Meningen med livet - samlingstråd

Samtidigt måste du ju ta hänsyn till det faktum att du inte vet hur många försök som gjorts till att "dra bollarna i rätt ordning". Är det så att dessa försök är oändligt många så är tanken att det en gång blir rätt inte bara möjlig utan snarast trolig.

det går väl att räkna ut hur många försök man behöver innan man drar 1 biljon bollar i rätt ordning statistiskt sett, ...visst det kommer bli ett väldigt högt nummer, men gentemot oändlighet..inte ens en droppe i havet. Fast det borde vara teoretiskt möjligt att aldrig dra rätt serie också : )

Men finns möjligheten att det kan lyckas teoretiskt så kommer dett att inträffa teoretiskt på oändligt många försök.

Jaha nu påstår jag att det går men är möjligt att det inte går i samma text...lysande.

Fast livet handlar ju om evolution och att utveckla och förfina sina förmågor. Naturen ger ett väldigt tydligt svar på denna fråga. Sedan är det väl inte heller säkert att allt hela tiden blir bättre. Livet har ju också nästintill utplånats ett antal gånger på jorden för att börja om i något annat spår.

Sedan vill i alla fall jag tro att vi bär med något av vår identitet när vår fysiska kropp dör. Vi dör ju alla den lilla döden varje natt och kommer tillbaka på morgonen

De senaste två åren har jag genomgått en rätt omfattande förändring vad gäller personlighet och medvetande. Visserligen är jag i den åldern (20) där det är lätt att hänvisa till "faser i livet" etc. - men jag hävdar i den grad jag själv och den fysiska verkligheten existerar, att detta inte är en sådan vanlig "fas". Detta beror på att jag har något "fel" (ur biologisk synpunk) på min hjärna som gör att jag utvecklats till en totalt desillusionerad varelse som ser allt ur en rent objektiv-relativistisk synvinkel, vilket jag verkar vara rätt ensam om. I lång tid nu har jag, genom logiskt-rationell tänkande, försökt härleda fram en mening med livet ur denna kalla objektiva värld som jag plötsligt befann mig i. Men det har inte gått så bra om man säger så...

I perioder, då den mänskliga sidan tar över, mår jag väldigt dåligt av denna förändring jag genomgått i hjärnan, av min förhöjda medvetandegrad. För objektivt finns ingen mening med livet. Absolut noll. Detta gör ju att människor - och djur - traditionellt sätt mår väldigt dåligt och blir deprimerade. De flesta (dumma) människor finner mening i olika prylar, hobbies, människor, händelser, religioner, osv., men ytterst så handlar ju allt bara om överlevnad och fortplatning - det vet vi alla innerst inne. För överlevnad är biologiskt sett den enda mening med livet som någonsin funnits. Will to exist. Dagens materialistiska samhälle får oss ibland att glömma det, men innerst inne vet vi det och ibland blir vi påminda om det då saker ställs på sin spets.

"It's refreshing to sometimes think in terms of what we are, rather than what our minds portray us to be."

Faktum är att vi varken är, eller har någonsin varit, något annat är djur. Det har alltid funnits människor som motsatt sig detta, men det, som så mycket annat, är ju irrelevant i förhållande til vad som faktiskt är. Precis som alla djurarter så har människan speciella egenskaper, och vår mest speciella egenskap, som skapar all denna uppståndelsen, är vårt höga medvetande. Homo sapiens sapiens - människan som vet att han vet. Vi är den enda arten som har förmågan att verkligen välja vår mening i livet, vilket är väldigt unikt, men samtidigt, ur biologisk synvinkel, tydligen rätt dåligt. För ingen annan art kan begå självmord. För mig har evolutionen nått en paradox här. De levande organismerna har blivit så utvecklade att de börjar ifrågasätta själva livet, och därmed potential att hämma evolutionen själv. För det är bara så länge alla ser överlevnad&fortplantning som det yttersta målet med livet, som evolutonen, per definition, kan fortsätta. Detta faktum hade åtminstone fått mig att bli desillusionerad och slutat tro på någon högre makt, om inte så redan var fallet dvs.

"For we are the local embodiment of a Cosmos grown to self-awareness. We have begun to contemplate our origins: starstuff pondering the stars; organized assemblages of ten billion billion billion atoms considering the evolution of atoms; tracing the long journey by which, here at least consciousness arose."

Detta är ungefär så jag ser på saken. Och detta är ju faktiskt fakta. Om man inte kan hålla med om detta så är man ju fast i religionens moment22-argumentation (jmfr. islam-retorik) där gud även skapade oss "otrogna" för att med bevis testa din tro, och därmed inte tror på någonting annat än gud egentligen, inte ens verkligheten. Dessa är omöjliga att argumentera mot, vilket jag förvisso över huvud taget inte intresserar mig för. Dock tycker det är ett hån mot deras intelligens att tro på o-verkligheten framför verkligheten men men... Det har ett pragmatiskt syfte visserligen - med tanke på ovannämnda problem med vårt höga medvetande och strävan mot individualisering - eftersom hjärntvättade människor (religiösa och kummunister) sällan undrar över meningen med livet, då det är inpräntat i dem från födseln. Så överlevnadskraften ökar ju, så ur evolutionssynpunkt kan man ju förstå hur och varför människor med denna defekt i hjärnan överlevt i hårda tider ("ett opium för folket").

Men detta skapar en enorm paradox som är svår att förklara. Vill man hellre leva i en fantasivärld framför verkligheten bara för att överlevnadskraften ökar? Om man ställer sig den frågan så har man ju redan insett att det objektivt inte finns någon mening med livet, och då är det så att säga redan för sent - för den mest eviga sanning som finns - i den grad att verkligheten existerar - är att universum kan aldrig gå ner i medvetandegrad. Människan kan visserligen med hjälp av droger och fysisk trauma, "göra sig" dummare igen ("ignorance is bliss"), men detta förändrar inte det faktum att denna tanke existerat i hans hjärna och därmed har detta högre medvetande varit en del av universum. Den har funnits och alltså kan den finns, vilket innebär att den är sann (läs. mer sann än den förra medvetandegraden).

Så jag erkänner här för mig själv att jag nått en högre medvetandegrad som vet att det inte finns någon obejktiv mening med livet, samtidigt som jag erkänner att jag heller inte kan gå tillbaks i medvetande (om jag nu ville det och leva lyckligt i en lögn). Och jag beklagar om jag planterar något virus i någons hjärna nu så att även du börjar må dåligt. Dock är jag en hycklare när jag säger det, för egentligen så bryr jag mig ju inte. Annars hade jag ju inte trott på det jag själv säger, eftersom det objektivt sett existerar varken rätt eller fel, gott eller ont, eller liknande - det är på sin höjd relativt, men egentligen inte ens det.

Anyway, så HUR, kan man undra nu, orkar jag då leva? Och samma med ni som redan är som jag (som bevisligen inte begått självmord än), eller som blev det nu - hur står man ut i denna desillusionerade kalla verklighet som tydligen är "sanningen"? Jag vet faktiskt inte. För samtidigt som du erkänner att det inte finns någon mening med över huvud taget någonting, så erkänner man samtidigt att det heller inte spelar någon roll om man dör, alltså verkligen ingen roll alls. Att folk blir ledsna är ju bara en subjektiv reaktion hos folk - inget som "finns" eller som universums "själ" påverkas av, som är rätt eller fel, gott eller ont, det bara är. Måste bara säga att det är läskigt att skriva detta, jag börjar känna hur djupt och hårt denna insikt verkligen slår ner i mig...mitt hjärta bultar... jag avundas er som mår dåligt av världsliga företeelser, ni har det riktigt bra, för det betyder att ni fortfarande bryr er. (obs. fortsätt läs om du börjar må dåligt.)

Anyway, jo...det finns faktiskt några sätt att hindra denna totala likgiltighet inför världen från att orsaka självmord (annars hade nog inte jag suttit här nu). Och det är inte på grund av någon inneboende godhet i världen, eller min överlevnadsinstinkt - då hade jag varit en hycklare. Den revolutionerande tanken, som slog mig för ett tag sedan, och som jag måste påminna mig om varje dag när jag vaknar och för tusende gången reviderar min världsbild (för att se om den fortfarande är samma, vilket den "tyvärr" alltid är) är att det finns inget facit för hur man skall reagera på denna meningslöshet (det finns faktiskt inget facit på hur man SKA reagera på någonting). Detta faktum hade jag helt försummat tills jag kom på det (phew!) - ett faktum som är en yttring från den sista skärvan som finns kvar av min mänsklighet. Så länge meningslösheten får mig att må dåligt, så vet jag att jag fortfarande är mänsklig, för det är nämligen så människor instinktivt reagerar på oändlig meningslöshet - de mår jävligt dåligt och vill begå självmord. Och det som är ännu mer ironiskt och revolutionerande, är tanken på varför meningslösheten får oss att må dåligt. Denna "reaktion" är baserad på vad jag brukar kalla en felaktig syllogism; en slutsats baserad på felaktiga premisser. För i det ögonblick man frågar sig "vad är meningen med livet", så förutsätter man två saker: 1) att det över huvud taget FINNS någon "mening" med livet (vad är mening??? Bara ett ord!), samt 2) att om det inte finns någon sådan "mening" så bör man må dåligt. Det vill säga att man förutsätter att "mening" är meningen med livet, och där har du både svaret på din fråga, samt beviset på hur oxymoron och löjlig den frågan är. Allt detta snack om meningen hit och dit är nämligen bara illusioner, och om jag inte vill vara en oändligt stor hycklare, så måste jag även se bort ifrån dessa om jag vill kalla mig desillusionerad. Hänger ni med i vad jag försöker säga? Vare sig det finns en mening eller ej, så innebär ingetdera fall att man måste må dåligt av det.

Så vad gör jag då? Hur lever jag mitt liv?
Jo, även om det får mig att bli rätt deppig ibland, så har jag accepterat att det inte finns någon objektiv mening med livet, och heller ingen objektiv anledning att må dåligt pga. det. Jag måste dra ovanstående härledning genom skallen varje dag jag vaknar och reviderar min världsbild. För övrigt så har jag beslutat mig för att leva mitt liv genom att göra saker som skänker mig temporär "mening" - att berusa mig på mina sinnen. För även om det är sant att saker i sig objektivt sett varken är bra eller dåliga, meningsfulla eller ej - så är också de reaktionerna sanna som mina sinnen förmedlar i de olika situationerna. Allt som existerar är sant. Det är sant att jag existerar och att jag har sinnen som kan påverka mitt medvetande på olika sätt - även om det inte är logiska/rationella reaktioner. T.ex när jag är med någon jag tycker om så är det sant att oxytocin frigörs vilket gör att jag mår bra. Så sinnesstämningen och känslorna som produceras är sant för mig, och altså känner jag mig inte som en hycklare när jag låter mig hänföras av de. Och vad jag märkt så är det de situationerna som påverkar min överlevnad och fortplantning (biologiska instinkter!) som framkallar flest positiva känslor, vilket ju kan sägas vara "bra".

Bara det faktum att jag kan tänka dessa tankar jag beskrivit ovan, innebär att jag erkänner hur fantastisk universum är. För även om universum är oändligt stort så är det fortfarande helt otroligt att vi existerar och att vi tom. har blivit medvetna om ATT vi existerar. Starstuff pondering the stars. Jag är en observerande del av universum, där dessutom alla grundämnen över 26 är bildade i en supernova explosion(!!!), hur otroligt är inte det! Oavsett hur man ser på det.
Dessa tankar tillsammans med min enorma nyfikenhet och intresse, är sådant som jag kan tillåta mig att som människa berusa mig på. Det faktum att jag ens kan tänka dem är tillräckligt för att berusa mig på dem.

Till slut kan jag säga att det är ju lite speciellt att leva ett vanligt vardagsliv och gå runt med dessa tankar i bakhuvudet (universums bakgrundsbrus...?). Pengar och materialism är iaf. inget jag lägger vikt på längre - de är endast medel, inga mål, vars värde enbart defineras av hur mycket de låter mig bli berusad på mina sinnen. Om dagarna går jag runt mycket och filosoferar såklart, lever i min egen värld, vilket gör mig rätt disträ (så det var skönt att få ner tankarna på papper en gång för alla). Ofta ser jag mig som en priviligerad lånare av lite av universums stoff som bara åker runt och observerar. Att jag bara kan känna det jag känner är ett privilegium, att få vara en del av den oändligt lilla del av universum som är medvetet. Det är ingen naturlag att vi existerar och vi kommer inte göra det för alltid. I den stund jag erkänner mina känslor (må dåligt t.ex) så erkänner jag hur fantastiskt universum är, för annars hade jag inte ens kunnat må dåligt. Man borde vara universum tacksam helt enkelt.
Lite som tanken i mindfullness (egodöd), där man bara lever i nuet (allt annat än NU är ju illusioner, remember!) och berusas på ens sinnen. Bara observerar allt konstigt (mänskligt?) som händer runt omkring mig, och roas av det. Utan att döma. På skolan, stan, fest osv. Man fascineras över det sociala spelets oändliga komplexitet, dagens moderna samhälle, vart det är på väg (klimathot, atomvinter, överbefolkning, ekonomikrasch, sionismen, islam, multiresistent antibiotika, meteorer, androider, etc), vad alla människor tänker och varför de gör saker. Över människans medvetande över huvud taget, hur det är möjligt, hur jag kan tänka det jag gör - det fascinerar mig enormt!
Det ger en slags frihet, för man störs inte lika mycket av världsliga ting, men samtidgt kan jag heller inte helt "spela med" i de sociala sammanhangen då jag alltid har den högre medvetandet igång bakhuvudet. Kanske därför jag blivit lite mer drogliberal än innan "the epiphany", då det fromma liv var viktigast av allt. Fascinerande hur den mänskliga hjärnan kan påverkas av olika ämnen så att verkligheten, även denna nya, kan ändras helt! Och MAT! Jag älskar mat mer än någonsin, känna alla goda smaker; bara leva i nuet och berusas av smaker och dofter, samt själva förmågan att göra det. Därav titeln - jag skulle kunna sitta på restaurang med trevligt sällskap och äta och dricka gott resten av livet! Och musik - all fantastisk musik! Och sex - det finns egentligen ingen ursäkt för att inte ha sex! Där om något berusas man på sina sinnen, alla hormoner, signalsubstanser, mm...och det är fascinerande att se hur en tjej - den största variabeln i hela universum - beter sig en sån situation. Människor är generellt intressanta att observera, men tjejer...ja man skulle nästan kunna säga att de är meningen med livet ibland. Bara att se dem. En sådan komplex och oförutsigbar - totalt irrationell - men ändå fantastisk varelse, som är ett produkt av 14 miljarder år av big bang, supernovaexplosioner, evolution osv, precis som jag själv och min förmåga att uppfatta detta!
Och om någon nu tror att detta gör mig likgiltig, t.ex inom politik, så är svaret FEL. Om du inte sett mig skriva här på FB innan så är jag allt utom politiskt korrekt. Inte minst för att jag föredrar sanningen, men också för att det är intressant att se folks reaktioner när man argumenterar lugnt och sakligt med dem om olika ämnen. Ännu en fascinerande aspekt av människan och universum som jag kan berusas på. Hur uppstod ens hela denna etnomasoschistiska era, är en ganska intressant fråga. Jag ser på jordens, mänsklighetens, ekonomins och vita rasens framtid med oerhört intresse (skräckblandat sådant vad gäller det sistnämnda). Oavsett så hoppas jag det kraschar, så kanske det blir riktigt intressant! Kanske jag tom. får kämpa lite för mitt liv, så slipper jag ha tid att sitta här och tänka ihjäl mig...

Don't take life too seriously, you're not gonna get away alive anyway

tungt skrivet. Vad gör man nu?

tldr: Borde jag läsa eller kommer det påverka mitt liv negativt?

Tunga ord.

Jag är faktiskt mållös. Du gjorde mig även hungrig, ska njuta ordentligt av nästa måltid. Mycket bra skrivet, och troligtvis sant. Mycket fascinerande!

Ja visst är det fantastiskt, vi är alla ett med universum, all uppdelning i olika saker är ju bara språklig/artificiell. Men vi tror/låtsas att vi inte är det. Som i hinduismen där "gud" glömmer sin verkliga identitet (totaliteten) och låter sig uppslukas helt och hållet av livet och tro att "jaget" verkligen existerar som separat från något annat.

Jag är på samma nivå, stängde in mig i mig själv i ett halvår utan att prata med någon alls förutom kassörskan i mataffären så det har varit svårt att slappna av omkring andra. Jag var så dömande själv, och på så sätt så dömde jag hur andra dömde mig, om du förstår. Detta gjorde att jag hellre drog mig tillbaka och spelade safe. Man blir väldigt tafatt, lam och testosteronfattig. Fast till slut kom jag fram till att det bara var att släppa ut min själ och låta andra döma hur mycket de ville, så länge jag var tillfreds med mig själv.

Och du, http://www.youtube.com/watch?v=dusojpH1QFs