SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Jag kör ett skript på flashback som byter ut de vanligaste könsbundna uttrycken mot könsneutrala, för att tydliggöra hur meningslösa alla sexistiska resonemang är som förs inte minst i relationsavdelningen. Tyvärr påverkar det även textfält, och ibland glömmer jag att ändra tillbaka manuellt.

Konstigt.

Kollationera tycker jag är ett märkligt ursprung... det fungerar väl semantiskt, men det är så utpräglat fackspråkligt. Det vore intressant att se hur det har spritt sig till vidare kretsar och hur fort det gick. Var det ett vardagligt ord på 60-talet, till exempel? Idag har det ju knappast någon som helst akademisk klang.

Kanske bättre om du agerar utifrån situation och inte generellt.

Jag tycker också det verkar konstigt av den anledning du gör. I Nyord i svenskan från 40-tal till 80-tal listas koll i den betydelse det har nu med angivelsen vidgad anv. och förstabelägg 1959. Samma sak gäller koll/a, -ning med förstabelägg 1962. Vidare listar man kolla in (1961) och kolla upp (1966) och betecknar dem som vardagliga. Nyord i svenskan skriver också: Med anledning av detta får man väl anta att de belägg från 1899 och 1937 som Svensk ordbok hänvisar till tydligt betyder kollation(ering) och kollationera.

Det måste ha skett en snabb betydelseglidning och spridning från fackspråk till allmänheten, isåfall. Att kolla in finns belagt redan 1961 borde tyda på att det enkla kolla vid det laget var relativt etablerat i sin utvidgade betydelse, eftersom en partikelverbsbildning med in knappast går semantiskt ihop med kolla i bemärkelsen 'kollationera'. Det känns som en 'vidgad anv.' bör ha varit i omlopp innan så sent som 1959. Det ger ett spann på högst tjugo år för ordet att vidgas i betydelse och spridas från den begränsade skara som ägnar sig åt kollationering till det allmänna vardagsspråket. Inte orimligt, men intresseväckande.

Jag börjar undra om inte långformen kollationera har varit betydligt vanligare förr. I en sökning i Korp i äldre presstext och i Strindbergs brev dyker det upp i sammanhang som inte alls känns tekniska:

Oras och Lundberg, som under det estländska frihetskriget kämpat mot varandra på samma avsnitt av fronten, hade nu ett pikant tillfälle att kollationera sina erfarenheter från ofredsåren! (1928)

Vill Du be Wrangel bara dra på ogeneradt; franska kan han som svenska, och ingen kollationerar. (1911)

Jag skulle nog ha lust att göra en visitationsresa till Lund för att kollationera -- kanske på våren, då man kan sitta ute. (1900)

Dem skall jag kollationera, d. v. s. räkna sidorna i folianter [...] (Strindberg, år anges inte)

Jag kan inte tänka mig kollationera användas i motsvarande sammanhang idag; ordet känns i mina öron påtagligt fackspråkligt och man skulle ge ett lustigt, högtravande intryck om man slängde sig med det som i meningen från 1911. Redan i det exemplet verkar ordets betydelse ha utvidgats något, från 'göra en jämförande analys' till 'kontrollera (med eller utan jämförelse)' (kanske även i exemplet från 1900, men sammanhanget är inte entydigt). Betydelseglidningen tycks alltså ha skett decennier innan kortformen kolla från 1930-talet och framåt trängde ut den långa, och det så effektivt att det fullständiga kollationera idag känns (åtminstone mig) helt främmande.

Det första inlånet av »kontollera« kom tydligen av franska contrôle = contre 'emot' och rôle 'register'. Verifiera mot rullorna alltså. Sen har svenska »kontrollera« glidit iväg på flera grenar, inklusive via engelskan “process control” = process-styrning, på slarvig svenska processkontroll.

Att ha koll på processen är ett vagt uttryck som betyder olika saker för olika processer.

I dagligt tal har jag i decennier använt »kolla« som en kortform för »kontrollera [att något är som sig bör]«.

– Nu ska jag bara kolla att spisen är avstängd, sen åker vi.

Vem i allsin dar kollationerar spisen? Men att verifiera den mot en enkel mental checklista, det är ett välkänt sätt att slippa charterresenärens strykjärnssyndrom, när piloten kollar instrumenten.

Den ursprungliga betydelsen av »kollationera« är snarare att sammanställa, rullor till exempel.

Vad är det nu man kallar ickejudar som beundrar judendomen?

Noakid.

Det är inte vad jag är ute efter. Ordet börjar på s.

"Goyim"? Brukar användas som skällsord för sådana. Annars är det väl "noakider" -- sådana som anser att judarnas religion är den rätta, men som inte har konverterat och inte lever efter alla buden.

Varför är folk så dåliga på att använda orden "de" och "dem" korrekt?