Inledning
Under en längre period har jag varit så pass deprimerad att jag funderade på att ta livet av mig.
Plågad av social fobi/extrem blyghet, ensamhet, självhat, tristess, kärleksbekymmer och separationsångest. Jag orkade inte mer. En dag var jag farligt nära, jag hade redan fäst en röd kabel i taket. Men då tvekade jag. Jag började filosofera kring liv, död, kärlek och världen. Då fick jag en uppenbarelse.
Min Filosofi
Ifall det finns någon mening med livet, varför skulle vi bry oss överhuvudtaget? Vad har det för betydelse? Jag skulle då helst inte vilja att den skulle avslöjas, för då skulle alla människor sträva efter att leva ett "meningsfullt" liv istället för att hitta sin egna väg till ett lyckligt liv.
Kan det vara så att det kanske inte finns någon mening med livet?
Jag är helt övertygad om att livet inte har någon mening. Faktiskt så tror jag att allting är meningslöst, jorden, universum... ja ALLT.
Det börjar med att vi föds, vare sig vi vill eller inte. Och det slutar med att vi dör. Vänner, familj, nära & kära, minnen, allt försvinner. Borta för evigt... Och vad händer efter döden då? Ingen vet.
Kommer ihåg när jag var liten, som alla andra ungar gillade jag att bygga sandslott. Och när det var klart så spolades det så småningom bort med sjön. Vad var det för mening med att bygga sandslott när dem ändå bara spolades bort?
Denna underbara planet, detta paradis, evolutionens stora underverk. En dag kommer den gå under. Alla dessa miljarder år det tog att skapa detta paradiset, flera miljarder år hårt arbete, helt bortkastat. Men det är ju långt tills dess.
Du tycker säkert att jag är knäpp nu, men vänta lite.
Eftersom livet inte har någon mening så har våra handlingar ingen som helst betydelse, om du råkar bete dig idiotiskt så kommer ju inte det följa dig tills slutet. När jag insåg detta faktum fick jag hopp. Hopp om att kunna leva ett normalt liv, att komma över min sociala fobi, att våga ta chanser.
Och vem vet vad som händer efter döden? Kanske en evig dvala som du aldrig kan vakna ur. Låter inte särskilt skoj va? Jag vågar inte ta den risken. Då är det bättre att kämpa vidare.
Om man sitter och grubblar över denna omöjliga gåta så är man uppenbarligen inte nöjd med sitt liv.
Jag trodde att jag skulle bli lycklig när jag hittade meningen med mitt liv. Men när det uppenbarade sig att det inte finns någon mening med livet fann jag lyckan.
Jag har nu lovat mig själv att:
Inte frukta döden: Det kan inträffa när som helst, när det väl inträffar finns det inget man kan göra åt saken
Aldrig ångra nånting: Gjort är gjort, att ettra sig över sina misstag gör det bara värre
VÅGA: Vågar du inget så vinner du inget.
Inte oroa mig i onödan: Ta det lungt, shit happens. Man kan inte styra över allt.
Tänk posivit vad som än händer: Du ska vara tacksam för att du existerar överhuvudtaget.
Ursäkta för grammatiska fel och om jag uttrycker mig konstigt. Jag skriver denna tråden mitt i natten, jag börjar ganska trött.
Har jag rätt eller är jag helt enkelt bara dum i huvet?
