Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Bra, tack för uppladdning - men min dator är för kass (eller full). Nåja, det går ju att rota fram en gammal taxikarta. Det är bara en tidsfråga - rätt som det är dyker en detaljkarta upp, och jag vet iaf att nr 25 låg på samma sida av bron som fyndplats 2, och nr 25 var nära Y-korsningen och fyndplatsen. Som mest var det väl 500 m mellan punkterna. 300 - 500 m skulle jag gissat att det var mellan nr 25 och fyndplatsen, inte 100 m, som jag föreslagit.

Hela pressarkivet finns nu på http://s1033.photobucket.com/user/daCosta_arkivet/library/ för den som vill läsa via nätet. Klicka på ett album, sen valfri bild, för att se bilden i ett större format klicka på förstoringsglaset. En del ur FUP som postats i tråden finns också tillgängligt: http://s1033.photobucket.com/user/daCosta_arkivet/library/FUP%200201-K77687-84%20da%20Costa
Ni som sitter på material hör av er...

Robert - anställd av Vincent (den lilla sammanfattningen)

Det finns mkt att säga om Robert [fingerat namn] som var anställd av Vincent och uppehöll sig på Eugeniavägen 25 i början av juni 1984. Robert hade en problematisk bakgrund och ett problematiskt liv.

Jag ska skriva en ordentlig sammanfattning, en biografi när jag fått ordning på alla uppgifter och papperslappar, men den allmänna bilden av Robert är tydlig, och så här det det ut i stora drag ...

Robert föddes 1956 och hade ett syskon som placerades i fosterhem. Robert utbildade sig till kroppsarbetare och jobbade med plast, glas och betong, och han hamnade hos Vincent på 80-talet (Vincent etablerade sig på Eugeniavägen 1980). Roberts pappa jobbade också åt Vincent och fanns på E-vägen på sommaren 1984. Robert var 197 cm lång och vägde 90 kg.

Robert var kriminell sedan tjugoårsåldern, och han var alkoholiserad och använde narkotika, men i vilken utsträckning vet vi inte. Roberts brottslighet präglades av impulsivitet och ren klantighet och hörde ofta ihop med hög alkoholkonsumtion. Ibland hade Robert ingen förklaring till vad han gjort, utan sa rätt och slätt att han varit full och dum.

Robert kunde vara mkt våldsam, han var inblandad i diverse bråk, och i slutet på 70-talet bröt han nyckelbenet på en kvinna som han råkade springa på när han stulit kläder.

1978 försökte Robert och en kumpan knivråna en taxichaufför, och i mitten av 80-talet var Robert inblandad i brutal misshandel. Offret var en kvinna (F******) som Robert kände.

F****** blev misshandlad flera ggr i mitten på 80-talet, och Robert var antagligen med vid samtliga tillfällen, antingen som passiv betraktare eller som gärningsman. Vid ett tillfälle hängdes F****** ut genom ett fönster, med huvudet mot marken.

F****** och Robert begick också brott tillsammans, och F****** och Robert misshandlade 2 personer i juni 1985. F****** skar offren i ansiktet med en kniv.

I november 1984 slog Robert en okänd man i bröstet och utreddes för misshandel. Robert slog säkerligen pga att han helt missuppfattat mannens beteende och intentioner. Offret blev mkt medtaget och sa att det kändes som en hästspark (Robert var ju stark).

I slutet på 80-talet utreddes Robert för narkotikainnehav, och på 90-talet försökte han lura en hyresgäst på pengar och utreddes för egenmäktigt förfarande.

Robert utreddes också för bostadsinbrott, bilinbrott och skadegörelse.

Den 4/6 1984 stal Robert och en annan luttrad alkoholist ("Martin"/periodare) en möbelbuss av Vincent på E-vägen 25 och fyllekörde i centrala Stockholm. Bussen hade öppna bakdörrar som slog i parkerade bilar, och fyllekörningen slutade med en krock. Till polisen sa Martin att han inte var "frisk i huvudet". Martin var 187 cm lång och vägde 90 kg.

Med anledning av detta spektakel besökte polisen E-vägen 25 den 6/6 1984, och detta var andra gången på kort tid som adressen var aktuell för polisen. E-vägen 25 nämns i en polisutredning som gjordes under våren 1984. Vincent utreddes då för olaga hot (mordhot).

Roberts pappa ("Ville") var bekymrad för sonen, och tyckte att denne var färdig för torken, och detta finns noterat i polispapper från sommaren 1984.

Polisen utredde bilstölden och fyllekörningen fram till oktober 1984, så 2 polisutredningar som var kopplade till E-vägen löpte parallellt, eftersom da Costa-utredningen startade i augusti, och det vore lätt att spontant koppla ihop likdelarna med redan kända busar och kolla hur fan saker hängde ihop, men ngn inventering av lokalerna på E-vägen 25 gjordes aldrig.

Vi kommer aldrig att få veta om ngn på E-vägen 25 hade info om Catrines död, men det är helt säkert att både Vincent, hans bilar, lokalerna och Vincents skeva polare borde ha kollats omgående ...

Robert är såklart intressant (kaotisk, missbrukare, impulsiv, våldsam), men det finns fler personer att kolla och fråga om, och vi jobbar vidare, och Martin (som var med om att stjäla möbelbussen) vet vi tex ingenting om.

Och man kan förstås undra hur polisen tänkte när man spanade på Vincent (under hösten och vintern 1984). Varför kollade man inte jobblistor, varför ringde man inte Vincents sambo? På ngt sätt känns det som att man gjorde halva jobbet ...

På min karta (Esseltés Turistkarta, Sthlm 1984) är det bara 200 meter mellan Eugeniavägen 15 och 27. Kartan är i skala 1:12.000. Solnavägen korsar (eller går över) E-vägen mellan nummer 45 och 47.

Nummer 10 och 15 ligger mittemot varandra. Det högsta udda numret är E-vägen 67 och sedan är den slut. Mellan nummer 47 och 67 finns det några små gränder mellan E och järnvägsspåren. Tryckerigränd, Paketgränd och Slodgränd (inte felstavat - ordet är Slod). Det enda jämna numret (10) är just nummer 10.

Tack En siffra hamnade däremot fel tror jag. Nr 17 ska det vara. Bara 3 husnummer mellan 25 och 17.

Aha, nr 45 och 47 fanns vid Solnavägen, men då klarnar det lite för mig, som inte har din karta. Nr 25 borde funnits ung mitt emellan fyndplats 2 och Solnabron, och detta är ju intressant på flera sätt.

Polisen behövde inte gå så långt då, innan de stötte på en adress som polisen uppmärksammat nyligen (i mars och juni 1984), och utredningen av fyllekörningen pågick ju samtidigt som da Costa-utredningen startade, när da Costa identifierades, i augusti.

Och tänkte inte spanarna på saken så kunde ju poliser runt omkring tipsa. Poliserna som utredde Vincents påstådda mordhot och poliserna som besökte E-vägen 25 i juni 1984 läste väl tidningen som alla andra, och varför tipsade de inte om E-vägen 25, varför dröjde det till oktober innan polisen gjorde ett andra besök på E-vägen 25?

Man hittade ju Vincent pga att han fanns i da Costas telefonbok, men att det fanns bus på E-vägen visste man ju hela tiden. Och både Vincent och Robert var välkända problembarn sedan flera år ...

Apropå Leif gw och hans gärningsmannaprofilerande mm...
...har gw någon gång uppmärksammat vincent och de andra
skumma typerna som fanns på E.vägen 1984?

Du får säkert ett tydligare svar senare av de mer insatta i tråden. LGWs profil riktade sig mot området Jungfrudansen om jag ej minns fel. Likväl gjordes gärningsmannaprofilen med redan misstänkta personer i åtanke vilket gjorde att LGW var ute och cyklade på väldigt tunn is.

Rörande Vincent och LGW; ingen kommentar.

Tror inte det, har inte hittat nåt i den riktningen även fast jag har läst igenom en del del material senaste tiden (kan självklart ha missat något i hastigheten) men Vincent och hans polare är ju helt uppenbart ointressanta, Ok Vincent KÄNDE Catrine men det är väl knappast något bevis för inblandning i hennes död ?

Att ägna sig åt småbrott, misshandel, olaga hot, alkoholmissbuk osv är inget bevis eller ens en indikation på att man är kapabel att stycka en annan människa, no way

Vincent och gänget på Eugeniavägen 25 verkar bara vara väldigt sent påkomna syndabockar

Anledningen till att GW/Åström m.fl missade Olausson berodde på att man fokuserade på att studera förhör som hölls under andra halvan av 1984, Vincent dök först upp lägligt i januari 1985. Kanske var det dessutom mer lägligt att få fram någon som fortfarande hade en bostad att undersöka, med Vincent hade kanske kunnat hålla förhör, men det hade inte funnits någon lokal på Eugeniavägen att undersöka. Kanske borde Per Lindeberg fokuserat mer på Vincent i Döden är en man, men 1999 levde Vincent fortfarande och hade sannolikt kunnat identifierats av läsare vilket kanske kan ha skapat problem och ev rättsprocesser från Vincents sida. Gonerka kunde säkert också identifieras 1999 men var då redan död. Sedan var kanske forskningen kring Vincent inte så utvecklad 1999. Vincent dog 2005, inte långt efter att man gått ut med att man skulle DNA-testa hårstråna på den handduk som hittades invid Catrines kvarlevor. Egentligen är det märkligt att en så uppenbart potentiell gärningsman som Vincent inte uppmärksammats mer.

Bevis, nej, indikation, absolut. Skrapar man ihop 30 likstyckningsfall (ett stort urval med tanke på hur sällan lik styckas) så ser man lätt att likstyckningar hör ihop med sociala problem, missbruk, fattigdom, psykiska problem och brottslighet osv. Vem som helst är kapabel, men väldigt få passerar tröskeln, och den som passerar är i 95% av fallen uppenbart förfallen och problematisk, det är väldigt självklart.

Allt som du skriver är korrekt. Jag håller med dig i det stora hela. Och som jag uppfattat det kom uppgifterna om Solnamannen och Uffe/väktaren mkt sent, från VB (Catrines bästis), och ingen av dessa 2 män var väl aktuella för polisen under 80-talet. Jag har inte läst ett ord om dom i utredningen från 80-talet iaf.

Båda 2 verkar vara ganska lösryckta, och ärligt talat alltså, dessa 2 ostraffade, fridsamma kufar verkar ju inte så jättesannolika som styckmördare, och GW blev ju också tvungen att dra in Solnamannens pappa i de surriga terorierna.

Lindebergs övergripande syfta var ju inte att djupanalysera eventuella gärningsmän, men hade han helt inriktat sig på eventuella gärningsmän och nyckelfigurer så hade han helt klart hittat samma informationsblock och spridda källor som jag hittat.

Forskningen om Vincent var inte utvecklad alls 1999, och det enda som polisen och GW hade var spaningsuppslagen från hösten och vintern 1984, men dessa borde ju väckt deras intresse, om de bemödat sig om att läsa utredningen från början. Det är totalt omöjligt att sätta sig in i den färska utredningen utan att lägga märke till den underliga busen Vincent. Han lyser som en julgran ju.

Den information som jag postat (info från personkällor och angränsande polisutredningar) är helt ny för allmänheten, och ingen har tidigare lagt informationsblocken, händelserna, fragmenten och namnen bredvid varandra: firmans läge, Vincents lögner om E-vägen (förhör 1985), bilskrotningarna, rövargänget som fanns på E-vägen i juni 1984, "Robert", "Martin", den intressanta sociala sammansättningen på E-vägen 25 (2 norrlänningar, flera alkisar, kriminella personer, blodsband, polisbesök strax före Catrines försvinnande)

Vincent är avgjort den mest intressanta personen i utredningen, och även om ingen kan säga vad han visste och inte så bevisar polisens hantering av honom och E-vägen 25 att utredningen var undermålig från början, och det är mkt lätt att tro att fallet missköttes grovt med flit.

Det räcker ju med en enda poliskoppling för att Vincent ska bli obekväm. Om en eller flera poliser hade kontakt med Vincent (pga missbruk, sexköp, mutor eller häleri) så fanns det ju ett uppenbart skäl att låta honom slinka undan, och var Vincent obekväm för polisen så vägde säkert Catrines upprättelse och rättvisan hur lätt som helst

Min amatörmässiga gissning är att Teet Härm var ett sidospår, ngt som skulle avleda uppmärksamheten, och det var nog inte meningen att allt skulle spåra ur totalt. Jag tror att man medvetet valde Härm som syndabock.

Den man som man borde jagat med blåljus och inte släppt med blicken slank undan, och den man som var helt ointressant nitade man så det visslade om det. Borde finnas starka skäl till att polisen gjorde så här.

Det faktum att Vincent levde när Lindeberg gav ut sin bok borde ha spelat roll, absolut. Nu när Vincent är död kan man resonera fritt förstås ...

Nej det är bara att titta på det senaste fallet, det uppe i Boden, gärningsmannen där var knappast någon högutbildad person utan en stackare som inte ens klarade av att hantera sin egen vardag utan stöd.

Det som utmärker det här fallet är alla långa och krångliga argument till varför de två oskyldiga läkarna skulle anklagas, rena sagoboken om man så säger.