Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Om det hade varit fråga om att mäta halten av något ämne som brukar finnas naturligt i kroppen och om det brottsliga varit låga halter av ett ämne i stället för höga halter så kunde ju ju dina synpunkter om kontamination ha haft en poäng.

Men om det är fråga om att det brottsliga är höga halter av ämnet i fråga, och om halten av ämnet rent logiskt bara kan bli lägre genom kontamination, ja då har dina invändningar ingen relevans. Speciellt inte om ämnet inte finns naturligt i kroppen.

Mer tillförda andra ämnen än de som från början fanns i blodet tillsammans med tiopentalet = lägre halt tiopental i provet och därmed en underdrift av mätvärdet. Inte en överdrift. Och det gäller även om ALLT tiopental hamnat i fettet och hela provet bestod av fett eftersom fettvolymen i kroppen var nästan dubbelt så stor som blodvolymen. Du får alltså en mer utspädd tiopentalhalt om allt tiopental hamnar i fettet i stället för i blodet. (Notera också att rättens/Socialstyrelsens expert Mörland uppger att tiopental inte bara hamnar i fettet utan även i andra delar av kroppen, om än inte i samma koncentrationer.)

Men jag kan tänka mig att den här typen av argumentation kan ha viss förvirrande och osäkerhetsskapande effekt hos en bredare allmänhet som har ännu sämre kunskaper i kemi än den åklagare som trodde att NaCl var ett gift. Folk är heller inte vana vid att tänka logiskt utan brukar mer gå på magkänsla. Så man kan väl försöka blanda bort korten för allmänheten genom den här typen av argumentation. Det har också förekommit otaliga gånger i den här tråden.

Det krävs kanske att man sätter sig ner och ställer sig frågan om halten av ett ämne som inte finns naturligt i kroppen kan bli högre än ursprungligen i blodet om man späder ut blodprovet med fett, likvätskor mm. Om man hade ställt någon slags skolprovfråga typ ”om man sprutar in en litet vätska med kompaktgrafitjärn-partiklar (en sällsynt form av järn man använder vid gjutning av motorblock) i blodet, kan då halten av dessa partiklar bli högre i provmaterialet än ursprungligen i blodet p g a kontamination med fett och likvätska” så hade de flesta troligen svarat nej (men inte alla, en del hade väl inte fattat frågeställningen och chansat). Men ju mindre tydligt det är för folk att det inte är fråga om ett kroppseget material man mäter på, desto lättare är det väl att skapa någon form av osäkerhetskänsla hos folk.

För den som inte orkar tänka själv vill jag påpeka att rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland inte trodde på någon påtaglig påverkan på mätvärdet genom fettkontamination.

Jag har tittat på de där länkarna. Den läkare som eventuellt, dagen innan babyn dog, skall ha gett tiopental säger att han då inte gav tiopental utan Sevofluran och att detta stämde bättre med narkoskurvan. Detta tycker jag åtminstone borde stärka tesen att polis och åklagare inte bommat något eftersom det enligt Mörland i princip bara är den eventuella, sista injektionen som skulle kunna ha gett upphov till en påtaglig del av de 15 mikrogram/gram som eventuellt skulle kunna förklaras med ej journalförda, tidigare tiopentalinjektioner (som dessutom varit 3 ggr så stora som normala, terapeutiska tiopentalinjektioner). Det här gör väl också alternativa förklaringar till mätvärdet än mer orimliga och visar vilka krumbukter och saltomortaler man använt sig av för att fria läkaren.

Har klippt ut några grejer ur den ena av artiklarna (det datum som sövningen i artikeln nedan skall ha gjorts var 19 sep 2008):



http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2014/02/Jag-har-kant-mig-utpekad-som-skyldig-till-att-ha-givit-lakemedel-som-jag-inte-har-gett/




Sedan kommenterar läkaren Gunnar Enlund artikeln ovan i en läsarkommentar:




Jag vill med anledning av Enlunds synpunkt ovan påpeka att den uppmätta halten vid en första anblick bör te sig orimlig. Men om man betänker att det rimligen bör finnas rätt få mätvärden där man mätt på dödliga halter injicerade halter tiopental så är det inte så konstigt att det inte finns mätvärden. Jag har tidigare gjort jämförelsen med den sannolika avsaknaden av mätvärden på effekten av HEAT-pansarskott på vanliga husväggar. Detta borde dock ha varit ett relativt dåligt argument för att fria någon Bandidos-medlem för pansarskotten mot Hells Angels lokal på Titangade år 1996 om en Bandidos-medlem sagt sig ha haft några pansarskott liggande i närheten av Hells Angels-lokalen vid den aktuella tidpunkten men destruerat dem ”oanvända”.

Det också väldigt märkligt att man från försvarets håll hävdar att mer normala tiopentaldoser skulle ha kunnat ge upphov till mätvärdet 2000 mikrogram/gram medan större doser, typ i stort sett hela den 250 mg tiopentalspruta som läkaren hade på sjuksalen när babyn dog, INTE skulle ha kunnat göra detta och att detta är ”orimligt”.

Ännu märkligare blir detta när man verkar hänvisa till fall som läkarens kollega Per-Arne Lönnqvist och Lena Halllberg-Westas redogör för i domens bilagor för att göra troligt att lägre doser skulle kunna ge upphov till fantastiska mätvärden. Men de fall som de redogör för handlar om bebisar som fått just överdoser, inte normala doser! Så det här borde väl snarare stärka intrycket att man vid mer normala doser inte får kvar nästan något tiopental i blodet och att man vid överdoser kan få väldigt mycket tiopental kvar i blodet (kanske t o m mer än det som redovisas i Koniaris inlägg i The Lancet år 2005 om fångavrättningar där upp till dryga 60 % av vad som verkar ha varit en 3 g-injektion kunde finnas kvar vid obduktionen).

Lönnqvist redogör i sitt vittnesmål med ett fall med en överdos i Lund inte för storleken på överdosen, bara att halveringstiden var 60 timmar. Lena Hellström-Westas redogör för ett fall i en publicerad studie där en baby fick en 10 ggr för stor tiopentaldos (men som överlevde eftersom man upptäckte överdosen). Det framgår inte om hon redogör för samma fall som Lönnqvist. Låt oss titta närmare på referatet av Hellström-Westas i domens bilagor:

”I en studie som publicerades sommaren 2009 hade man av misstag överdoserat tiopental till ett prematurfött barn. Man kunde aldrig reda ut exakt hur stor dos barnet fick, men hon uppfattade det som att barnet fick en tio gånger större dos än vad som var avsett. Man fann i samband med studien nästan inga artiklar som kunde beskriva hur länge tiopental stannar kvar i kroppen. I studien jämförde man blodkoncentrationen hos det överdoserade barnet med blodkoncentrationen hos tre andra prematurfödda barn som hade fått en normal dos av tiopental. Det visade sig att det överdoserade barnet fortfarande efter 72 timmar hade en hög koncentration av tiopental i sitt blod. Efter det tog man inte ytterligare blodprover på barnet. Till en början hade de barn som fått en normaldos också en hög koncentration av tiopental i blodet. Den sjönk dock fort, även om tiopentalet fortfarande efter 24 timmar fanns kvar i väldigt låga koncentrationer. Hon tror att en liten dos försvinner förhållandevis snabbt.”

Så vid mer normala doser skall alltså tiopentalet försvinna relativt snabbt medan det kan vara kvar länge vid överdoser om 10 ggr (vilket det minst skulle ha varit fråga om i det fall man använt sig av nästan hela 250 mg-sprutan). Hellström-Westas kvantifierar inte hur mycket som fanns kvar efter 72 timmar. Men om detta skall vara ungefärlig halveringstid så bör alltså 50 % ha funnits kvar efter 72 timmar. Då bör alltså rimligen betydligt mer ha funnits kvar i en baby där i princip inget tiopental hunnit utsöndras. Notera också att tiopentalhalten för de barn som fick en ”normaldos” sjönk ”väldigt snabbt” och att ”väldigt låga koncentrationer” fanns kvar efter 24 timmar.

Så om man tänker sig att babyn skall ha fått merparten av 250 mg-sprutan som fanns på sjuksalen och du har en halveringstid på runt 72 timmar så framstår det alltså som högst rimligt att merparten av tiopentalet fanns kvar i blodet om babyn dog i samband med injektionen. Inte orimligt. Och då motsvarar injektionsstorleken i runda slängar hälften av den uppmätta halten 2000 mikrogram/gram. Och då hamnar man väl inom ramen för Mörlands intervall där tiopentalhalten kan ha överdrivits upp till 4 ggr om babyn dog i samband med injektionen (eftersom merparten av tiopentalet då kan ha hamnat i det venösa systemet i underkroppen).

Vi kan också notera att Hellström-Westas anger en normal, terapeutisk tiopental-injektionsstorlek för babyn till 10-12 mg (vilket skulle ha motsvarat 229-274 mg för en vuxen, 80 kg man). Mörland har huggit till rejält när han tagit fram sin uppgift att en tiopentalhalt om maximalt ca 15 mikrogram/gram kan förklaras av eventuella, tidigare tiopentalinjektioner. Han har då räknat med injektioner på 30 mg (vilket skulle motsvara 686 mg för en vuxen, 80 kg man, alltså en bit över de 500 mg som anges som maxdos för en vuxen patient).

Så vad som verkar ha hänt är att den åtalade läkaren bommat de sällsynta undantagsfall där väldigt mycket tiopental kan bli kvar i blodet, alltså vid påtagliga överdoser, och därför blivit väldigt förvånad när polisen kommit och hämtat henne på jobbet. Att hon inte känt till något sådant här undantagsfall framstår heller inte som märkligt eftersom de högsta, publicerade exakta tiopentalhalterna på avlidna som verkar finnas publicerade rör sig runt 400 mikrogrogram/gram. Om hon bommat den/de studier som Lönnqvist och Hellström-Westas verkar ha hittat så kan hon ju ha varit omedveten om risken för upptäckt vid påtagliga överdoser.

På grund av ämnets olika användningsområden finns gott om forskning på hur koncentrationen kan se ut hos "nyligen" döda "friska" vuxna. Dessa resultat bör enligt vanliga naturvetenskapliga och allmänt logiska resonemang kunna användas för att avgöra rimligheten i det mätvärde RMV gav polis och åklagare. SAMTLIGA inblandade experter (utom möjligen PR-A) har angett att värdet är extremt och aldrig tidigare dokumenterat. Alla experter utan koppling till RMV har hävdat att värdet är orimligt.

Det är eventuellt en gåta hur det kom sig att åklagare och polis inte tog åt sig den information de fick från alla utom PR-A. Sedan gjorde Mörland ett tappert försök att rädda ansiktet på sina svenska kollegor men även det borde Claeson avfärdat om han hade haft integritet.

Trotts ordmassan har du inte:

1) Visat att provet är representativt. (Här försökte du igen med bluffen att fett skulle "späda ut" provet. Så är det ju naturligtvis inte eftersom kroppsfett inte är någon fritt diffunderande vätska utan en fast fas, och därför finns det ingen anledning att förutsätta att thiopental skulle vara jämnt fördelat i kroppsfettet)
2) Knutit läkaren till någon injektion av thiopental.
3) Kommit undan problemet med att vittnesmålen från flickans föräldrar står i direkt strid med gärningsbeskrivningen.

Så länge du inte klarar samtliga dessa punkter så har du inget case!

Du gör här två helt godtyckliga antaganden - som fö naturligtvis båda har vederlagts tidigare. Det ena är att en till blodet tillförd fettlöslig substans fördelar sig jämnt i kroppsfettet. Det antagandet förutsätter, bortsett från att diffusionstiden måste vara tillräcklig, att kroppens fettdepåer är anatomiskt förbundna med varandra, så att de fungerar som en sammanhängde, kontinuerlig fettväv, viket de i allmänhet inte gör på normalviktiga människor. Det andra antagandet är att den fettlösliga substansen måste ha tillförts som en bolusdos vid ett enda tillfällen. Om tillförseln har varit kontinuerlig, eller skett vid ett upprepat antal tillfällen, gäller ditt resonemang inte alls - också om antagandet att fettlösliga substanser till slut fördelar sig jämnt i kroppsfettet skulle hålla.

Det här med amatörfoliehattar på diskussionsfora som tror att de är Kung Gud Allvetande skulle vara underhållande om det inte vore för det elände de ställer till med. Om du nu är bättre än jag på biokemi, varför kan du inte utnyttja detta professionellt, i stället för att befinna dig i en tillvaro som uppenbarligen är så fri från yrkeskrav att du har tid att vara forumrättshaverist på heltid?

Låt mig först, för undvikande av misstag, göra klart att jag INTE anser att man kan utesluta att provet var kontaminerat. Men, vi VET inte!

Provtagning av det här slaget är antagligen en grannlaga uppgift när det gäller dels ett så här litet barn och dessutom en 24 dagar gammal kropp. TIAFT (The International Association Of Forensic Toxicologists), där bl.a. RMV är medlem, har publicerat riktlinjer för provtagning bl.a. i obduktionsfall (http://www.tiaft.org/node/86). Läsning rekommenderas!

När det gäller provtagning på blod i obduktionsfall skriver man så här:
”In most postmortem cases, blood remains the single most important specimen to analyze. When possible, at least two blood specimens should be collected: a) 30 ml of central blood (from the right atrium of the heart, inferior vena cava, or another convenient large vessel) for qualitative analysis and b) 10 ml peripheral blood (preferably from the left and right femoral veins) by direct vascular access (not "milking" the vessels once the abdominal cavity has been opened) for quantitative analysis. Both samples should be preserved with sodium fluoride/ potassium oxalate, unless suspicion of poisoning with fluoride or a fluoride-producing compound exists.”

Eftersom man speciellt avråder från ”milking” ”… once the abdominal cavity has been opened” har jag frågat hur man ser på RMV:s beskrivning och fått följande svar: ”Thiopental is administered parenteral (iv). Therefore, I would not see a high risk of contamination with the described procedure”. Nu handlar detta om risken för kontamination från inälvorna och alltså inte om risken för kontamination från nedbruten tiopentalhaltig fettvävnad. Men, när man kritiserar RMV:s provtagning ska man hålla i minnet att det vid provtagningstillfället inte fanns några som helst misstankar om förekomst av tiopental. Det är lätt att vara efterklok!


När det sedan gäller Becks roll som försvarets expert så får han naturligtvis framföra vilka synpunkter han vill förutsatt att han kan stå för dem professionellt. När de sedan ska prövas så ska det, som vid all juridisk prövning, göras mot de regler som gällde vid tidpunkten för händelsen. I det här fallet har RMV påpekat att man inte åberopat ackreditering för analysarbetet, vilket Beck var fullt medveten om eftersom han läst rapporten från RMV:s interna vertikala revision. Därför ska granskning och kritik av arbetet inte heller grundas på krav enligt ISO 17025 (vilket Swedac också påpekat). "Swedac kan däremot inte ställa krav mot 17025 för metoder som ligger utanför ackrediteringens omfattning. Dessa analyser kan naturligtvis fortfarande vara tillförlitliga men har alltså inte bekräftats av Swedac genom ackreditering." Att man sedan kan ha synpunkter på att RMV borde ha och använda ackrediterade metoder även för analys av obduktionsblod är en helt annan sak men har inte med det här fallet att göra.

Försök upprätthålla litet objektivitet!

Men efterklokheten kan alltså inte gälla detta: " When possible, at least two blood specimens should be collected: a) 30 ml of central blood (from the right atrium of the heart, inferior vena cava, or another convenient large vessel) for qualitative analysis and b) 10 ml peripheral blood (preferably from the left and right femoral veins) by direct vascular access (not "milking" the vessels once the abdominal cavity has been opened) for quantitative analysis."

Det där måste man ju ha vetat på RMV (enligt min allra välvilligaste tolkning av situationen. En mindre välvillig vore ju att de inte kände till dessa kunskaper!)

Det där tycker jag bevisar det jag skrev i mitt förra inlägg: RMVs "vertikala revision" är en mycket märklig inlaga.

Om man nu inte ska se den som en ren partsinlaga där man rättfärdigar sina egna tillkortakommanden . . . .

Jo men han var ju expert på barnanestesi och barnintensivvård, inte på obduktioner. Det är ju RMV:s ansvar att se till att vara experter där och att utföra arbetet på ett sådant sätt att det tål vilket ifrågasättande som helst.



Ja jag har läst den och den förändrar inte min synpunkt (eller rättens) på RMV:s brister.
om protokollet hade visat noll avvikelser så hade det varit en annan sak.


Jag måste ärligt talat säga att jag måste försöka hitta den igen. . Jag tror att det var från domstolsreferaten men länkarna dit är döda (jag borde helt klart ha noterat källan på det).
Därför gör jag en pudel på den och tar tillbaka det påståendet (åtminstånne tills jag har en verifierbar källa)



De gör faktiskt inte ens det. Det enda en domstol ska göra i ett brottmål är att avgöra om åklagaren har lyckats ställa det bortom allt rimligt tvivel att ett brott har begåtts och om så är fallet vem som har begått det.

Nä vi vet inte.

Men det är här skillnanden mellan naturvetenskap och juridik kommer in.

I det senare fallet så är ju antingen åklagarens påstående bevisat eller så är det inte det. Det finns inget "vet inte" i ett juridisk beslut utan de är digitala.

Iom att åklagaren (och RMV i det här fallet) inte kan visa bortom allt rimligt tvivel att provet inte var förorenat så ska man utgå från att det var det då det talar för den tilltalades fördel.

Därmed får vi ett läge med ett prov som inte kan godtas som blodprov (ett prov är det men utan garanti för att det bara var blod i så är det inget blodprov).

Det finns gott om sådanna mätningar från fångar som har avrättats med just tiopental.
De där mätningarna som visar på ca 5 mikrogram tiopental per gram blod (bushtoppers inlägg i frågan tidigare i tråden. Jag har sett värden på 5-10 mikrogram men bushtoppers data är antagligen vässentligt bättre)


Även detta finns det gott om data på. Det är liksom ett standardanvändningssätt för Pansarskott M/86 eller AT-4 som den kallas i USA. CS versionen anses väldigt bra på detta jobb.


För det första är det alltså Åklagarvittnet Krister Nilsson som fastställer att minsta tänkbara mängd tiopentallösning är 20 ml eller 500 mg. Den 10 ml spruta som inte användes baserat p storlek och färg (vitnessmål från anhöriga sid 52-53 samt rättens beskrivning sid 31) innehöll då max hälften av den mängd som hade krävts för att ge upphov till den påstådda koncentrationen.

När det gäller bedömningen av vad som är rimligt och inte så är det rätten som står för det i sin sammanfattning:

"En annan omständighet som samtliga experter i stort sett har varit eniga om är att en så
hög koncentration som 2000μg/g blod är så exceptionell och extrem att den i sig ger
skäl till ett ifrågasättande av analysresultatet" (domen sid 13-14)

Här säger rätten alltså att det är osanolikt att analysen är rätt. Kravet är att det ska vara ställt bortom allt rimligt tvivel så redan här har man alltså skäl till att avvisa åtalet.



Dags för PCuri att ljuga och förfalska igen då.
Mörland har aldrig någonsin talat om någon faktor alls i samband med någon död utan det är ret försök av PCuri att sätta någons annans namn på sina egna lögner.

Mörland sa
"Han tror att en tillförsel av en relativt liten mängd, 5 ml, av en 2,5-procentig lösning, dvs. 125 mg tiopental, hade kunnat räcka om dosen hade getts efter döden."

I domen skriver rätten "allt från någon eller några minuter till upp till en timme" (dommen sid 31). Dvs det råder ingen som helst diskution om att flickan levde när sprutan gavs.

Därmed är det fortfarande minst Krister Nilssons 500 mg som krävs. Dvs trots att PCuri återigen försöker hänvisa till en spruta som inte har använts så saknas hälften av den mängd som hade krävts.




Och detta är ju ett rent fantasistycke av PCuri.

Vi vet genom vitnessmålen att flickan enbart har fått en 5 ml spruta av en klar och ofärgad vätska (domen sid 31 samt vitnessmål på sid 52 och 53). Flickan levde dessutom efter detta vilket innebär att den minsta tänkbara sprutstorleken är 20 ml.

PCuri kan ju inte förklara hur han ska få in 500 mg tiopental i en fem ml spruta utan att den ska bli kraftigt gulfärgad. Därför ljuger han hellre än att acceptera fakta - dvs att han som vanligt har helt fel.

Sant men det bör nämnas att han gör det med en rad förbehåll och anger att den troligen nödvändiga mängden är betydligt större under åklagarens angivna förutsättningar. I huvud förhandlingen nämner han reservationslöst att ett sådant mätvärde hade varit obrukbart i klinisk verksamhet.

(Sedan avgör domstolen bara om den åtalade är skyldig ingen eventuell annan om jag ska fortsätta att klyva hår. )

Alla, även jag själv, håller väl med om att utgångspunkten att värdet är ”orimligt” (eftersom det i känd litteratur inte verkar finnas några fall med lika hög uppmätt tiopentalkoncentration) kan vara en vettig infallsvinkel.

Men om man sedan studerar saken närmare och ser att över 60 % av tiopentalet kan finnas kvar i fångar vid avrättning med 3 g tiopental (Koniaris inlägg i The Lancet år 2005) och att en liten bebis vid en överdoser om 10 ggr verkar ha haft något typ mer än hälften kvar i blodet efter 72 timmar (medan bebisar som fått normaldoser inte haft nästan något kvar) enligt Hellström-Westas refererade studie från 2009 (alltså från året efter babyn Linnea dog) så hamnar saken i ett annat ljus. Såvida man inte är kollega och arbetskamrat till den åtalade läkaren, verkar det som.

Du glömmer också att rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland efter att ha studerat saken närmare kom fram till att den uppmätta tiopentalhalten orsakades av en tiopentalinjektion som var allra minst 125 mg i samband med döden (den åtalade läkaren hade en 250 mg-tiopentalspruta på sjuksalen som hon påstod att hon sedan destruerat ”oanvänd”).

Den som möjligen står fast vid slutsatsen att värdet är ”orimligt” även efter att ha tagit del av den rapport som rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland skrev är väl den åtalade läkarens kollega Per-Arne Lönnqvist, vilket väl är förståeligt. Försvarets vittne Göran Wahlström säger något om att värdet 2000 mikrogram/gram inte är ”realistiskt” men utvecklar inte sin argumentation i det avseendet. Han lanserar också någon slags fett-teori men redogör inte för om och hur fett skulle kunna koncentreras avsevärt olika hög grad i olika delar av kroppen, och verkar inte göra några påståenden i det avseendet. Det han säger är att skillnaden i koncentrationen av tiopental i fett efter ett tag brukar bli mycket högre (53 ggr enl Wahlström) än i blodet, vilket ingen verkar tycka vara en konstig eller uppseendeväckande upplysning. Eftersom tiopental i normalfallet ju skall försvinna ur blodet tämligen omgående vid normala doser så är väl Wahlströms synpunkter angående fett och tiopental inte speciellt anmärkningsvärda. Inte ens jag själv tycker väl att det. Vitsen med Wahlströms påpekanden skulle väl möjligen kunna vara att små mängder tiopental skulle kunna finnas kvar i kroppen genom fettinlagring efter längre tid vilket skulle kunna stärka teorin att äldre doser skulle kunna påverka mätvärdet litet uppåt genom kontamination. Wahlström kommer dock inte med några kvantifieringar i det här avseendet. Varken Wahlström eller någon annan verkar dock i domens material hävda att tiopental i fett skulle kunna åstadkomma några fantastiska anrikningsprocesser som skulle kunna förklara ett mångdubbelt högre mätvärde än det som borde ha uppmätts.

Sedan vill jag påpeka att rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland inte trodde på någon påtaglig påverkan på mätvärdet p g a fettkontamination.

Om vi tittar på vad Krister Nilsson och Rune Dahlqvist säger så verkar de väl anse att det mest sannolika är att babyn fått en massiv tiopentaldos i anslutning till döden. Så här sammanfattar man deras synpunkter i domen:

”Det är nämligen mot den bakgrunden, alltså att Linnéa skulle ha haft en koncentration om 2000μg tiopental per gram blod i det från henne tagna lårvensblodet, som Krister Nilsson och Rune Dahlqvist har uttalat att det mest sannolika händelseförloppet är att tiopental har tillförts i en mycket stor dos nära före döden. Rune Dahlqvist har senare, efter att ha tagit del av Jörg Mörland utlåtande, i likhet med denne, uttalat att det mest sannolika är att en mycket hög dos tiopental injicerats strax före, strax efter eller både före och efter dödens inträde. Det kan alltså konstateras att analysresultatet är av synnerligen stor, för att inte säga avgörande betydelse i målet.”

Den bild du ger av expertutlåtandena måste väl därför karakteriseras som ren lögn. Visst, Krister Nilsson diskuterar en hel del hypotetiska felkällor. Men han står fast vid sin slutsats att de mest sannolika verkar vara att babyn fått en massiv tiopentaldos i anslutning till döden. Han utvecklar inte sannolikheten för de möjliga felkällor han anger och går inte heller in i något mer detaljerat resonemang om rimligheten i dessa felkällor.

Sedan vill jag som sagt påpeka att rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland inte trodde på någon påtaglig påverkan på mätvärdet p g a fettkontamination.

Jag vill också återigen påpeka att tingsrätten inte tordes använda möjlig fettkontamination som argument för att fria. Och det beror sannolikt på att all kontamination rent logiskt borde utgöra en ”spädning” av det ursprungliga innehållet i blodkärlet som snarare sänker än höjer koncentrationen av det ämne (tiopental) som sprutats in i kärlsystemet i provmaterialet.

Problemet med att åberopa olika felkällor som kan ha påverkat mätvärdet är att de i regel skulle sänka mätvärdet snarare än att höja det. Det som skulle kunna höja mätvärdet är väl om man spätt för litet i den s k ”mellanspädningen” om 10 ggr. Men även om man inte spätt något alls vid denna mellanspädning så hamnar man ändå på en tiopentalnivå på minst 210 mikrogram/gram, vilket är 14 ggr mer än de 15 mikrogram/gram som rättens oberoende expert Mörland ansåg skulle kunna förklaras av eventuella, tidigare EJ JORNALFÖRDA tiopentaldoser (som dessutom skall ha varit 3 ggr så stora som normaldoser). Och det har har man naturligtvis undvikit att nämna i domen.










1) Man säger kanske inte ”späda ut” om man blandar ut någon slags röra med litet kompaktgrafitjärns-pulver iblandat med 2 dl grädde. Men koncentrationen av kompaktgrafitjärn i den nya röran med grädde blir ändå lägre. Motsvarande resonemang kan man använde för tiopental i blod som blandas ut med fett.

2) Mja, om vi nu har ett mätvärde på 210-2000 mikrogram/gram som inte kan förklaras med eventuella, tidigare injektioner utan måste förklaras med en injektion på sjuksalen och läkaren påstår att hon destruerat den tiopentalspruta på 250 mg som fanns på sjuksalen oanvänd efter att babyn dött så bör det rimligen vara väldigt svårt att dra någon annan slutsats än att läkaren ljuger på den punkten och var den som injicerade tiopentalet. Jag har i och för sig hört teorier i tråden om att tiopentalet kan ha sprutats in på bårhuset och liknande. Domstolarna brukar dock oftast underkänna den typen av argumentation. Kommer här osökt att tänka på när rätten inte köpte Henning Sjöströms argument att hans klients (Keith Cederholms son) mordoffer kunde ha ”hoppat” mot kniven.

3) Jo, att föräldrarna inte minns någon injektion specifikt i dödsögonblicket är väl ett minus. Även om jag tidigare redovisat en rimlig förklaring till detta så kvarstår väl faktum att detta utgör ett minus för åklagarsidan. Jag har dock som sagt inte sett några förarbeten, någon rättspraxis eller doktrin som säger att den här typen av brist i vittnesbevisningen skall väga tyngre än läkarens egna påstående att hon destruerat den tiopentalspruta hon hade på sjuksalen ”oanvänd” i kombination med den tekniska bevisningen. Att döma av Kaj Linna-fallet, där ett vittne tvärsäkert inte gav rätt svar på frågan röd eller vit bil, verkar den här typen av brister i vittnesbevisningen inte väga så tungt.