Svenska nationalister rekryteras till Ukraina?

Varje folk ska föra sin egen befrielsekamp alltså? Ja, jag har hört det argumentet tidigare och det är inte orimligt i sin natur. Skulle du ta till vapen om en liknande situation inträffade här i Sverige? Hur engagerar du dig i kampen för ett svenskt Sverige idag? Förbereder du dig aktivt för en liknande situation?

Jag är (ganska) säker på att de ukrainska nationalisterna ska stödjas principiellt. Däremot är jag (till skillnad från många andra) inte säker på att väpnad kamp nödvändigtvis är lösningen eller att alla gör störst nytta genom att delta i denna.

Gör jag som svensk utan egentlig militärträning störst nytta för de ukrainska nationalisterna som soldat eller gör jag det som skribent och folkbildare som samlar in information från personer på plats och sprider vidare det till tiotusentals svenskar?

Däremot hade det varit intressant att åka ner i egenskap av reporter. Vi får se om det blir verklighet, fler svenskar är ju på väg ner nästa vecka.

Jag förbereder mig dagligen aktivt genom att sitta på nätet och ta reda på alla tokstollar man ska hålla sig så långt borta som möjligt från om det någon gång smäller i Sverige. Så ja, jag förbereder mig aktivt för en sådan situation.

Jag engagerar mig i kampen för ett svenskt Sverige genom att tala intelligent om ödesfrågorna med folk i min närhet och att skriva intelligent om ödesfrågorna på internet inför en större publik.

Ja, att han får chans att 24 timmar om dygnet umgås med ukrainska och ryska nationalister som levt och verkat i området i hela sina liv och slipper länka till notiser och klipp på Aftonbladet eller Russia Today? Om Skillt faktiskt suger in sig den kunskap som finns där kan ju dock inte jag svara på. Det är ju upp till honom själv. Förutsättningarna torde ju dock vara optimala.

Självklart finns det ett stort värde i detta och givetvis är det oerhört värdefullt. Angående Obama och Putin så tycks det som sagt handla om lite judepest eller judekolera, men just den diskussionen orkar jag inte ge mig in i igen just nu. Där är vi ju uppenbarligen inte heller överens.

Det pågår en revolution och en ständig maktkamp där tusentals eller kanske tiotusentals radikala nationalister och nationalsocialister både från Ukraina och från andra Östeuropeiska medverkar. Samt även ett fåtal nationalister som kommer från andra delar av Europa. Människor som är beväpnade och redo att strida och dö.

Det har nog sedan WW2 aldrig någonsin i Europa pågått någon revolution eller maktkamp med så många aktiva och radikala nationalister på plats på samma sätt, ofta med vapen i hand och som har kontroll över hela stadsdelar. Att det finns starka antinationalistiska och globalistiska krafter förändrar förstås inte detta, varken åt det ena eller det andra hållet.

Man kan såklart skratta bort det, men om man skärper till sig en aning och väljer att inte göra det. Hur bör då exempelvis 10.000 (jämn och bra siffra, haka inte upp dig på den) militanta etnonationalister användas på bästa sätt?

Okej, det låter rimligt.

Det är jättebra och väldigt viktigt. Du är en väldigt bra skribent också. Upplev inte mina frågor som ett hån eller något sådant, för det är inte meningen. Tvärtom är jag nyfiken, då jag vill höra vilka lösningar ni faktiskt förespråkar, och inte bara den kritik som ni för fram.

Skulle det krävas en situation som i Ukraina med ett annalkande krig eller en revolution för att du skulle börja organisera dig mer på riktigt?

Jihadister umgås 24 timmar om dygnet med andra jihadister och verkar inte lära sig ett skit. Att läsa utomstående analyser är nog tvärtom mer nyttigt än du vill låta påvisa.


Det ena är sant, det andra är lögn.


Jugoslavien-kriget var mer tydligt nationalistiskt om du frågar mig och en del andra. Där var det fanatiska serber som stred för sig och fanatiska bosnier som stred för sig och fanatiska kroater som stred för sig. NATO kom in först 1999.


Genom att inte kämpa mot Ryssland.

Jag kan nog aldrig organisera mig. Jag har väldigt svårt att underordna mig färdiga strukturer. Däremot skulle jag förmodligen med lite mindre ängslighet och mer mod kunna agera mycket mer aktivt på andra sätt, utanför organisationerna. Det är nånting jag funderar på. Men det handlar om att fråga sig själv: Var gör jag mest nytta? Vad är jag bra på?

Jag tror inte att det finns en färdig lösning. Jag tror på att fler och fler vaknar och arbetar på det sättet de är bäst på. Organisationer är bra om de är bra. Eget engagemang är bra om det är bra. Saxlind har varit inne på nationell darwinism. Det som är bra kommer att överleva och ta över. Folk måste få fortsätta kritisera. Personligen tror jag att "den nationella rörelsen" i princip måste gå under innan den kan förnyas. Alla verkar känna varandra och ingen kritik förekommer. Den "nationella rörelsen" handlar om att bry sig om den "nationella rörelsen" till 100% och om Sverige och utvecklingen i världen till 1%. Det är ohållbart.

Det beror nog på hur begåvad man själv är och hur mycket man litar på sitt sinne och sitt intellekt. Har man stort förtroende för det samma har jag väldigt svårt att se hur utomstående analyser skulle kunna trumfa att faktiskt uppleva saker och ting på plats och prata och diskutera med berörda parter själv. Även om en kombination kanske är bäst av allt.

Men att man skulle få en bättre bild av vad som händer i Kiev via enbart utomstående analyser än att själv vara på plats, nej då underskattar man nog sig själv och har en övertro på auktoriteter. Och det bör man nog akta sig för.

Utan istället göra vad? Tänk att du nu har chansen att tilltala 10.000 radikala och beväpna nationalister som vill kämpa för sin överlevnad och sin frihet. Vad skulle du säga till dem?

Jag förstår. Tack för ett till synes väldigt ärligt svar. Väldigt bra inlägg, jag hoppas du når någon form av slutsats.

Intressant. Min egen syn och engagemang bygger väl mycket på att man som nationalistisk svensk själv har ett ansvar att engagera sig på olika sätt och arbeta för att förbättra sådant som är dåligt eller mindre bra och att nog ingenting alls någonsin kommer bli bättre om inte så görs. Alldeles för många tycks tyvärr gå och vänta på att någon annan ska fixa eller göra allting innan de själva kan tänka sig att engagera sig. Det är ett lite tråkigt tankesätt, även om det förstås ligger väl ihop med de flesta människors natur. Alla vill att yxan skall gå men ingen vill hålla i skaftet, för att citera Gustav Vasa.

Jag ber om ursäkt för att jag i mitt sista svar ledde in oss på ett off-topic spår. Vi kan avrunda det i just den här tråden så vi slipper varningar.

Men man måste också fråga sig vad "göra något" är. Jag sitter dagligen och läser på om historia och samhället. Följer med i nyhetsflödet. Sen försöker jag få folk att förstå vad som pågår i världen. Till viss del kanske jag lyckas eftersom några läser och får nya perspektiv. Är det inte att "göra något"? Är det bara att åka till fjärran länder och ta värvning i främmande arméer som är att "göra något"? Jag uppskattar alltid människor som ställer upp offentligt och försvarar ofta sådana personer från omotiverade påhopp här på flashback. Men är all "fysisk" aktion alltid bra och all "mental" aktion alltid dålig? Är det per definition bättre att göra en dålig sak offentligt än att göra en bra sak anonymt? Jag tror inte det. Jag tror att alla måste göra det de är bra på. Många aktivister klagar på de anonyma tyckarna och många tyckare klagar på de offentliga aktivisterna. Personligen tycker jag alltid att en offentlig person måste ha mer stöd och större handlingsutrymme än en anonym tyckare. Men en värdelös offentlig person är inte mer värd än en utmärkt anonym tyckare. Tvärtom. Alla måste göra så mycket de kan på det de är bra på, men "offentlighet" bör aldrig bli ett frikort för att bete sig hur som helst som det är idag. Den "nationella rörelsen" måste lära sig att ta kritik. Skitsnack kan pratas bort, men relevant kritik är relevant kritik oavsett var den kommer ifrån.

Jag har inget större förtroende för att Mikael "Putin är lika kontrollerad som Obama" Skillt skulle kunna analysera saken bättre än mig och en del andra.

.

Vad är det för magiska analyser vi får från framstående intellektuella som tyder på att Kiev-nissarna inte strider för ett judiskt övertagande. Straybullet: du är en av mina favoriter här. Du måste förstå vad som sker. En judisk premiärminister har tillsatts, juden i fråga snackar med NATO, EU och IMF just nu, Svoboda och andra "nazister" har inte ifrågasatt ännu.


Gå hem och lägga sig.

Givetvis är detta den enda rimliga hållningen. Frågan är om Magnus S. vill förstå detta eller förkasta all kritik som kommer från "anonymt" håll samt förkasta "Röd död" (skriven av en "Olof Flodaeus").

Jag tror tvärtom att ni skall lyssna/läsa på/ett flertal skribenter. Många här är inte offentliga men ändå pro-nationella. Det finns ett fåtal efterblivna troll, men dessa måste ni sortera bort. Många av de som blir kvar efter trollutrensningen är vettiga människor med vettiga idéer. Förkasta inte dessa, ta nytta av deras idéer. Vi vill bara väl.

Herregud.
Judenojja much?

Det kanske inte är läge att börja yla om judar i detta läge? har den tanken slagit dig?
Vad tror du skulle hända ifall Svoboda o HS skulle börja jaga judar i detta skede?
Hur längre tror du det skulle ta innan Ryssland och EU/JewSA skulle göra gemensam sak mot "nazisterna"?

Taktik och realpolitik min vän.

Jag förstår inte varför vissa "nationella" är så ivriga att så split i den här frågan?
Ifall revolutionen inte är till er absoluta belåtenhet så är det väl bara så? ignorera den då.
Varför sitta och tjata om hur judefierad den är och hur blåsta de svenskfrivilliga är?
Jävligt onödigt.

Ditt "inlägg" har inget med mitt att göra. Du verkar sjuk eller störd på något sätt, som ens lyfter fram idén att vi ska bränna pengar på ett bål.