Citat:
Det bär mig emot att påpeka en omständighet i ett av dina, alltid välbalanserade, inlägg men jag tycker att din tolkning av provtagningsförfarandet äR något för välvillig. Busthoper.Det där tycker jag är ”skräpargument”!
Blodprovet är INTE ”… taget i strid med gällande instruktioner”. Däremot har den ansvariga rättsläkaren och den rättmedicinske assistent som tog provet lämnat delvis olika redogörelser för hur det gjordes och några andra har haft synpunkter på tillvägagångssättet.
Rättsläkaren PR-A i svar till Socialstyrelsen 2009-05-04 :
”Lårvensblod tages tillvara genom att v.iliaca externa skärs av vid bäckenringen under obduktion. Tillblandat blod från den avskurna proximala delen av venen undviks genom att låta blod därifrån rinna ut först. Ett 20-ml provrör placeras under den öppnade venen. Benet höjs och blod masseras från knävecket upp över lårets insida och framsida mot bäckenet. Blod tillvaratages från båda sidor i samma rör.”
I domstolen kompletterade hon denna redovisning med att:
”Man skär av kärlet när man tar ut organen. Man trycker sedan försiktigt ut blodet från kärlet och samlar upp det direkt ur kärlpipan. På ett barn kommer man ofta inte åt med provrör utan man samlar istället upp blodet i en icke nålförsedd spruta.”
Rättsmedicinske assistenten SJ i brev till Socialstyrelsen 2009-08-19:
”Proceduren med att tillvarata lårvensblod från avskurna w. iliaca internae , tillgår så att båda benen höjes och masseras varvid blod samlas från den distala stumpen, detta blod sugs upp med en steril spruta, förs över till ett med fallnummer märkt provrör som försluts och skickas till Rättskemiska laboratoriet i Linköping får analys.”
Solna tingsrätt skriver i domen på sid 13 att ”Både Stefan Josefsson och Petra Råsten-Almqvist har inför rätten bekräftat att blodprovet togs enligt gällande rutiner, vilket innebär bl.a. att man i första hand tar prov från just lårvenen.”- - - ”Förfarandet synes ha skett helt enligt gällande rutiner.”
Sedan är det en annan sak att vissa andra som uttalat sig (bl.a. P-A Lönnqvist och G Wahlström) haft en avvikande mening om hur ett sådant här prov bör tas. Prof. Mørland menade i domstolen att: ”Huvudregeln är att undvika kontaminering genom att ta provet med en kanyl som sticks in i ett blodkärl utan att få med annan vävnad. Det kan dock vara svårt att genomföra det. Utgångspunkten är att man inte ska klippa av kärlet, men det kan finnas situationer då man måste göra så.” Här finns även andra synpunkter i den forensiska litteraturen om hur detta bör ske. Så någon absolut "rätt" eller "fel" metod finns antagligen inte.
När det sedan gäller detta med den s.k. ”blodpuddingen” så tycker jag det är en beskrivning och ett argument som borde avföras från den här debatten. Kvaliteten här i tråden brukar vara bättre än så.
Blodprovet från L. har spätts med slaktblod som genomgått kontroll med avseende på förekomst av olika läkemedel, bl.a. tiopental och befunnits rent! Detta har bl.a. bekräftats av Olof Beck som i sin rapport skrev att ”Den matris som används vid spädningen är kontrollerad med avseende på innehåll av tiopental.” Att Beck, som f.ö. inte var någon oberoende expert utan en av försvaret anlitad sådan, hade kritiska synpunkter på spädningsförfarandet (”Den procedur som nu används finns inte beskriven på laboratoriet. Den är inte heller dokumenterad, vi vet inte heller hur den exakt utförts. Proceduren är inte heller validerad med avseende på hur den kan bidraga till ökad mätosäkerhet. Laboratoriet medger att en ökad osäkerhet föreligger p.g.a. detta.” har ingenting med karaktären på det spädda provet att göra. Det väsentliga är slutsatsen i sista meningen.
Att spädningen skulle resulterat i någon sorts ”blodpudding” har ingen seriös debattör påstått!
Skärpning med fakta alltså!
Blodprovet är INTE ”… taget i strid med gällande instruktioner”. Däremot har den ansvariga rättsläkaren och den rättmedicinske assistent som tog provet lämnat delvis olika redogörelser för hur det gjordes och några andra har haft synpunkter på tillvägagångssättet.
Rättsläkaren PR-A i svar till Socialstyrelsen 2009-05-04 :
”Lårvensblod tages tillvara genom att v.iliaca externa skärs av vid bäckenringen under obduktion. Tillblandat blod från den avskurna proximala delen av venen undviks genom att låta blod därifrån rinna ut först. Ett 20-ml provrör placeras under den öppnade venen. Benet höjs och blod masseras från knävecket upp över lårets insida och framsida mot bäckenet. Blod tillvaratages från båda sidor i samma rör.”
I domstolen kompletterade hon denna redovisning med att:
”Man skär av kärlet när man tar ut organen. Man trycker sedan försiktigt ut blodet från kärlet och samlar upp det direkt ur kärlpipan. På ett barn kommer man ofta inte åt med provrör utan man samlar istället upp blodet i en icke nålförsedd spruta.”
Rättsmedicinske assistenten SJ i brev till Socialstyrelsen 2009-08-19:
”Proceduren med att tillvarata lårvensblod från avskurna w. iliaca internae , tillgår så att båda benen höjes och masseras varvid blod samlas från den distala stumpen, detta blod sugs upp med en steril spruta, förs över till ett med fallnummer märkt provrör som försluts och skickas till Rättskemiska laboratoriet i Linköping får analys.”
Solna tingsrätt skriver i domen på sid 13 att ”Både Stefan Josefsson och Petra Råsten-Almqvist har inför rätten bekräftat att blodprovet togs enligt gällande rutiner, vilket innebär bl.a. att man i första hand tar prov från just lårvenen.”- - - ”Förfarandet synes ha skett helt enligt gällande rutiner.”
Sedan är det en annan sak att vissa andra som uttalat sig (bl.a. P-A Lönnqvist och G Wahlström) haft en avvikande mening om hur ett sådant här prov bör tas. Prof. Mørland menade i domstolen att: ”Huvudregeln är att undvika kontaminering genom att ta provet med en kanyl som sticks in i ett blodkärl utan att få med annan vävnad. Det kan dock vara svårt att genomföra det. Utgångspunkten är att man inte ska klippa av kärlet, men det kan finnas situationer då man måste göra så.” Här finns även andra synpunkter i den forensiska litteraturen om hur detta bör ske. Så någon absolut "rätt" eller "fel" metod finns antagligen inte.
När det sedan gäller detta med den s.k. ”blodpuddingen” så tycker jag det är en beskrivning och ett argument som borde avföras från den här debatten. Kvaliteten här i tråden brukar vara bättre än så.
Blodprovet från L. har spätts med slaktblod som genomgått kontroll med avseende på förekomst av olika läkemedel, bl.a. tiopental och befunnits rent! Detta har bl.a. bekräftats av Olof Beck som i sin rapport skrev att ”Den matris som används vid spädningen är kontrollerad med avseende på innehåll av tiopental.” Att Beck, som f.ö. inte var någon oberoende expert utan en av försvaret anlitad sådan, hade kritiska synpunkter på spädningsförfarandet (”Den procedur som nu används finns inte beskriven på laboratoriet. Den är inte heller dokumenterad, vi vet inte heller hur den exakt utförts. Proceduren är inte heller validerad med avseende på hur den kan bidraga till ökad mätosäkerhet. Laboratoriet medger att en ökad osäkerhet föreligger p.g.a. detta.” har ingenting med karaktären på det spädda provet att göra. Det väsentliga är slutsatsen i sista meningen.
Att spädningen skulle resulterat i någon sorts ”blodpudding” har ingen seriös debattör påstått!
Skärpning med fakta alltså!
Det må så vara att det kan ha gått till enligt regelboken i de avseenden du tar upp och att det hade varit helt i sin ordning i ett annat fall men givet att kroppen var ganska nedbruten (eller borde ha behandlats som om den var det, 24 dygn post mortem som den var) så var volymen av 3 ml alldeles för liten och man borde ansträngt sig att få de 10 ml som är eftersträvansvärt.
Jag upprepar mig: För att utesluta att ingen kroppsfrämmande substans fanns i blodet, hade detta kanske varit tillfyllest (det kräver ju bara en enda anlys där man ser ett normalt kromatogram för humant blod) men för att säkerställa halten av en sådan substans är det alldeles för litet!
(Det kan vi ju nu, med all tydlighet, konstatera). Det kan ju (som vi nu, som sagt, vet) leda till ganska många körningar av ett prov, för att få visshet om denna halt.
Jag tycker det är en omständighet som pekar på att man kanske hade en förförståelse för att det inte skulle finnas något otillbörligt i provet.
Att man sedan går vidare efter den första körningen och slår fast att det måste vara den senare åtalade läkaren som bär ansvaret för att halten uppkommit är ju litet märkligt.
Dessutom vet vi att det fanns visköst blod i kroppen som kunde tagits om hand utan att man tog något prov på det, är en annan märklig detalj . . . .
__________________
Senast redigerad av NurseRatched 2014-02-17 kl. 22:22.
Senast redigerad av NurseRatched 2014-02-17 kl. 22:22.
tiopentalinjektionerna (som dessutom skall ha varit tre ggr så stora som normala, terapeutiska tiopentalinjektioner för att ge upphov till halten 15 mikrogram/gram, vilket ändå är 14 ggr mindre än 210 mikrogram/gram) så framstår det verkligen som en märklig slump om man ”glömt” journalföra ALLIHOPA. Och dessutom journalfört på tok för litet morfin. Eller förresten, det är väl inte så konstigt om man väljer att inte journalföra överdoser av morfin. Och om man nu flera gånger gett 3 ggr för stora tiopentaldoser är det väl inte så konstigt om man valt att inte journalföra dessa. Men eftersom eventuella, tidigare tiopentaldoser inte kunnat ge upphov till en halt på mer än ca 15 mikrogram/gram enligt rättens/Socialstyrelsens oberoende expert Mörland så blir dessa rättsligt ändå inte speciellt intressanta.