Bevisa att Gud existerar [Sammanfogad tråd /Mod]

Att någon typ av Big Bang har ägt rum är ett fakta. Universum är inte statiskt. Vi lever inte under Stellarum Fixarum.

Som sagt. Teori betyder INTE hypotes.

Och även om det inte skulle vara Big Bang som har gett upphov till universum. SÅ BETYDER DET INTE AUTOMATISKT ATT GUD GJORDE DET.


Även om vi hittar bevis på guds existens så betyder det inte heller då att det automatiskt leder till att Gud skapat universum.

Då ska vi hitta evidens för det påståendet: Att Gud faktiskt nu när han finns, skapade allt.

Well, jag tycker att frågeställningen är valid; "Hur vet du att det inte bara är det mänskliga medvetandet som observerar som kategoriserar omedvetet informationen så pga mentala kategorier?

och att det är ett väldigt bra sätt att beskriva de subneurala processer som leder fram till vår upplevelse.

Det här är en klockren beskrivning; Våra upplevelser av den fysiska verkligheten är ju en utifrån stimulerad hallucination och det går absolut inte vara säker på att "verkligheten" är som våran mentala föreställning är av den.

Jag minns flera händelser som jag kan beskriva för dig;

Jag stod på över balkongen till vänster i Örebro Universitets Bibliotek. Det var vår och lite grått och tråkigt. Träden hade musöron.
Helt plötsligt slår solen igenom trädkronorna och kastar sig in genom glaset samtidigt som jag hör en röst inom mig som säger; Ja! Precis! och jag uppfylls av en enorm glädje som jag förstår att om jag vill hålla kvar den försvinner den. Jag vill... Nej! jag vill inte! Jag vill inte!
Då insikten kom kände jag hur närvaron i mig zoomade ut tillbaka till den gråa verkligheten.

; Jag vaknar och porträttet på den döda pojken jag målat börjar anklaga mig för att han är död. Han skyller alla döda Irakiska barn på mig.
Jag säger; Förlåt och tavlan slutar att leva och verkligheten blir normal.

Jag vet idag att det inte finns andar, och att gud är död. Det hindrar dock inte min hjärna från att producera upplevelser av gud och närvaro. Även om det var intensivare förr.

Jag KAN INTE lita på den upplevelse min hjärna skapar. Det är definitivt inte så verkligheten ser ut och det kan jag vara helt säker på då vi har metoder för att ta reda på hur det egentligen ligger till.

Vi vet att en stor det av befolkningen är biologist triggade att producera upplevelser av gud.
Vi vet också att det finns en stor del av befolkningen som är helt förskonade från detta.
Av någon anledning har evolutionen tycket att min genetiska uppsättning favoriseras av att producera religiösa upplevelser.

Visst är det så. Vi måste göra vissa antaganden, som att vi existerar, världen existerar, att vi kan påverka världen och att vi kan lära oss något av denna påverkan. Efter detta verkar det dock onödigt att göra fler antaganden om det inte faller under denna experimentation man gör i den antagna världen.
Jag tror att det i slutändan handlar om vad som fungerar praktiskt i denna antagna existens vi verkar i.

Jag vill kasta ut ett citat som jag vill att ni funderar över och gärna kommenterar. Det här är vetenskapsfilosofi eller filosofisk vetenskap, hur man nu väljer att uttrycka det.

“Think of an experience from your childhood. Something you remember clearly, something you can see, feel, maybe even smell, as if you were really there. After all you really were there at the time, weren’t you?
How else could you remember it? But here is the bombshell: you weren’t there. Not a single atom that is in your body today was there when that event took place .... Matter flows from place to place and momentarily comes together to be you. Whatever you are, therefore, you are not the stuff of which you are made. If that does not make the hair stand up on the back of your neck, read it again until it does, because it is important.”

Tror du att valet "Gud" som beskrivning för upplevelsen är betingat av miljöpåverkan?

Det kan väl även vara en anomali typ schitzofreni eller annan verklighetsförändrande biologisk förklaring? Våra hjärnor kan ju som bekant göra rätt häftiga grejer med kemikalier.

Amen

Om vi var materialet vi är gjorda av hade det nog varit enkelt att skapa liv, men vi är väl snarare processen som materialet upprätthåller. Men visst är det underligt att fundera på att vi byter ut all vår massa en mängd gånger under vår livstid.
Något mer som är intressant, från samma synvinkel är väl vår upplevelse av fysikalitet medans vi i själva verket är enormt mycket tomhet mellan atomer och magnetfält som stöter bort andra fält.
Om vi tar det från en evolutionär vinkel också så är vi bara ett finurligt sätt för bakterier att ta sig runt. Vi är i förlängningen bakterien som fick en liten fördel av att kunna ta sig till bördigare områden och som i samverkan med andra celler började en mycket lyckad koloni som idag tror att den kan tänka och prata.

Jag tror att den "basala" upplevelsen är den samma men att den kognektiva förklaringsmodellen kan påverkas då hjärnan är plastisk och påverkas i det sociala kontextet.

DVS: Skillnad på vad som sägs; och hur jag upplever och känner när jag hör det som sägs.

Det är naturligtvis så att jag "behöver be om ursäkt för de Irakiska barnen död", att det är kulturellt och socialt betingat.

Hur det känns när jag känner närvaron är nog det samma som för den Egyptiske prästen som talade med Anubis för 3000 år sedan.

Jag åt ett neruleptika under tiden som man ger till människor i England som ligger inför döden och tror att djävulen står bakom gardinen för att hämta dem till helvetet. Så jag tror inte det är en diagnos som ligger till grund.

Dessutom minskade upplevelsernas intensitet och frekvens då jag slutade ta psykofarmaka.

Precis!

How smart of Cows to acquire humans!

How smart of Dogs to Acquire their masters!

Första delen menar jag bara att valet att kalla din upplevelse för Gud. Hade det varit annorlunda om du inte visste något om Gud? Hade du då bara kallat det för känslorna som du associerade till det du upplevde snarare än att någon gud hade något med det att göra?

Andra delen anmärker bara på användandet av evolutionen som förklaring för ditt tillstånd.

Det är en stor skillnad på när Gud pratar med mig och när ett väsen "manifesterar" sig.

Skillnaden är ljuset och glädjen jag associerar med Gud och ett omslutande.

Väsendet ter sig annorlunda.
Jag "har haft" succubus på mig under natten tex. Det upplevelsen är annorlunda från fenomenet "sleep paraplys".
Det är "ett väsen i rummet".

Jag tror att problemet med folk är att de tror de är sina tankar och upplevelser.

Jag har upptäkt ett par skillnader mellan mig och andra som faktiskt tror på sin hjärnas upplevelser:

Jag upplever att jag har mina tankar och att jag känner känslor som tydliga fysiska inre sensationer.

När jag läser har jag en "skådespelare" som agerar ut texten som en radioteater i huvudet och jag lyssnar på tankarna som en radio.

När jag ska säga något ser jag meningen framför mig och jag läser den tyst för mig själv och tittar på den innan jag hör min mun läsa den.
Mina vänner tror att jag undviker ögonkontakt med dem men jag läser och tittar på meningen innan jag säger den.
Och ofta kommer den ut helt annorlunda ändå.

Jag läser fysisk text extremt långsamt.

Jag har NOLL siffer minne men jag är väldigt duktig på matte, speciellt ekvationer och fraktioner.

Jag upplever verkligen att jag inte styr det jag säger förutom när jag skriver. Jag kan omöjligt styra det som kommer ur munnen när jag pratar. Det är inte jag som pratar.

Jag är den som lyssnar på det jag säger och jag blir medveten om vad jag kommer att säga samtidigt som den som jag berättar det för hör det.

Det här skiljer sig från de flesta som faktist tror på sina psykoser.

Jag är dock beredd att beskriva mina upplevelser som psykotiska.

Jag har en vän som är schizoaffektiv. Hon har en väldigt hög sjukdomsmedvetenhet och det är väll för väl. Hennes brödrost säger till henne att döda.

Det är det här som är förvånande med de som tar droger och sen upplever saker som de sen tror är verkligt.

Hur kan de bli helt omedvetna om att för 20 min stoppade jag i mig något?
Varför finns inte i medvetandet att "Hmmm Kan jag uppleva detta för att jag knarkar?!?!?"

Jag har upplevt närvaro och Gud så länge jag kan minnas.

Jag började ta droger i min tidiga vuxna ålder.
Jag gillade svamp och ketamin.

Jag brukade trippa mig till dödsögonblicket för att det är efter man släpper taget och gör hoppet som de roliga sakerna börjar hända.
Ofta händer det massor.
Men då och då blir det svart.

De flesta människor verkar vara fobiska för den senare upplevelsen och blir dyssreglerade när det händer.

Jag gillade hela paletten av upplevelser även om jag var ängsligare när jag visste att det skulle bli svart.

Jag vet att det bara är i mitt huvud.

Varför har inte alla den här insikten tror ni?