Jag blir så oerhört provocerad av att fröken B har hur mycket stöd och hjälp som helst, men hon har inte vett nog att ta vara på det. Jag (och många andra) med en historia med svår psykisk sjukdom har inte ens fått en hundradel så mycket hjälp och stöd som B har fått. Man får piller i mängder och får sedan klara sig bäst man vill. Detta gör mig sur.

Men fröken B är ju så speciell att hon förtjänar det bästa av det bästa. Alltid.
Får en känsla av att B är så van vid kaos och dåligt mående och inlåsningar på psyk att hon inte kan/vill handskas med frihet, icke-dramatik och vardaglighet (som helt naturligt kan vara rätt så tråkigt). Då är det ju bättre att flytta till Stockholm och hoppas på att det är mer spännande där

När det blir vardag i Stockholm och projekt: HEM version 2.0 inte känns så roligt längre så drar hon väl vidare till Göteborg, eller nåt. Eller varför inte satsa på stort och flytta till New York med en gång?
B skulle behöva en sån där intervention som de har i Uppdrag: Missbruk på TV4Fakta. Psykiatrin ställer ett ultimatum och sumpar hon det så blir det inga fler chanser.