Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Ilo Ilo (2013)
En väldigt olydig pojke, någonstans i Singapore, får en nanny, då föräldrarna jobbar mycket och har inte tid med allting som gäller pojken. Nanny kommer först inte alls översens med pojken, för att sedan komma översens mycket väl, så väl att modern blir avundsjuk.
Ilo Ilo var Singapores bidrag till Oscarsgalan iår, dock så klarade den sig inte ens till Januarikortlistan. Den är vacker och lågstämd, en bra rulle för regniga dagar. Mycket trevlig, men aldrig så utvecklande.
Skådespelet är fantastiskt av alla de fyra som tar upp 90% av spel tiden (pappan, mamman, nannyn, sonen).
Jag blev imponerad av Ilo Ilo, den lämnade ett avtryck på mig. Jag kan förstå pojken och hur han tänker, även fast han av de flesta blir avfärdad som idiot. Ilo Ilo fördjupare sig riktigt aldrig utan ligger hela tiden och skrapar på ytan, vissa undantagsscener finns.
Lite svag men ändå säker 6/10, de starka delarna överlyser de svaga.
En väldigt olydig pojke, någonstans i Singapore, får en nanny, då föräldrarna jobbar mycket och har inte tid med allting som gäller pojken. Nanny kommer först inte alls översens med pojken, för att sedan komma översens mycket väl, så väl att modern blir avundsjuk.
Ilo Ilo var Singapores bidrag till Oscarsgalan iår, dock så klarade den sig inte ens till Januarikortlistan. Den är vacker och lågstämd, en bra rulle för regniga dagar. Mycket trevlig, men aldrig så utvecklande.
Skådespelet är fantastiskt av alla de fyra som tar upp 90% av spel tiden (pappan, mamman, nannyn, sonen).
Jag blev imponerad av Ilo Ilo, den lämnade ett avtryck på mig. Jag kan förstå pojken och hur han tänker, även fast han av de flesta blir avfärdad som idiot. Ilo Ilo fördjupare sig riktigt aldrig utan ligger hela tiden och skrapar på ytan, vissa undantagsscener finns.
Lite svag men ändå säker 6/10, de starka delarna överlyser de svaga.
Nebraska (2013)
Woody Grant ger sig tillsammans ut på en roadtrip med sin son David som ska ta dem från hemmet i Montana till Nebraska, där en lotterivinst väntar.
Det är något svårt att göra en recension på Nebraska som till ytan ser ut som en vanlig straight-forward film med komiska och dramatiska inslag, men som i själva verkat bjuder på så mycket mer och handlar om så mycket annat.
Filmens mål eller Bruce Derns mål för den delen är aldrig riktigt att tjäna dessa en miljoner dollarna, det är om resan ditt och i Bruce Derns fall så är det att försöka förbinda sig med sin son på nytt och framför allt att få börja om på nytt när han väl fått dessa miljonerna som han är så säker på han har vunnit.
Samtidigt så speglar den också väldigt mycket om folket som bor i staden där Bruce Dern levde i sina yngre dagar. När nyheten kommer ut att han har vunnit en miljon så vill lokaltidningen skriva om honom och alla är super glada och är det bästa som har hänt på länge.
Anledningen till detta är för att staden där alla dessa människorna bor händer där ingenting och när en sådan här nyhet kommer ut så blir det ett stort spektakel av det hela. De är gamla personer som inte kommit längre i deras liv och där en person som alla känner vinner en miljon blir något gigantiskt. Det hela spelades väl, där alla ville ha en bit utav miljonen.
Vilket är det negativa med filmen. De känns som skaparna av filmen var rädda att en vanlig drama komedi film inte är tillräckligt stark så de slängde in att en person skulle vara skitstöveln i filmen. I sådana här filmer så tycker jag inte om idén att de slänger in en osympatisk karaktär bara för att filmen inte ska bli för långtråkig.
I det här fallet var det Stacy Keach som fick äran att spela denna personen. Det hade räckt med att han ville ha någon liten peng för något han köpte åt Bruce Dern för länge sedan, men att dra in att de ska vara 100 000 dollar och att han hotar familjen med att kalla på sin advokat och sedan göra narr av Bruce Dern var bara totalt poänglöst i mina ögon.
Det kändes inte naturligt eller realistiskt för fem öre och kom bara av sig som att manusförfattaren var rädd att om han inte gjorde så här skulle publiken finna filmen mer uttråkad, så han var tvungen att ha en miniskurk för att balansera ut det mera, men misslyckades totalt med det.
Skådespelreit är den starkaste sidan av denan filmen. Det är en sådan film där det är karaktärerna, skådespeleriet och musiken som gör filmen, och dessa tre punkterna lyckades filmen pricka in väldigt bra. Jag blev smått överraskad av Will Forte som jag var skeptisk till först men som verkligen gjorde bra ifrån sig. Jag gillade också Bob Odenkirk en hel del och hade önskat att han fick lite mer tid framför kameran också.
June Squibb som blivit nominerad för bästa kvinnliga biroll var även hon enormt duktig men det är rätt så uppenbart att hon inte lär vinna i den kategorin, men hon kom av sig som en mamma som mycket väl framstår i verkligheten när man ser på äldre damer. Sist men inte minst Bruce Dern som fått enorm kritik för sin insats. Han är en mästare det är bara så när vi tittar på hans filmografi. Dessvärre lär han inte få en Oscar statyett och lär väl enbart få en hedrande snart som lär bli de närmsta han kommer en Oscar. Men minst sagt så gör han en oförglömlig insats och även ifall han inte är bäst i år i mina ögon, så är det fortfarande Bruce Dern, en man som sällan gör usla insatser.
Förutom Stacy Keach så känns också karaktärerna i filmen realistiska, jag köper att dessa personerna finns och gör som de gör. Sättet de pratade på och hur de reagerade till sakerna var chockerande naturligt och den svartvita kontrasten bidrog enormt mycket till att skapa den mer realistiska känslan över filmen.
I sin helhet var detta en väldigt bra film som lyckades överspegla den realistiska och naturliga känslan i sig. Karaktärerna och skådespeleriet var väldigt övertygande, men det är tyvärr vid vissa tillfällen i manuset som filmen spricker enligt mig.
Stacy Keach kändes som en typisk filmkaraktär när resterande kändes naturliga och där av blev det väldigt konstigt när han delade scener med andra.
Men den svartvita kontrasten och med en film vars syfte inte handlar om att få en miljon dollar utan att bara ha känslan att Bruce Dern vill göra någonting med sitt liv innan hans tid är över.
Precis som med folket i den lilla staden så vet Bruce Dern att tiden är nära och även ifall pengarna inte är riktiga och att han inte vunnit så är det känslan att göra något roligt nära slutet som räknas, och det lyckades filmen förmedla bra och något jag tror vi alla kan se oss i.
3.5 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt1821549/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=UT5tqPojMtg
Woody Grant ger sig tillsammans ut på en roadtrip med sin son David som ska ta dem från hemmet i Montana till Nebraska, där en lotterivinst väntar.
Det är något svårt att göra en recension på Nebraska som till ytan ser ut som en vanlig straight-forward film med komiska och dramatiska inslag, men som i själva verkat bjuder på så mycket mer och handlar om så mycket annat.
Filmens mål eller Bruce Derns mål för den delen är aldrig riktigt att tjäna dessa en miljoner dollarna, det är om resan ditt och i Bruce Derns fall så är det att försöka förbinda sig med sin son på nytt och framför allt att få börja om på nytt när han väl fått dessa miljonerna som han är så säker på han har vunnit.
Samtidigt så speglar den också väldigt mycket om folket som bor i staden där Bruce Dern levde i sina yngre dagar. När nyheten kommer ut att han har vunnit en miljon så vill lokaltidningen skriva om honom och alla är super glada och är det bästa som har hänt på länge.
Anledningen till detta är för att staden där alla dessa människorna bor händer där ingenting och när en sådan här nyhet kommer ut så blir det ett stort spektakel av det hela. De är gamla personer som inte kommit längre i deras liv och där en person som alla känner vinner en miljon blir något gigantiskt. Det hela spelades väl, där alla ville ha en bit utav miljonen.
Vilket är det negativa med filmen. De känns som skaparna av filmen var rädda att en vanlig drama komedi film inte är tillräckligt stark så de slängde in att en person skulle vara skitstöveln i filmen. I sådana här filmer så tycker jag inte om idén att de slänger in en osympatisk karaktär bara för att filmen inte ska bli för långtråkig.
I det här fallet var det Stacy Keach som fick äran att spela denna personen. Det hade räckt med att han ville ha någon liten peng för något han köpte åt Bruce Dern för länge sedan, men att dra in att de ska vara 100 000 dollar och att han hotar familjen med att kalla på sin advokat och sedan göra narr av Bruce Dern var bara totalt poänglöst i mina ögon.
Det kändes inte naturligt eller realistiskt för fem öre och kom bara av sig som att manusförfattaren var rädd att om han inte gjorde så här skulle publiken finna filmen mer uttråkad, så han var tvungen att ha en miniskurk för att balansera ut det mera, men misslyckades totalt med det.
Skådespelreit är den starkaste sidan av denan filmen. Det är en sådan film där det är karaktärerna, skådespeleriet och musiken som gör filmen, och dessa tre punkterna lyckades filmen pricka in väldigt bra. Jag blev smått överraskad av Will Forte som jag var skeptisk till först men som verkligen gjorde bra ifrån sig. Jag gillade också Bob Odenkirk en hel del och hade önskat att han fick lite mer tid framför kameran också.
June Squibb som blivit nominerad för bästa kvinnliga biroll var även hon enormt duktig men det är rätt så uppenbart att hon inte lär vinna i den kategorin, men hon kom av sig som en mamma som mycket väl framstår i verkligheten när man ser på äldre damer. Sist men inte minst Bruce Dern som fått enorm kritik för sin insats. Han är en mästare det är bara så när vi tittar på hans filmografi. Dessvärre lär han inte få en Oscar statyett och lär väl enbart få en hedrande snart som lär bli de närmsta han kommer en Oscar. Men minst sagt så gör han en oförglömlig insats och även ifall han inte är bäst i år i mina ögon, så är det fortfarande Bruce Dern, en man som sällan gör usla insatser.
Förutom Stacy Keach så känns också karaktärerna i filmen realistiska, jag köper att dessa personerna finns och gör som de gör. Sättet de pratade på och hur de reagerade till sakerna var chockerande naturligt och den svartvita kontrasten bidrog enormt mycket till att skapa den mer realistiska känslan över filmen.
I sin helhet var detta en väldigt bra film som lyckades överspegla den realistiska och naturliga känslan i sig. Karaktärerna och skådespeleriet var väldigt övertygande, men det är tyvärr vid vissa tillfällen i manuset som filmen spricker enligt mig.
Stacy Keach kändes som en typisk filmkaraktär när resterande kändes naturliga och där av blev det väldigt konstigt när han delade scener med andra.
Men den svartvita kontrasten och med en film vars syfte inte handlar om att få en miljon dollar utan att bara ha känslan att Bruce Dern vill göra någonting med sitt liv innan hans tid är över.
Precis som med folket i den lilla staden så vet Bruce Dern att tiden är nära och även ifall pengarna inte är riktiga och att han inte vunnit så är det känslan att göra något roligt nära slutet som räknas, och det lyckades filmen förmedla bra och något jag tror vi alla kan se oss i.
3.5 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt1821549/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=UT5tqPojMtg
Citat:
Såg den själv för en stund sen och gillade den nog mycket mera än vad du gjorde, gillade verkligen känslan av kammarspelet samtidigt som lågkonjunkturen pågick utanför i samhället. Till en början så störde jag mig lite på grabben som var dryg och elak mot alla, men ju längre filmen gick så förstod man att familjesituationen är helt ohållbar och han försöker bara klara sig i en situation där ingen tycks hysa någon kärlek för honom, bortsett ifrån en utomstående främling.
Citat:
Nebraska (2013)
Woody Grant ger sig tillsammans ut på en roadtrip med sin son David som ska ta dem från hemmet i Montana till Nebraska, där en lotterivinst väntar.
Det är något svårt att göra en recension på Nebraska som till ytan ser ut som en vanlig straight-forward film med komiska och dramatiska inslag, men som i själva verkat bjuder på så mycket mer och handlar om så mycket annat.
Filmens mål eller Bruce Derns mål för den delen är aldrig riktigt att tjäna dessa en miljoner dollarna, det är om resan ditt och i Bruce Derns fall så är det att försöka förbinda sig med sin son på nytt och framför allt att få börja om på nytt när han väl fått dessa miljonerna som han är så säker på han har vunnit.
Samtidigt så speglar den också väldigt mycket om folket som bor i staden där Bruce Dern levde i sina yngre dagar. När nyheten kommer ut att han har vunnit en miljon så vill lokaltidningen skriva om honom och alla är super glada och är det bästa som har hänt på länge.
Anledningen till detta är för att staden där alla dessa människorna bor händer där ingenting och när en sådan här nyhet kommer ut så blir det ett stort spektakel av det hela. De är gamla personer som inte kommit längre i deras liv och där en person som alla känner vinner en miljon blir något gigantiskt. Det hela spelades väl, där alla ville ha en bit utav miljonen.
Vilket är det negativa med filmen. De känns som skaparna av filmen var rädda att en vanlig drama komedi film inte är tillräckligt stark så de slängde in att en person skulle vara skitstöveln i filmen. I sådana här filmer så tycker jag inte om idén att de slänger in en osympatisk karaktär bara för att filmen inte ska bli för långtråkig.
I det här fallet var det Stacy Keach som fick äran att spela denna personen. Det hade räckt med att han ville ha någon liten peng för något han köpte åt Bruce Dern för länge sedan, men att dra in att de ska vara 100 000 dollar och att han hotar familjen med att kalla på sin advokat och sedan göra narr av Bruce Dern var bara totalt poänglöst i mina ögon.
Det kändes inte naturligt eller realistiskt för fem öre och kom bara av sig som att manusförfattaren var rädd att om han inte gjorde så här skulle publiken finna filmen mer uttråkad, så han var tvungen att ha en miniskurk för att balansera ut det mera, men misslyckades totalt med det.
Skådespelreit är den starkaste sidan av denan filmen. Det är en sådan film där det är karaktärerna, skådespeleriet och musiken som gör filmen, och dessa tre punkterna lyckades filmen pricka in väldigt bra. Jag blev smått överraskad av Will Forte som jag var skeptisk till först men som verkligen gjorde bra ifrån sig. Jag gillade också Bob Odenkirk en hel del och hade önskat att han fick lite mer tid framför kameran också.
June Squibb som blivit nominerad för bästa kvinnliga biroll var även hon enormt duktig men det är rätt så uppenbart att hon inte lär vinna i den kategorin, men hon kom av sig som en mamma som mycket väl framstår i verkligheten när man ser på äldre damer. Sist men inte minst Bruce Dern som fått enorm kritik för sin insats. Han är en mästare det är bara så när vi tittar på hans filmografi. Dessvärre lär han inte få en Oscar statyett och lär väl enbart få en hedrande snart som lär bli de närmsta han kommer en Oscar. Men minst sagt så gör han en oförglömlig insats och även ifall han inte är bäst i år i mina ögon, så är det fortfarande Bruce Dern, en man som sällan gör usla insatser.
Förutom Stacy Keach så känns också karaktärerna i filmen realistiska, jag köper att dessa personerna finns och gör som de gör. Sättet de pratade på och hur de reagerade till sakerna var chockerande naturligt och den svartvita kontrasten bidrog enormt mycket till att skapa den mer realistiska känslan över filmen.
I sin helhet var detta en väldigt bra film som lyckades överspegla den realistiska och naturliga känslan i sig. Karaktärerna och skådespeleriet var väldigt övertygande, men det är tyvärr vid vissa tillfällen i manuset som filmen spricker enligt mig.
Stacy Keach kändes som en typisk filmkaraktär när resterande kändes naturliga och där av blev det väldigt konstigt när han delade scener med andra.
Men den svartvita kontrasten och med en film vars syfte inte handlar om att få en miljon dollar utan att bara ha känslan att Bruce Dern vill göra någonting med sitt liv innan hans tid är över.
Precis som med folket i den lilla staden så vet Bruce Dern att tiden är nära och även ifall pengarna inte är riktiga och att han inte vunnit så är det känslan att göra något roligt nära slutet som räknas, och det lyckades filmen förmedla bra och något jag tror vi alla kan se oss i.
3.5 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt1821549/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=UT5tqPojMtg
Det är något svårt att göra en recension på Nebraska som till ytan ser ut som en vanlig straight-forward film med komiska och dramatiska inslag, men som i själva verkat bjuder på så mycket mer och handlar om så mycket annat.
Filmens mål eller Bruce Derns mål för den delen är aldrig riktigt att tjäna dessa en miljoner dollarna, det är om resan ditt och i Bruce Derns fall så är det att försöka förbinda sig med sin son på nytt och framför allt att få börja om på nytt när han väl fått dessa miljonerna som han är så säker på han har vunnit.
Samtidigt så speglar den också väldigt mycket om folket som bor i staden där Bruce Dern levde i sina yngre dagar. När nyheten kommer ut att han har vunnit en miljon så vill lokaltidningen skriva om honom och alla är super glada och är det bästa som har hänt på länge.
Anledningen till detta är för att staden där alla dessa människorna bor händer där ingenting och när en sådan här nyhet kommer ut så blir det ett stort spektakel av det hela. De är gamla personer som inte kommit längre i deras liv och där en person som alla känner vinner en miljon blir något gigantiskt. Det hela spelades väl, där alla ville ha en bit utav miljonen.
Vilket är det negativa med filmen. De känns som skaparna av filmen var rädda att en vanlig drama komedi film inte är tillräckligt stark så de slängde in att en person skulle vara skitstöveln i filmen. I sådana här filmer så tycker jag inte om idén att de slänger in en osympatisk karaktär bara för att filmen inte ska bli för långtråkig.
I det här fallet var det Stacy Keach som fick äran att spela denna personen. Det hade räckt med att han ville ha någon liten peng för något han köpte åt Bruce Dern för länge sedan, men att dra in att de ska vara 100 000 dollar och att han hotar familjen med att kalla på sin advokat och sedan göra narr av Bruce Dern var bara totalt poänglöst i mina ögon.
Det kändes inte naturligt eller realistiskt för fem öre och kom bara av sig som att manusförfattaren var rädd att om han inte gjorde så här skulle publiken finna filmen mer uttråkad, så han var tvungen att ha en miniskurk för att balansera ut det mera, men misslyckades totalt med det.
Skådespelreit är den starkaste sidan av denan filmen. Det är en sådan film där det är karaktärerna, skådespeleriet och musiken som gör filmen, och dessa tre punkterna lyckades filmen pricka in väldigt bra. Jag blev smått överraskad av Will Forte som jag var skeptisk till först men som verkligen gjorde bra ifrån sig. Jag gillade också Bob Odenkirk en hel del och hade önskat att han fick lite mer tid framför kameran också.
June Squibb som blivit nominerad för bästa kvinnliga biroll var även hon enormt duktig men det är rätt så uppenbart att hon inte lär vinna i den kategorin, men hon kom av sig som en mamma som mycket väl framstår i verkligheten när man ser på äldre damer. Sist men inte minst Bruce Dern som fått enorm kritik för sin insats. Han är en mästare det är bara så när vi tittar på hans filmografi. Dessvärre lär han inte få en Oscar statyett och lär väl enbart få en hedrande snart som lär bli de närmsta han kommer en Oscar. Men minst sagt så gör han en oförglömlig insats och även ifall han inte är bäst i år i mina ögon, så är det fortfarande Bruce Dern, en man som sällan gör usla insatser.
Förutom Stacy Keach så känns också karaktärerna i filmen realistiska, jag köper att dessa personerna finns och gör som de gör. Sättet de pratade på och hur de reagerade till sakerna var chockerande naturligt och den svartvita kontrasten bidrog enormt mycket till att skapa den mer realistiska känslan över filmen.
I sin helhet var detta en väldigt bra film som lyckades överspegla den realistiska och naturliga känslan i sig. Karaktärerna och skådespeleriet var väldigt övertygande, men det är tyvärr vid vissa tillfällen i manuset som filmen spricker enligt mig.
Stacy Keach kändes som en typisk filmkaraktär när resterande kändes naturliga och där av blev det väldigt konstigt när han delade scener med andra.
Men den svartvita kontrasten och med en film vars syfte inte handlar om att få en miljon dollar utan att bara ha känslan att Bruce Dern vill göra någonting med sitt liv innan hans tid är över.
Precis som med folket i den lilla staden så vet Bruce Dern att tiden är nära och även ifall pengarna inte är riktiga och att han inte vunnit så är det känslan att göra något roligt nära slutet som räknas, och det lyckades filmen förmedla bra och något jag tror vi alla kan se oss i.
3.5 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt1821549/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=UT5tqPojMtg
Kul att du gillade den. Enligt mig en av årets bästa filmer. Håller dock inte med om att Ed Pegram (Stacy Keach karaktär) var onödig. Woody hade varit en skitstövel i sina bästa alkisdagar när han härjade i sin hemstad. Tycker det känns helt realistiskt att folk kommer och vill ha pengar när de fått reda om miljonvinsten. 100 000$ tolkade jag som en kraftig översumma han bara slängde ur sig eftersom att han ville förhandla om beloppet och komma ner i en ansenlig summa. Ed Pegram är precis den lilla giriga karaktären som vet hur han ska få till sig så stor del av kakan som möjligt. Därför tyckte jag att reaktionerna var högst realistiska, därför föll jag för den!
Min recension:
Nebraska (2013)
Woody är en alkoholiserad åldrande man som bor i Montana tillsammans med sin fru. När han en dag får ett massutskickat marknadsföringsbrev där det står att han har vunnit en miljon dollar, men måste hämta upp vinsten i Lincoln, Nebraska, så väljer han att tro på brevet och är fast bestämd om att han ska hämta ut sin vinst. Efter flera misslyckade försök att via gång ta sig till Nebraska så blir hans familj orolig för honom och hans hälsa. Hans yngste son - David, väljer att köra honom till Nebraska istället och får på vägen chansen att komma sin fader närmre.
Vi får följa med på en svart, hård och lång resa med David och hans far. Vi bevittnar falskspel, familjetvister, alkoholism och en del riktigt svart humor. Filmen i sig är av ett väldigt lätt slag, det är ingen jättetung story, men det blir väldigt, väldigt tungt att titta på. Det är så jobbigt att se Woody, som så gärna vill ha den där vinsten och så stenhårt tror att han verkligen vunnit den, medan alla i hans närhet avfärdar honom som en idiot.
Att Nebraska är filmad i svartvitt förstärker hela filmen på ett kraftfullt och bra sätt. Melankolien och svarthumorn lyser igenom ännu starkare bakom allt svartvitt. Jag tror inte att filmen skulle fungera om den var filmad i färg, verkligen inte lika bra som den gör nu, i svartvitt, i alla fall. Alexander Payne ville redan från början filma filmen i svartvitt, men detta förslaget avfärdades från Paramount. Men efter att en första visning av filmen i svartvitt fått bättre kritik än den i färg, så gick Paramount med på att släppa filmen i svartvitt. Ett genialt drag som gör en stor del av filmen.
Svartkomik gömmer sig väl och diskret bakom all misär. Jag älskar svartkomik, i alla dess former, från den mest övertydliga extroverta formen till den lågmält diskreta och introverta formen. Detta är svartkomik när den är som allra bäst, den blir aldrig övertydlig och detta är den mest introverta stilen på svartkomik man kan ha i en film. En del skulle nog ha svårt att se den lilla humorn som döljer sig i filmen, men jag tar mig an det med glädje och några få fina skratt bjuder den allt på.
Bruce Dern är fullständigt briljant i rollen som en alkoholiserad godtrogen gammal man. Det är väldigt svårt att spela alkoholist på ett riktigt bra sätt. Det är sällan man ser bra gestaltningar av en riktigt djup alkoholist på film eller tv. Min morfar var en gammal godtrogen alkoholist, så jag vet hur de ser ut och agerar i olika situationer. Därför blir jag ofta besviken när de riktiga hårdalkoholisterna ska gestaltas av en "vanlig" skådespelare. Bruce Dern gör det genialt! Allting han gör påminner mig något fruktansvärt om min morfar, gångsättet, talet, morgonen efter, ja allting. Jag skulle nog våga säga att Bruce Dern gör det bästa porträttet av en alkoholist jag någonsin sätt.
Nebraska är på många sätt lik Alexander Paynes tidigare film About Schmidt. Den handlar om en introvert man, som ska ut på ett långt äventyr bort från sin hemstad. Det var faktiskt till och med tal om att Nicholson skulle få huvudrollen i Nebraska. Även namn som Robert Duvall och Gene Hackman var uppe som förslag för huvudrollen. Nu blev det dock Bruce Dern och det är en klanderfri prestation vi bjuds på. Visst är det kul att leka med tanken hur filmen skulle sätt ut om till exempel Nicholson spelade huvudrollen istället. Men jag är helt nöjd med resultatet som utkom med Dern i huvudrollen.
June Squibb, som spelade frun i About Schmidt, spelar också frun i Nebraska. Det är en väldigt söt, men otroligt duktig roll som June Squibb bjuder på, vilket hon även blivit nominerad en Oscars för. Hon börjar bli gammal, den där Squibb - i november fyller hon 85, men visst fan ser hon lika ung och pigg ut för det. I Nebraska är hon väldigt sprallig och har fått slag med ungdomens trollspö och ser ut att förlorat 15-20 år.
Jag gillade Nebraska väldigt, väldigt mycket. Ännu en riktigt stark film från geniet Alexander Payne. Jag är, som med nästan alla mina filmer, osäker på vilket betyg vi slutar upp på. Jag ger den en svag 8/10 för nu. Men jag lämnar det öppen för sjuan.
Woody är en alkoholiserad åldrande man som bor i Montana tillsammans med sin fru. När han en dag får ett massutskickat marknadsföringsbrev där det står att han har vunnit en miljon dollar, men måste hämta upp vinsten i Lincoln, Nebraska, så väljer han att tro på brevet och är fast bestämd om att han ska hämta ut sin vinst. Efter flera misslyckade försök att via gång ta sig till Nebraska så blir hans familj orolig för honom och hans hälsa. Hans yngste son - David, väljer att köra honom till Nebraska istället och får på vägen chansen att komma sin fader närmre.
Vi får följa med på en svart, hård och lång resa med David och hans far. Vi bevittnar falskspel, familjetvister, alkoholism och en del riktigt svart humor. Filmen i sig är av ett väldigt lätt slag, det är ingen jättetung story, men det blir väldigt, väldigt tungt att titta på. Det är så jobbigt att se Woody, som så gärna vill ha den där vinsten och så stenhårt tror att han verkligen vunnit den, medan alla i hans närhet avfärdar honom som en idiot.
Att Nebraska är filmad i svartvitt förstärker hela filmen på ett kraftfullt och bra sätt. Melankolien och svarthumorn lyser igenom ännu starkare bakom allt svartvitt. Jag tror inte att filmen skulle fungera om den var filmad i färg, verkligen inte lika bra som den gör nu, i svartvitt, i alla fall. Alexander Payne ville redan från början filma filmen i svartvitt, men detta förslaget avfärdades från Paramount. Men efter att en första visning av filmen i svartvitt fått bättre kritik än den i färg, så gick Paramount med på att släppa filmen i svartvitt. Ett genialt drag som gör en stor del av filmen.
Svartkomik gömmer sig väl och diskret bakom all misär. Jag älskar svartkomik, i alla dess former, från den mest övertydliga extroverta formen till den lågmält diskreta och introverta formen. Detta är svartkomik när den är som allra bäst, den blir aldrig övertydlig och detta är den mest introverta stilen på svartkomik man kan ha i en film. En del skulle nog ha svårt att se den lilla humorn som döljer sig i filmen, men jag tar mig an det med glädje och några få fina skratt bjuder den allt på.
Bruce Dern är fullständigt briljant i rollen som en alkoholiserad godtrogen gammal man. Det är väldigt svårt att spela alkoholist på ett riktigt bra sätt. Det är sällan man ser bra gestaltningar av en riktigt djup alkoholist på film eller tv. Min morfar var en gammal godtrogen alkoholist, så jag vet hur de ser ut och agerar i olika situationer. Därför blir jag ofta besviken när de riktiga hårdalkoholisterna ska gestaltas av en "vanlig" skådespelare. Bruce Dern gör det genialt! Allting han gör påminner mig något fruktansvärt om min morfar, gångsättet, talet, morgonen efter, ja allting. Jag skulle nog våga säga att Bruce Dern gör det bästa porträttet av en alkoholist jag någonsin sätt.
Nebraska är på många sätt lik Alexander Paynes tidigare film About Schmidt. Den handlar om en introvert man, som ska ut på ett långt äventyr bort från sin hemstad. Det var faktiskt till och med tal om att Nicholson skulle få huvudrollen i Nebraska. Även namn som Robert Duvall och Gene Hackman var uppe som förslag för huvudrollen. Nu blev det dock Bruce Dern och det är en klanderfri prestation vi bjuds på. Visst är det kul att leka med tanken hur filmen skulle sätt ut om till exempel Nicholson spelade huvudrollen istället. Men jag är helt nöjd med resultatet som utkom med Dern i huvudrollen.
June Squibb, som spelade frun i About Schmidt, spelar också frun i Nebraska. Det är en väldigt söt, men otroligt duktig roll som June Squibb bjuder på, vilket hon även blivit nominerad en Oscars för. Hon börjar bli gammal, den där Squibb - i november fyller hon 85, men visst fan ser hon lika ung och pigg ut för det. I Nebraska är hon väldigt sprallig och har fått slag med ungdomens trollspö och ser ut att förlorat 15-20 år.
Jag gillade Nebraska väldigt, väldigt mycket. Ännu en riktigt stark film från geniet Alexander Payne. Jag är, som med nästan alla mina filmer, osäker på vilket betyg vi slutar upp på. Jag ger den en svag 8/10 för nu. Men jag lämnar det öppen för sjuan.
Citat:
Jag störde mig och väldigt mycket på pojken i början, men ju längre filmen fortskred desto mer visades hans hjärta, som var inmurat av just som du säger - den ohållbara anonyma relationen till föräldrarna. Det är fint att se hur nannyn lyckas ta fram kärleken som finns gömd inuti honom. Men jag sympatiserar även med modern, när hon ser att hennes som ippskattar en utomstående från familjen, mer än henne.Såg den själv för en stund sen och gillade den nog mycket mera än vad du gjorde, gillade verkligen känslan av kammarspelet samtidigt som lågkonjunkturen pågick utanför i samhället. Till en början så störde jag mig lite på grabben som var dryg och elak mot alla, men ju längre filmen gick så förstod man att familjesituationen är helt ohållbar och han försöker bara klara sig i en situation där ingen tycks hysa någon kärlek för honom, bortsett ifrån en utomstående främling.
Jag gillade den, det fanns dock några transportsträckor som var något överflödiga enligt mig, därför fick den smaka på sexan.
Vad gav du den för betyg?
Fick inte plats med svar till både Rakii och Lotso i samma inlägg, därav dubbelposten.
Citat:
Själv upplevde jag inga som helst transportsträckor, njöt av filmen hela tiden och gav den en fyra i betyg av fem.
Ender's Game (2013)
Lyckas med konststycket att både kännas för kort och vara olidligt tråkig.
2/5
Lyckas med konststycket att både kännas för kort och vara olidligt tråkig.
2/5
Philomena (2013)
Den cyniske journalisten Martin Sixsmith blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena helt nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par.
Philomena är en film som inte kräver så mycket från tittaren, men fortfarande bjuder på en otrolig osannolik berättelse som verkligen fastnar hos en. Visst kan man argumentera att en del har hittats på för filmen ska ha lite större dramatisk effekt på tittaren, jag är inte så säker att slutet var så hetsigt som de var.
Men många filmer i den aspekten som är baserade på sanna historier brukar ändå krydda till de lite, men där finns överkrydd och lagom, den här filmen gör det alldeles lagom. Det är aldrig någon scen som sticker ut och det hela känns som en värdig adaption på boken som jag inte ens läst men som verkar väldigt intressant.
Judi Dench gör en väldigt fin insats som Philomena och var perfekt för rollen och tillsammans med Steve Coogan gör dem ett perfekt team tillsammans. De hade kemi ihop och ju allt mer in i filmen man kommer desto mer växer deras vänskap där Martin Sixsmith (Steve Coogan) nästan blir som en son till Philomena.
Jag ska vara ärlig att innan jag såg denna trodde jag filmen skulle dra någon ful kliché som att de visar sig att det var Martin som var hennes son hela tiden, men att den är baserad på en sann historia så försvann den teorin ganska snabbt och redan efter halva filmen så får Philomenia veta på vem hennes son är och att han dog.
Det är alltså en film som inte enbart är om sökandet utan också att få veta mer om sonen och allmän information om honom, något som de spenderar andra halva filmen av.
Vi ser det hela från Philomenias perspektiv och hennes kamp om att få veta mer om sin son och inte avsluta resan mitt i allt, och vi tittaren vill också få reda på mer, där filmen lyckas vara intressant från början till slut där de hittar nya ledtrådar hela tiden som för de framåt.
En sak som jag dock inte gillade är att åter igen precis som med Nebraska så har de den där karaktären som ska vara elak bara för att, men i de här avseendet är den lite värre än Nebraska. I den här är det en nunna och gud vad filmen spelar upp det totalt att du ska hata denna nunnan, och de lyckas filmen med, jag avskydde nunna och ville nästan slå henne.
Men frågan man ställer sig är om det verkligen hände i verkligheten denna slutscenen och hur det egentligen gick till för det kändes lite väl filmiskt än verkligt.
I sin helhet en väldigt bra film. Den lyckas skapa ett bra överseende hos karaktärerna där både Judi Dench och Steve Coogan gör bra ifrån sig och har väldigt bra kemi tillsammans. Där du faktiskt får spendera tid med dessa två tillsammans där de har en vanlig konversation. De pratar inte enbart om sonen utan även om normala saker i deras liv, så som vilken bok Philomena håller på att läsa, något som bjuder på en ganska så rolig scen, och ett scenario där jag väldigt mycket känner igen mig i Martins skor.
Du är konstant intresserad av vart berättelsen hamnar härnäst och med små komiska inslag känns filmen mer levande än en hög dramatisk film från början till slut, med tanke på dessa handling, även ifall de kunde bli något cheesy vid någon enstaka scen.
Men i slutändan så blir Philomena en väldigt bra feel-good film, även ifall den inte är 2013års bästa i den kategorin, så är det fortfarande en film som rekommenderas!
4 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt2431286/?ref_=nv_sr_3
Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=rG3QP8foCvg
Edit:
Ändrar också mitt betyg på Nebraska från 3.5 till en 4:a
Den cyniske journalisten Martin Sixsmith blir kontaktad av en kvinna vars mamma Philomena helt nyligen avslöjat en tung hemlighet hon burit på i över 50 år. Som tonåring födde hon en son utanför äktenskap på ett strikt religiöst Irland. Hon fick behålla honom i tre år, men sedan togs pojken ifrån henne och såldes till ett amerikanskt par.
Philomena är en film som inte kräver så mycket från tittaren, men fortfarande bjuder på en otrolig osannolik berättelse som verkligen fastnar hos en. Visst kan man argumentera att en del har hittats på för filmen ska ha lite större dramatisk effekt på tittaren, jag är inte så säker att slutet var så hetsigt som de var.
Men många filmer i den aspekten som är baserade på sanna historier brukar ändå krydda till de lite, men där finns överkrydd och lagom, den här filmen gör det alldeles lagom. Det är aldrig någon scen som sticker ut och det hela känns som en värdig adaption på boken som jag inte ens läst men som verkar väldigt intressant.
Judi Dench gör en väldigt fin insats som Philomena och var perfekt för rollen och tillsammans med Steve Coogan gör dem ett perfekt team tillsammans. De hade kemi ihop och ju allt mer in i filmen man kommer desto mer växer deras vänskap där Martin Sixsmith (Steve Coogan) nästan blir som en son till Philomena.
Jag ska vara ärlig att innan jag såg denna trodde jag filmen skulle dra någon ful kliché som att de visar sig att det var Martin som var hennes son hela tiden, men att den är baserad på en sann historia så försvann den teorin ganska snabbt och redan efter halva filmen så får Philomenia veta på vem hennes son är och att han dog.
Det är alltså en film som inte enbart är om sökandet utan också att få veta mer om sonen och allmän information om honom, något som de spenderar andra halva filmen av.
Vi ser det hela från Philomenias perspektiv och hennes kamp om att få veta mer om sin son och inte avsluta resan mitt i allt, och vi tittaren vill också få reda på mer, där filmen lyckas vara intressant från början till slut där de hittar nya ledtrådar hela tiden som för de framåt.
En sak som jag dock inte gillade är att åter igen precis som med Nebraska så har de den där karaktären som ska vara elak bara för att, men i de här avseendet är den lite värre än Nebraska. I den här är det en nunna och gud vad filmen spelar upp det totalt att du ska hata denna nunnan, och de lyckas filmen med, jag avskydde nunna och ville nästan slå henne.
Men frågan man ställer sig är om det verkligen hände i verkligheten denna slutscenen och hur det egentligen gick till för det kändes lite väl filmiskt än verkligt.
I sin helhet en väldigt bra film. Den lyckas skapa ett bra överseende hos karaktärerna där både Judi Dench och Steve Coogan gör bra ifrån sig och har väldigt bra kemi tillsammans. Där du faktiskt får spendera tid med dessa två tillsammans där de har en vanlig konversation. De pratar inte enbart om sonen utan även om normala saker i deras liv, så som vilken bok Philomena håller på att läsa, något som bjuder på en ganska så rolig scen, och ett scenario där jag väldigt mycket känner igen mig i Martins skor.
Du är konstant intresserad av vart berättelsen hamnar härnäst och med små komiska inslag känns filmen mer levande än en hög dramatisk film från början till slut, med tanke på dessa handling, även ifall de kunde bli något cheesy vid någon enstaka scen.
Men i slutändan så blir Philomena en väldigt bra feel-good film, även ifall den inte är 2013års bästa i den kategorin, så är det fortfarande en film som rekommenderas!
4 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt2431286/?ref_=nv_sr_3
Trailer:
http://www.youtube.com/watch?v=rG3QP8foCvg
Edit:
Ändrar också mitt betyg på Nebraska från 3.5 till en 4:a
__________________
Senast redigerad av Lotso 2014-02-09 kl. 22:34.
Senast redigerad av Lotso 2014-02-09 kl. 22:34.
Pride of the Yankees
Handlar om en av världens bästa basebollspelare genom tiderna, Lou Gehrig, som dog i ALS (i USA kallas det Lou Gehrig's disease).
Har med från hans barndom samt andra viktigare händelser.
Blev dock besviken, dels eftersom den var äldre än jag hade fått för mig (1942) och dels eftersom den missade ganska mycket, bland annat från hans legendariska tal.
2/5
Handlar om en av världens bästa basebollspelare genom tiderna, Lou Gehrig, som dog i ALS (i USA kallas det Lou Gehrig's disease).
Har med från hans barndom samt andra viktigare händelser.
Blev dock besviken, dels eftersom den var äldre än jag hade fått för mig (1942) och dels eftersom den missade ganska mycket, bland annat från hans legendariska tal.
2/5
Phantoms (1998)
Två systrar kommer till en stad i Colorado, där den äldre är läkare. Det är onaturligt lugnt, inte en människa syns till. När de kommer fram till läkarens hus hittar de hushållerskan död och när de går till sheriffen för att rapportera detta hittar de honom död också. Senare dyker några andra sheriffer upp och tillsammans försöker de komma fram till vad som skett.
Jag tycker filmen börjar bra, rätt kuslig stämning. Man vet inte vad som hänt eller vad som händer. Halvvägs in i filmen dyker armén upp med en expert och då byter den spår och börjar kännas mer som The Thing eller nåt.
5/10
Två systrar kommer till en stad i Colorado, där den äldre är läkare. Det är onaturligt lugnt, inte en människa syns till. När de kommer fram till läkarens hus hittar de hushållerskan död och när de går till sheriffen för att rapportera detta hittar de honom död också. Senare dyker några andra sheriffer upp och tillsammans försöker de komma fram till vad som skett.
Jag tycker filmen börjar bra, rätt kuslig stämning. Man vet inte vad som hänt eller vad som händer. Halvvägs in i filmen dyker armén upp med en expert och då byter den spår och börjar kännas mer som The Thing eller nåt.
5/10
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera