Så som jag ser det så skulle detta innebära att du föddes in i din egna fantasi, och isåfall är ens jag en del av fantasin och därmed lika lite existerande som resten av ens omvärld.
Antingen är vi alla på riktigt, eller så är ingenting på riktigt. Enligt min åsikt så är livet alldeles för roligt, sorgligt, intressant och mångsidigt för att kunna vara min egna fantasi. Man kanske kan kalla det guds fantasi, där gud är en benämning på det obeskrivliga.
Det viktiga är dock vår inställning till att bemöta livet, väljer man att se på sig själv och sina medmänniskor som icke-existerande så kommer man antagligen hamna på dårhuset och bli bemött på liknande sätt.
Men som sagt, själva frågan förblir obesvarad - 'to be or not to be'.
Antingen är vi alla på riktigt, eller så är ingenting på riktigt. Enligt min åsikt så är livet alldeles för roligt, sorgligt, intressant och mångsidigt för att kunna vara min egna fantasi. Man kanske kan kalla det guds fantasi, där gud är en benämning på det obeskrivliga.
Det viktiga är dock vår inställning till att bemöta livet, väljer man att se på sig själv och sina medmänniskor som icke-existerande så kommer man antagligen hamna på dårhuset och bli bemött på liknande sätt.
Men som sagt, själva frågan förblir obesvarad - 'to be or not to be'.
Har också tänkt en del på detta senaste åren (ja, trots att jag varit avhållsam från alla former av psykedelia senaste 6-7 åren). Tankarna har varit att man funnits i en evighet = en helt gränslös utveckling av "det enda medvetandet" därav har man kunnat skapa allt. Man ställer sig frågan varför man då hamnat "här", varför livet är så begränsat. Men man kommer snabbt fram till att begränsningarna måste finnas för att det även ska finnas saker som kan anses uppfylla önskningar och mål. Hittils tycker jag att sex är min allra bästa uppfinning i just denna "världsform" (ja ni ser, det är ju ganska fint att kunna ha denna vanföreställning 
).
När man använde psykedelia (LSD, 2CB, psilocybin, DMT någon gång) så blev ibland denna "uppenbarelse" ganska stark, fast ändå är den starkare nu än då (har nog tagit några år att smälta vissa upplevelser och kunna sätta dom i någon form av sammanhang).
En gång överdoserade jag 2CB och när jag blundade såg jag ett otroligt avancerat (grov understatement) urverk. Jag började analysera det och komma djupare och djupare in i det. Det är den mest detaljerade "sak" jag någonsin sett, detaljer i detaljer in i det absolut oändliga. Svårt att beskriva i ord då man inte direkt kan sätta det i något verkligt sammanhang, det närmaste är som sagt ett urverk. Som jag ser det, en slags beskrivning av oändlighet och gränslöshet. Var förbannat otäckt då det kändes som förbjudet territorium, att det inte var menat att ses. Men det var nog en rätt naturlig reaktion.
På Psilocybin fanns det ofta moment av att känna sig alldeles uråldrig och tanken att man varit med sedan föralltid kändes rent naturligt.
Vet inte riktigt varför detta kommit på senare år. Är iofs en ganska asocial person, spenderar i runda slängar 80% av tiden för mig själv. Tror det är hela psykologin bakom det, att man känner sig ensam kanske, samt diverse upplevelser på psykedelia, sen hjälper känslan mot dödsångest. Verkar som att nästan alla människor har någon form av inbyggd försvarsmekanism mot dödsångest - vissa blir religiösa, andra väljer denna tro! Har faktiskt inget emot känslan, tyckte bara den var jobbig inledningsvis + jag tar den inte 100% på allvar eftersom det trots allt ej går att bevisa på något sätt.
).När man använde psykedelia (LSD, 2CB, psilocybin, DMT någon gång) så blev ibland denna "uppenbarelse" ganska stark, fast ändå är den starkare nu än då (har nog tagit några år att smälta vissa upplevelser och kunna sätta dom i någon form av sammanhang).
En gång överdoserade jag 2CB och när jag blundade såg jag ett otroligt avancerat (grov understatement) urverk. Jag började analysera det och komma djupare och djupare in i det. Det är den mest detaljerade "sak" jag någonsin sett, detaljer i detaljer in i det absolut oändliga. Svårt att beskriva i ord då man inte direkt kan sätta det i något verkligt sammanhang, det närmaste är som sagt ett urverk. Som jag ser det, en slags beskrivning av oändlighet och gränslöshet. Var förbannat otäckt då det kändes som förbjudet territorium, att det inte var menat att ses. Men det var nog en rätt naturlig reaktion.
På Psilocybin fanns det ofta moment av att känna sig alldeles uråldrig och tanken att man varit med sedan föralltid kändes rent naturligt.
Vet inte riktigt varför detta kommit på senare år. Är iofs en ganska asocial person, spenderar i runda slängar 80% av tiden för mig själv. Tror det är hela psykologin bakom det, att man känner sig ensam kanske, samt diverse upplevelser på psykedelia, sen hjälper känslan mot dödsångest. Verkar som att nästan alla människor har någon form av inbyggd försvarsmekanism mot dödsångest - vissa blir religiösa, andra väljer denna tro! Har faktiskt inget emot känslan, tyckte bara den var jobbig inledningsvis + jag tar den inte 100% på allvar eftersom det trots allt ej går att bevisa på något sätt.
__________________
Senast redigerad av MKultra72 2014-03-12 kl. 02:31.
Senast redigerad av MKultra72 2014-03-12 kl. 02:31.
Citat:
Och hur kom du själv till? Vem skapade dig och varför, och vem skapade dom som skapade dig, och vem skapade platsen där du är, och vem är skaparen, och vem skapade honom? Går ju i all oändlighet.
Om så vore fallet så hade man ju kunnat göra vad man vill, inga fysiska lagar eller något iofs
Citat:
This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill – the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill – you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes. Remember, all I'm offering is the truth – nothing more. -Matrix
Antar att man skulle vilja leva i "verkligheten" oavsett hur "overklig" den än är.
Tänk att få svar på hur,när och varför, dvs att jag är gud
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera