Jag avråder dig som tar åt dig alldeles för mycket att läsa denna teori
Kan man någonsin få helt lugnt och ro, ens av döden? Är döden ett slut eller bara fortsättning på vad som verkar vara en oändlig resa?
Eftersom jag bara kan gissa vad som händer efter döden kan jag bara dra till med en av mina vilda teorier. Den här stora frågan har redan fått många olika svar av jordens alla religioner. Kan ett av svaren vara rätt eller i alla fall i närheten? Eller är det helt utom människans hjärnkapacitet att förstå en sådan abstrakt fråga? Det är omöjligt att tänka sig att man kommer till ett evigt mörker, exakt lika svårt som att tänka sig att universum aldrig tar slut. Det måste ju sluta någon stans? Även om det fanns något slags stopp, bakom det vad finns det där? Vad som händer efter döden kanske är omöjligt för någon att förstå på grund av våran spärr som kräver ett slut.
Tron på himlen eller någon annan fantasiplats som man kommer till efter döden kan ha skapats för att på något viss förverkliga ett slut. Dom som tror på himlen som den sista stationen i den eviga förändringen kan leva utan att ha en känsla av maktlöshet och skrämmande oförståeligt bortom vår fantasis gränser. Men jag vill inte nöja mig med att tro på en slutstation efter livet, En slutstation går att förstå och är tillräckligt simpel för oss för att göra att vi ej känner den där kliande känslan i huvudet när det är något för komplicerat för oss att förstå. Att det ska vara något vi kan utan större problem tänka sig vara svaret får mig mest att tro att tryggheten att tro på ett liv efter döden, i något slags paradis. Är en sorts försvarsmekanismen som utlöses bara för att få oss lugna för att något vi varken kan förstå eller ens fantisera om kanske händer så vi måste vara förberedda att försvara oss mot en fara vi inte vet hur man skyddar sig mot.
Tanken på ett slut ger en slags trygghet. Min hjärna har utan min vilja kopplat ihop minnen från mitt bakhuvud med observationer av allting från invecklade instinkter till universums komplicerade mönster. Jag har tack varit det upptäckt konstiga mönster som alltid har varit framför mina ögon men så nära att man inte lägger märke till dom om man inte börjar ifrågasätta allt, som man tror sig veta om verkligheten man byggt upp genom livet. Jag hittade många mönster med häpnadsväckande svar. Det där om att vi människor aldrig kan vara nöjda och strävar efter något vi har döpt till perfektion även om vi inte inser det kan vi aldrig riktigt känna att man är en "färdig" person. Människan är enligt min mening ett fascinerande "djur" eftersom vi har någon sorts konstig mani att försöka uppnå någon slags helhet eller " perfektion " även om att försöka uppnå det betyder att överskrida det naturliga behovet för en person. Ingen kommer nå upp till den eftersträvade helheten som verkar vara något slags sätt att skapa ett slut som ändå inte går att åstadkomma.
För att hjälpa mig själv förstå hur allting kom till och hur det slutar använda jag mig av en cirkel, ingen början inget slut. Drömmars början och slut är ett av de mönster som jag kopplade till denna också oförståeliga tanke men som av just en cirkel gav i alla fall mig en bild på något mystiskt nätverk av självklarheter som bildade mönster som var som gjorda för varandra. Ju mer jag hittade desto mer undrar jag om människan har från förstå åren på jorden trott att allt måste vara extremt komplicerat när det egentligen skulle kunna vara så simpelt som det går. Kanske kan inte människan acceptera att något som ser så komplicerat ut inte kan ha en simpel förklaring. Från födseln och ett tag fram är minnet blankt man vet inte riktigt när man kommer ihåg att man börjat leva.
Det intressanta är att början på en dröm är inget man kommer ihåg man bara är i den. Strukturen i drömmarna och livet har många intressanta likheter som man kan jämföra. Vaknar man upp från en dröm kommer man till en klarare "verklighet". Kan det vara så att när det är dags att försvinna från den här verkligheten blir det kanske inte svart utan att man blir klarvaken till den nya verkligheten? Det är inte omöjligt att människan "vaknar" upp till en klarare verklighet och runt så i en cirkel utan en början och slut. Den teorin är lika trolig som alla andra om vad som händer efter döden. Det finns fullt men sådana mönster som man kan följa.
Ett mönster kan börja med en så liten grej som en atom och bli så omfattande att man upptäcker svårförklarliga samband med universums oändlighet som hjälper en förstå det hur simpelt allt skulle kunna vara om bara vi lätt det. Människan har alltid letat efter ett förklarande till varför allt är som det är, men har någon trott på att det kanske finns en simpel förklaring för hur allt fungerar som bara är för lätt för att se? Jag tror att genom all tid människan existerat har det funnits ett slags hinder som gör att vi inte kan se verkligheten som den är utan måste skydda oss själva från sanningen för den kan vara förödande för fel person att se.
Svar som rör förståelse om oändligheten och allt i den måste nog inte vara så komplicerade även fast det verkar vara extremt. Om man tänker på vad meningen med att en människa föds är, skulle jag nog säga att den meningen är nog att försöka åstadkomma den där helheten som är en process som aldrig slutar. En människa betydelse skulle jag nog jämföra med ett sandkorn i en öken. Ett sandkorn gör inte mycket skillnad ensamt men däremot hjälper det till att fylla öknen med sand. Ett sandkorn är en del av något otroligt mycket större än de självt. Att en person är så ynklig och otillräckligt är nog inget man vill känna att man är själv. Även om det är det mest logiska sättet att se sig själv på. Men alla sandkorn räknas. Allt levande verkar sträva efter en helhet tillsammans men också individuellt.
Innan döden har varje levande ting dragit sitt strå till stacken. Myrstacken skulle man nog kunna jämföra med jordens ständiga förändring på grund av allt levande. Det låter hemskt men det är inte omöjligt att vi bara lever just för att fylla ut en funktion. Jag själv anser att jag bara är en lite del av något mycket större. Allt levande bildar på något sätt en livskraft tillsammans som man skulle kunna se på som en stor varelse som vill uppnå en helhet, även om inte alla levande varelser har samma uppgift eller påverkar lika mycket är dom ändå en del av något mycket större än dom själva. Det är nog inte många som är medvetna om att dom kanske bara lever som en typ av slav för strävan efter helheten. Det är denna "varelse" som försöker hitta en helhet eller slut som aldrig kommer bli uppnått.
Det här kommer antagligen hålla på så tills cirkeln tar slut som den aldrig gör. Vi lever i ett universum som pratar med en hela tiden det gäller bara att lyssna på rätt sätt så förstår man tillslut att allt fanns framför en hela tiden det var bara att komma på vilket sätt man skulle se på det för att förstå det. Det finns mycket mer bevis för att det här kan vara det rätta svaret på frågan. Alla människor känner sig speciella och skulle nog gärna inte tro att dom bara är en lite arbetsmyra utan förmågan att vika sig från något dom inte ens förstår. Att varje människa känner sig speciell även fast man bara är en liten liten del av något enormt kan ju bero på att om man inte kände sig det, utan bara som en av alla miljarder som finns skulle man nog inte ha någon större mening att kämpa för att dra mer strån till myrstacken.
Om man börjar förstå hur man pusslar ihop bitarna genom att hitta mönster som visar sig hela tiden för den uppmärksamma. Det finns otroligt mycket mer intressant man kan hitta genom att följa spåren efter upprepande likheter.
Det här är bara en teori skriven från tankar. Jag har många andra idé hur det skulle kunna fungera istället för den här. Texten är lite rörig den skrevs i ett slags amfetamindelirium, så jag får ursäkta konstigheter i texten
Tasmanianp
