han var fullt upptagen med att smälta in till 100 procent. Han la fokus på att anpassa sig. Lugn och fin. I alla lägen. Längtan att få höra till, att accepteras som en del i en gemenskap, är oerhört stark. Men trots ett till synes livligt nätverk, med många aktiviteter och kamrater, är jag övertygad om att KJ kände sig
totalt ensam och utanför.
Och jag frågar mig:
Vad gör den känslan med en människa?
