Citat:
Dumskallen kommer få det lite mer svettigt än eljest att snusförnuftigt försöka påpeka att Harrisson inte har "satt sig in i forskningen".
Drömläget hade ju varit om Babyface-Rommel skulle skriva en mästrande replik som får Harrisson att surna till och drämma till med storsläggan. Den här artikeln var trots allt ganska artig, även om man inte behövde vara ett geni för att förstå att hela anledningen till att den skrevs var för att knäppa pansardilettanten på näsan och få honom att hålla käft.
Tänk er artikel där han verkligen får en släng av sleven och ett "Tyst när de vuxna historikerna pratar!". Det hade gjort mitt år.
__________________
Senast redigerad av Reymont 2014-04-07 kl. 20:47.
Senast redigerad av Reymont 2014-04-07 kl. 20:47.
Citat:
Nej, den dagen lär vi väl aldrig få se. Men nog har det varit ovanligt tyst från generalen hela dagen? Han brukar ju inte vila på hanen annars.
Min gissning är att han nu genomgår en mental process varvid han intalar sig själv att Dick Harrisson egentligen håller med honom, alternativt så förtränger han hela saken. Imorgon är vår käre fältmarskalk tillbaka igen, pigg och kry och fullständigt oemotsagd. Redo för nya hjältedåd i antifascismens namn.
Citat:
Jag tror faktiskt att han sitter & våndas över begreppsglidningen över till "Nazist" som ägt rum på sistone. Detta riskerar att kullkasta hans noggrant inarbetade varumärke "Fascism"™
Nej, den dagen lär vi väl aldrig få se. Men nog har det varit ovanligt tyst från generalen hela dagen? Han brukar ju inte vila på hanen annars.
Min gissning är att han nu genomgår en mental process varvid han intalar sig själv att Dick Harrisson egentligen håller med honom, alternativt så förtränger han hela saken. Imorgon är vår käre fältmarskalk tillbaka igen, pigg och kry och fullständigt oemotsagd. Redo för nya hjältedåd i antifascismens namn.
Min gissning är att han nu genomgår en mental process varvid han intalar sig själv att Dick Harrisson egentligen håller med honom, alternativt så förtränger han hela saken. Imorgon är vår käre fältmarskalk tillbaka igen, pigg och kry och fullständigt oemotsagd. Redo för nya hjältedåd i antifascismens namn.
Citat:
Det är lite deja vu över det här. En del av oss minns ju när Arnstad fick på pälsen av professorn i statsvetenskap Olof Pettersson. I direktsändning i radio dömde Pettersson ut Henrik Arnstads och Mikael Nilssons "avslöjande" att Dagens Nyheters chefredaktör under 50-talet, Herbert Tingsten, varit aktiv i organisationer som styrts och finansierats av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA med orden att "det här är ett av de sämsta forskningsresultat jag sett publicerat på ganska lång tid, och jag har sett en del".(...)
Min gissning är att han nu genomgår en mental process varvid han intalar sig själv att Dick Harrisson egentligen håller med honom, alternativt så förtränger han hela saken. Imorgon är vår käre fältmarskalk tillbaka igen, pigg och kry och fullständigt oemotsagd. Redo för nya hjältedåd i antifascismens namn.
Min gissning är att han nu genomgår en mental process varvid han intalar sig själv att Dick Harrisson egentligen håller med honom, alternativt så förtränger han hela saken. Imorgon är vår käre fältmarskalk tillbaka igen, pigg och kry och fullständigt oemotsagd. Redo för nya hjältedåd i antifascismens namn.
Jag minns mest vilket slätstruket intryck Arnstad gjorde i den efterföljande diskussionen, förmodligen för att han plågas av känslor av underlägsenhet när han konfronteras med riktiga vetenskapsmän. Kommer vi att se samma mähä-aktiga respons nu?
Wow, det här är ett tuppslagsmål jah har väntat på länge...
Arnstad har tidigare flera gånger twittrat om sitt förakt emot proffesor Dick Harrison.
Här är ett försök av Arnstad att provocera Harirson till tuppfäktning precis månaden innan kandidat-affären exploderade. PÅ DN kultur naturligtviss!
Harrison svarade inte den gången....
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/henrik-arnstad-ett-upprordhetens-primalskrik-fran-dick-harrison/
Arnstad har tidigare flera gånger twittrat om sitt förakt emot proffesor Dick Harrison.
Här är ett försök av Arnstad att provocera Harirson till tuppfäktning precis månaden innan kandidat-affären exploderade. PÅ DN kultur naturligtviss!
Harrison svarade inte den gången....http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/henrik-arnstad-ett-upprordhetens-primalskrik-fran-dick-harrison/
Citat:
Henrik Arnstad: Ett upprördhetens primalskrik från Dick Harrison
Publicerad 2012-11-06 09:07
Professor Dick Harrisons monarkistiska försvarsbok angående kungahuset – ”Från en säker källa” – kollapsade redan före utgivning. Det märkliga inträffade att Harrisons insats som yrkeshistoriker försvann, dold bakom gräl med förlaget och kontroverser kring hans researcher.
Harrison försöker i boken syna historiebruket kring kungens och drottningens respektive nazistiska familjebakgrund. Ett ämne Harrison borde valt att lyfta fram, utifrån sitt yrke. Det är därför anmärkningsvärt att ämnet avhandlas långt bak i boken – på bara sju sidor.
Annons:
Sedan en tid tillbaka är sakfel i facklitteratur ett aktuellt ämne. Jag hör till dem som anser att sådana alltid kommer att förekomma – något annat är omöjligt. I mina egna böcker brukar jag efterlysa dem. Sakfel behöver inte vara ett problem, utan kan leda till intressanta diskussioner. Gränsen går när sakfelen produceras i vrede. Det var detta som exempelvis fällde Herman Lindqvists memoarbok i somras. Lindqvist ville hämnas, slirade på sanningen och Bonniers var tvungna att bränna upplagan. Denna fälla borde historikern Dick Harrison kunna undvika – utifrån sin vetenskapliga skolning bör han vara van vid att hålla huvudet kallt i debatter. Ändå besegrar ilskan logiken.
Harrison förefaller avsky de som har diskuterat kungahusets kopplingar till nazismen. Han slår vilt omkring sig för att nedgöra fienden. Resultatet är ett haveri, både retoriskt och vetenskapligt. Harrison låtsas inte känna till kungens pappas kopplingar till nazismen, missar att den ledande auktoriteten i ämnet – Mats Deland – är disputerad historiker, hävdar felaktigt att kungens nazityske morfar saknade inflytande över nazistisk politik och verkar obekant med hur nazismens arisering av Tyskland fungerade. Harrison vet inte att granskningen av drottningens far främst gäller ageranden på 1930-talet (inte under andra världskriget) och inser inte det vetenskapligt omöjliga i att hovet låter en kabinettskammarherre ”opartiskt” utreda kungliga kopplingar till nazismen.
Allvarligast är att Harrison inte begriper debatten. I sin ilska tror han att kritiken mot kungen och drottningen handlar om ”kryptisk arvsynd”. Detta är en felaktighet som Harrison kunde ha undvikit genom snabb instudering. Debatten handlar om kungens respektive drottningens nutida försvar av sina förfäders nazism. Att de tagit på sig plikten att offentligt förringa och bagatellisera nationalsocialismen, både hos nazityska ledande gestalter som kungens morfar samt aktivism hos den nazistiske småborgaren Walther Sommerlath.
Harrison ser inte problemet i att Sveriges statschef och drottning – representanterna för riket – gör detta offentligt. Tvärtom anser han att Sveriges drottning har rätt att ”vara stolt över, eller försvara, vad hennes pappa företagit sig”.
Harrison är medeltidshistoriker. Han skriver böcker om Robin Hood och digerdöden, alternativt syns i tv och pratar om den påhittade medeltidsriddaren Arn. Han borde därmed visa respekt för sina modernhistoriska kollegers expertis. Nazismens sociala, politiska och existentiella dimensioner är komplicerade ämnen. Om Harrison insett detta hade hans bidrag på sju sidor kunnat bli något annat än ett upprördhetens primalskrik. Nu går vi miste om ett intressant debattinlägg – och det är synd.
Henrik Arnstad
Publicerad 2012-11-06 09:07
Professor Dick Harrisons monarkistiska försvarsbok angående kungahuset – ”Från en säker källa” – kollapsade redan före utgivning. Det märkliga inträffade att Harrisons insats som yrkeshistoriker försvann, dold bakom gräl med förlaget och kontroverser kring hans researcher.
Harrison försöker i boken syna historiebruket kring kungens och drottningens respektive nazistiska familjebakgrund. Ett ämne Harrison borde valt att lyfta fram, utifrån sitt yrke. Det är därför anmärkningsvärt att ämnet avhandlas långt bak i boken – på bara sju sidor.
Annons:
Sedan en tid tillbaka är sakfel i facklitteratur ett aktuellt ämne. Jag hör till dem som anser att sådana alltid kommer att förekomma – något annat är omöjligt. I mina egna böcker brukar jag efterlysa dem. Sakfel behöver inte vara ett problem, utan kan leda till intressanta diskussioner. Gränsen går när sakfelen produceras i vrede. Det var detta som exempelvis fällde Herman Lindqvists memoarbok i somras. Lindqvist ville hämnas, slirade på sanningen och Bonniers var tvungna att bränna upplagan. Denna fälla borde historikern Dick Harrison kunna undvika – utifrån sin vetenskapliga skolning bör han vara van vid att hålla huvudet kallt i debatter. Ändå besegrar ilskan logiken.
Harrison förefaller avsky de som har diskuterat kungahusets kopplingar till nazismen. Han slår vilt omkring sig för att nedgöra fienden. Resultatet är ett haveri, både retoriskt och vetenskapligt. Harrison låtsas inte känna till kungens pappas kopplingar till nazismen, missar att den ledande auktoriteten i ämnet – Mats Deland – är disputerad historiker, hävdar felaktigt att kungens nazityske morfar saknade inflytande över nazistisk politik och verkar obekant med hur nazismens arisering av Tyskland fungerade. Harrison vet inte att granskningen av drottningens far främst gäller ageranden på 1930-talet (inte under andra världskriget) och inser inte det vetenskapligt omöjliga i att hovet låter en kabinettskammarherre ”opartiskt” utreda kungliga kopplingar till nazismen.
Allvarligast är att Harrison inte begriper debatten. I sin ilska tror han att kritiken mot kungen och drottningen handlar om ”kryptisk arvsynd”. Detta är en felaktighet som Harrison kunde ha undvikit genom snabb instudering. Debatten handlar om kungens respektive drottningens nutida försvar av sina förfäders nazism. Att de tagit på sig plikten att offentligt förringa och bagatellisera nationalsocialismen, både hos nazityska ledande gestalter som kungens morfar samt aktivism hos den nazistiske småborgaren Walther Sommerlath.
Harrison ser inte problemet i att Sveriges statschef och drottning – representanterna för riket – gör detta offentligt. Tvärtom anser han att Sveriges drottning har rätt att ”vara stolt över, eller försvara, vad hennes pappa företagit sig”.
Harrison är medeltidshistoriker. Han skriver böcker om Robin Hood och digerdöden, alternativt syns i tv och pratar om den påhittade medeltidsriddaren Arn. Han borde därmed visa respekt för sina modernhistoriska kollegers expertis. Nazismens sociala, politiska och existentiella dimensioner är komplicerade ämnen. Om Harrison insett detta hade hans bidrag på sju sidor kunnat bli något annat än ett upprördhetens primalskrik. Nu går vi miste om ett intressant debattinlägg – och det är synd.
Henrik Arnstad
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera