Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Nej, jag tänkte t.ex. på Lena Anderssons artikel i DN. Det var ju ett tag sedan den publicerades men jag vill minnas att hennes beskrivning av SB som estradör med stora behov av att synas och stå i centrum föreföll ganska bestickande. Jag höll inte med henne om allt men just det partiet tyckte jag höll ihop.

Anledningen till att Persson inte tror att Zelmanovitz blev mördad är att det inte finns något som helst som tyder på att han blev mördad. Det enda som egentligen är känt är att Zelmanovitz berusad gick hem från en fest, mitt i vinternatten. Det var kallt och han var inte varmt klädd. Han kom aldrig hem. Ungefär 15 år senare hittas hans ben i skogen. Ockhams rakkniv ger vid handen att han gick vilse på hemvägen och frös ihjäl.

Bergwall gav under förhören extremt många felaktiga upplysningar om fallet. Exempelvis hittades benen nordost om Piteå medan Bergwall uppgav att han mördat ynglingen sydväst om staden (eller vice versa), och så vidare.

Jaha, och!? Göran Lambertz har tidigare åtnjutit väldigt stor trovärdighet. Det är bättre att bedöma en person och vad personen säger utifrån hållbarheten i dess argumentation än genom att generalisera utifrån tidigare gärningar.

Detta förjtänas att citeras, eftersom det är grunden i den vansinnespsykologi som lagt grunden till hela affärren Thomas Quick. Psykologerna trodde på detta, läkarna trodde på detta, och polis och åklagare trodde på detta. Makalöst.

Lena Anderssons artikel ja, det var i den hon förde fram teorin om Bergwall som hjärnan bakom som i detalj planerat hela cirkusen från början till slut för att hämnas på samhället i allmänhet och psykiatrin i synnerhet.

Jag har skrivit det tidigare i tråden: Drivkrafterna för detta var naturligtvis oemotståndliga: Att utreda, rannsaka, döma, vårda och rehabilitera "Sveriges värste massmördare" garanterar naturligtvis en åtråvärd plats i kriminal- och psykiatri- historieskrivningarna. Dessutom sålde det otaliga lösnummer för kvällspressen genom att kittla våra skräcknerver (även mina den gången). Se där ett oslagbart koncept som inte brydde sig om sådana detaljer som objektivitet och sanning. . . . . .

Njä, inte för att jag vill försvara Anderssons artikel, som förefaller vara en vänskapskorrrumperad partsinlaga, men vad hon anklagar Bergwall för är att vara manipulativ och uppmärksamhetstörstande. (Vilket förvisso stämmer, det är bara det att hon får det att framstå som om det vore huvudproblemet i det hela.) Det där om att hämnas på samhället har jag för mig att det var någon psykiatridoktorand som skrev på en blogg som det länkades till tidigare i tråden.

http://www.dn.se/ledare/kolumner/manipulatorens-makt-och-vanmakt/

Edit: Nu hittade jag. Det var du själv som hade länkat: https://www.flashback.org/sp45832743

Lite tillspetsat förstås men ändå; japp, japp, japp!

Fiktionisten i mig applåderar deras försök att sätta hjältegloria på sina huvuden. Men bluffen synades och då får man också betala priset för det spel man spelade. Dvs, erkänna att man gjorde fel (medvetet eller omedvetet har inte någon större betydelse) och acceptera sin, inte lika åtråvärda, men högst förtjänta plats i historieskrivningarna. Som ansvariga för en rättsskandal utan motstycke...

Här är artikeln. Är det någon särskild passage du åsyftar? Inte lätt att lista ut vilken hur som helst men du kanske ser ett budskap som inte jag ser.

http://www.dn.se/ledare/kolumner/manipulatorens-makt-och-vanmakt/

De direkta ansvarsfrågan är preskriberad, för det ursprungliga Qvickgänget, men ärekränkning pågår trots att Bergwall fått resning. Till den grad att det ljugs om vad som är gällande rätt, och vad som står skrivet i domar och handlingar. Det sprids lögner om bevisningen, lagstiftningen och särskilt processrätten Det ljugs om det egna arbetet i saken och i alla andra frågor som nu ställs.

Allt de säger måste kontrolleras, och det kan inte den breda allmänheten göra, och därför är det allvarliga kränkningar. Det rör sig om folk som har hög trovärdighet som man normalt tror talar sanningen, istället för att ljuga sig ur varje knipa.

Överläkaren på Säter, Vlad kan ställas till ansvar då han inte skött sitt arbete enligt de regler som gäller för slutna anstalter. Han har arbetat aktivt för att kvarhålla/frihetsberöva SB utan juridisk grund, och intygar falskeligen om SBs mentala hälsa utan att undersöka honom. Vlad har lämnat in fejkat psykologintyg till förvaltningsrätten i syfte att vilseleda om de sanna sakomständigheterna rörande SBs menatala tillstånd, och inte sett till att intagen patient, SB undersöks, diagnostiseras, får behandling och att journalerna är kompletta.

För det Vlad och vi alla vet, att om man har gjort sitt jobb rätt behöver man inte be någon psykologkollega att fylla i en handling om en patient man inte undersökt. Och med den handlingen intyga, i en rätt/domstol att det finns grund för fortsatt inlåsning av SB på Säter.

Min uppfattning är att övergreppen mot SB pågått kontinuerligt av de som arbetar i psykiatrin och i förvaltningsdomstolarna, och att det är några personer som nu framstår som Svarte Petter. De har prioriterat att skydda kollegor inom sina skrån, i stället för att sköta sitt jobb enligt gällande rätt, och agera enligt det som egentligen var deras ansvar!

Lena Anderssons text, som jag allt som oftast brukar tycka är riktiga höjdpunkter, är för mig ett lågvattenmärke sett till hennes mått mätt..

Denna sällar sig till tesen om att Bergwall nu återigen vill hamna i blickfånget. Att han söker uppmärksamhet, etc..

Ehm, rätt mig gärna nu om jag har fel i denna enkla lite tillspetsade skiss:

Bergwall åker in på Säter. Han behandlas, får medicinering, går i terapi, börjar få uppmärksamhet, blir uppmuntrad, får mer medicin, får privilegier, får resor, får uppmärksamhet, etc i en spiral som snurrar allt snabbare. Sen döms han för åtta mord, det sista 2001.

Därefter sitter Bergwall i sju år på Säter. En ganska lång tid i relativ tystnad och anonymitet? Och när han väl tar bladet från munnen och erkänner att han hittat på allt i cirkusen på 90-talet.. Då hoppar vissa personer fram och skriker: Haha! Nu har vi dig allt! Nu har du visat ditt rätta ansikte igen. Du vill bara ha uppmärksamhet. En annan förklaring skulle kunna vara att han haft tid att fundera och tänka på vad det här inneburit för honom och för alla drabbade. Han haft tid att landa i om det överhuvudtaget finns möjlighet för honom att ställa en liten liten del till rätta. Den uppmärksamhet han får nu har väl ändå ingenting med att han är ute och jagar den och beter sig som ett spektakel. Det ligger i sakens natur att hela skiten dras upp igen... Och i slutändan borde det svenska samhället vara glada att åtminstone en dåre tillfångatog det förnuft han fortfarande har kvar.. Fler som borde lära av SB:s exempel att se sin del i detta..

Och om flera framstående opinionsbildare inte kan se detta är ju... inte så bra och lyckat om man säger så..

Edit: sen njuter säkerligen SB i fulla drag just nu. Dels för att han har en sådan läggning(ej nödvändigtvis sjuklig eller onormal..) men kanske främst för att hans tid som oskyldigt livstidsdömd ska få en ny prövning. Låter väl rimligt?

Jag tycker också att hon i allmänhet skriver bra. Man håller inte alltid med, men det brukar vara tankeklart, och det tycker jag inte att det här var, eftersom hon helt bortser från väsentligheterna. Just därför tror jag att det är vänskapen med Lambertz som spökar, vilken kom fram i samband med att Lambertz skulle lösa Palmemordet, som Andersson också skrivit om.


Jag håller med dig och har för mig att jag någonstans i tråden påpekat det här med de sju åren, som inte direkt tyder på något konstant uppmärksamhetsbehov. När jag skrev det där om att vara manipulativ och uppmärksamhetstörstande syftade jag på Quick-åren. Visserligen tycker jag att man med tanke på Bergwalls historia ska vara mycket försiktig med att nu tro på allt han säger, och jag utesluter inte att han njuter av den nya uppmärksamheten, men det är egentligen oviktigt; det viktiga är att han tagit tillbaka sina erkännanden och att allt talar för att han talar sanning därvidlag.


Jag har en känsla av att de enda opinionsbildare som inte kan se väsentligheterna är sådana som själva är inblandade, direkt eller via vänskapsband. Man frågar sig hur mycket annat, som inte kommer upp till ytan, som styrs av vänskapskorruption i det här lilla landet.